Som Särimner

  Vanligtvis är det äntligen fredag, fastebrytardagen.  Idag; not so much. Vanligtvis brukar också magen vara tacksam under fastedagarna, tacksam för lite lugn och ro och vila, kan en tro. Men inte den här gången, det är väl allmäntillståndet som spökar.

  Jag tvingade mig i alla fall ut på en blygsam runda idag. Solen sken över stock och sten. Det var lite segt att gå, men va fan. Selfpropellets.

  När jag kom till stenraden möttes jag av det här:

Någon skämtare (inte jag) hade hämtat en varningsskylt för gupp och ställt dit.  Det var kul att se.  Lite längre fram stötte jag på Blottaren. Den här gången var det ingen tvekan. Det var full frontal, liksom. Kunde inte förmå mig att ta en bild.

  När jag sen passerade husvagnarna så hade det redan efter 4 dagar börjat lukta människobajs, omisskännlig lukt. Nu blir en tvungen ta en omväg. Det är trist och sorgesamt på många plan, men så här ser livet ut på den här biten av planeten numera. Kunde vart värre.

   Hade sen tänkt ta mig ut på en expedition för att handla idag, men av detta blidde inget. Det tog emot. För att jag inte skulle deppa ihop alldeles över detta misslyckande så inbillade jag mig att jag tog ett medvetet beslut för att få uppleva den där kicken en kan få när en skjuter upp något jobbigt.

  Nå, jag fick kick, men den varade inte så länge. Det gör dom sällan, dom jävlarna. Men en få va nöjd med det lilla. Själen knuffas åt positiv riktning. Fast kanske inte så mycket knuff, mer en blåsning. Bort från den mörka sidan, med alla sina smulande kakor.

  Och apropå kakor; Till lunch åt jag en Dr Oetker, en Prosciutto Funghi, en nyhet i sortimentet. Den var faktiskt läcker, massor av god skinka, liksom åt baconhållet.

 

På eftermiddan fick jag en attack, men synden straffar sig själv och nu har jag svidande armar. Och full mage.

Vikt 65,5.