(Inlägg 95)
Ny månad, nytt halvår,
nya problem.
Till råga på allt har
jag varit jag sjuk på riktigt. Ingen sån där inbillning den här gången. Jag har
haft halsbesvär och sväljproblem i en dryg månad nu, det har känts som en
förkylning som aldrig bryter ut. Men det var visst inte en vulgär förkylning
utan en förrädiskt lågintensiv halsfluss. Den bröt i alla fall ut i måndags då
jag fick feberfrossa och den värsta huvudvärk jag nånsin haft. Obevekligt
handikappande.
Jag tänkte att jag
kanske måste ha antibiotika så att jag undviker halsböld eller att
inflammationen sprider sig till hjärtmuskeln. Eller vafan.
Så jag hamnade i ett,
för mig, klassiskt dilemma dårå. Mellan en sten och en hård plats som
anglofiler säger. Två rädslor som kolliderar och åh, det är ingen lättlöst
konflikt, tänk om båda vinner.
Å ena sidan har vi min sociala fobi där
läkarbesök är det värsta som finns, att bli inspekterad och klämd och kanske
stucken och penetrerad, och bedömd (och föraktad). Plus förstås hela
väntrumshelvetet där man blir utsatt för penetrerande och dömande blickar av
folk som helt enkelt inte har nåt bättre för sig.
Å sen å andra sidan min rädsla för sjukdom
och smärta och döööden.
Detta kämpade jag med
från måndag till fredag. Varje dag försökte jag ta mig till vårdcentralen och 4
gånger misslyckades jag, dvs den social fobin vann över sjukdoms-skräcken. Men
på fredag morron hade jag tappat rösten, (fast hur jag märkte det är ju ett
mysterium, eftersom jag inte pratat med nån på ett par veckor nu.) och då blev
min rädsla för sjukdom slutligen större än min sociala rädsla. Och med hjälp av
betablock och sobril tog jag mig till slut till vårdcentralen.
Jag tog också hjälp av
min etapp-strategi, dvs att dela upp en
svår handling i hanterbara etapper.T.ex.
Ett litet hörn av de
proppfulla väntrummet. Med anonymiserade patienter, en har väl viss respekt för
apparitionerna, i alla fall för dom mest naturtrogna, dom som kan lura de
bästa, dit jag ej hör. Hörrödu.
**
Jag kom dit 12:30 och viskade mitt ärende i
receptionen. Sen gick jag in till väntrummet,
där det var förskräckligt fullt. Hade jag inte haft tur att hitta en ledig
plats i ett halvskyddat hörn, så hade jag nog vänt på klacken och gått hem.
Fick vänta i en dryyyg timme, medan det glesades ut bland
patientapparitionerna.
Fick först träffa en (väldigt trevlig och
kompetent) sköterska som inte dissade mig och skickade hem mig med råd som ta
en alvedon, utan tyckte att det var så pass ”allvarligt” att jag borde träffa
en lääääkare.
Sen fick jag vänta i
ytterligare en timme i det glesnande väntrummet. Läkaren klämde på halsen och
kikade ner i svalget och topsade mig i munnen. Sen fick jag vänta en halvtimme
till innan resultatet på salivprovet hade framkallats.
Och typiskt nog visade
det sig att jag inte hade nån allvarlig streptokock-infektion, så antibiotika behövdes
inte. Det vill säga att mitt besök på vårdcentralen var onödigt. Så kan det gå.
Jag blev hemförlovad.
Redan på lördan kände jag mig lite bättre,
mindre huvudvärk och det gick lite lättare att svälja. Orkade till och med en
kort promenad.
***
Märkligt att läsa de underliga titlarna på
mina gamla inlägg. Särskilt konstigt var det att se min figur kapten Gamlodasty i en
av titlarna. Plötsligt blev han levande. Innan jag skrev det inlägget visste
inte en enda människa i hela jäkla världen, förutom jag själv, att kaptenen ens
existerade.
Intressant, jag blev faktiskt lite chockad av
tanken att en imaginär person plötsligt får ett liv, om än kortvarigt, i andra
människors huvuden. Kött och blod, baby.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar