Hakkapeliittat, sata kurja päivää.

*

Inlägg 100, dårå. Hade tänkt fira med sprit, men va fan hade det tjänat till?

  Eh, en regnig måndag det blev, fast för varm ändå. Natten var också varm och full av uppvak och vallningar.

  Nu är jag inne på sjunde veckan av halsproblem. Det är en välsignelse att jag inte behöver prata så mycket. Jag försöker stå ut. Äter ingen torr mat, för det är för svårt att svälja. Smörgåsar, till exempel, dom måste jag blöta upp i kaffe eller te.

  Jag tog min promenad och lyckades pricka in den mellan två regnskurar.
Det blev en lugn men långvarig prolle. Igår såg jag att det fanns smultron och idag plockade jag 2 dl på mitt smultronställe. Dom här bären kommer och försvinner snabbt, så en måste vara på hugget.

På hemvägen såg jag en väldigt liten katt:

  Jag kom i alla fall hem helskinnad, med en liten burk smultron i min midjeväska.  

Bären var väldigt mycket goda med grädde och socker. Fin lunch.

**

  Efter fin-lunchen var det dags för expedition sjåping. Det var lite större press den här gången, eftersom; det gapade tomt i hyllorna. En har sina knep för att lyckas. Bland annat att aldrig ta en paus och vila, när jag väl kommit upp ur sängen. Hakkapeliitta. Allt måste rulla på för att hålla rädslan i schack. Hacka-pepp.  

  Jag rustade mig för utgång och gick ut. Shields activated. I en paus mellan regnskurarna. Bildörren går fortfarande inte att öppna. Jag vet inte varför jag inte orkar ta itu med det. Troligen är det exponeringstiden som skrämmer.

  Och emedan andra, inför utgång, gör sig så snygga som möjligt, får jag för min del kämpa för att dölja mitt ursprung. Att bli ”snygg” är utom räckhåll för mig. Om jag försöker blir det som att sätta läppstift på en gris, exempelvis Särimner, i bästa fall. 

  Jag hade tre ärenden idag. Jag lyckades med ett. Men jag försökte på alla tre. Så det blir i alla fall tre av tre, i min bok. 

***
  Hi-hi-historien om gubben o bensinpriset.

En reporter frågar en gubbe om vad han tycker om att bensinpriset gått upp. Gubben svarar : ”Det berör inte mig, för jag tankar alltid bara för en 100-lapp.”

  I den här historien känner jag tydligt att det finns något viktigt att hitta. Något om ekonomi och vår tid. Kanske en talade metafor eller till och med en allegori. Men jag får inte tag i det. Jag har famlat och famlat i flera år, men det svävar liksom precis utom räckhåll för en idiot som jag. Som vanligt, höll jag på att säga, men så långt ska vi inte sträcka oss. Då kan vi (intellektuellt) ramla omkull. Och frakturera oss. Och vi har ingen intellektuell akut att söka oss till. Ingenstans att ta vägen, som det verkar. Ens på Hakkapeliittat.

****

  Jag hade idag liksom tänkt att skriva om ”don’t ask – don’t tell.”

  Men jag skjuter tydligen upp det, kanske för att det är "familjärt".