99 (Ingenstans att ta vägen!)

*
  Inlägg nr 99, eller nöff-nöff som fransoserna säger. (neuf-neuf)

Gjanskja solig lördag igen. Dock inga ljuspunkter på prollen, inget vackert, inget trevligt. Bara krånglande kropp, halsvärk, huvudvärk, knävärk, hälsporrevärk… och ensamhet och snesamhet.

Inte ens snusk i busken.

**

  Heute vill jag göra reklam för en ännu godare pizza, una nuova sorti:

Ibland ler livet mot en. I mjugg men dock ändå.

***

  På eftermiddan passerade ett sjuhelvetes åskväder, långa blixtar, skarpa smällar. Jag kom att tänka på det skulle kunna vara så att verkligheten enbart består av energi. En bestämd, begränsad intill obegränsning, mängd energi som faktiskt aldrig kan försvinna, för det finns ingenstans att ta vägen. Kan inte dö, bara omvandlas, transformeras till olika former i olika tidsperspektiv. Kanske att universum liksom andas själv, med andetag långa som eoner.

  Och det finns ingenstans att ta vägen, inte för nåt. Inte förlåt.

  Mina privata efterforskningar i det här ärendet har lett fram till att: Svinhugg går igen. Kalorier som kalorier, typ så.

På flera sätt - än ett.

****

Luftinsläpp.

--

Sängtyg, naturligt skrynklade och veckade.

*****

 I nästa avsnitt:

(Don’t ask – don’t tell.)