Mordet på Rädslan, kapitel 1

  Under min tid som hemlig agent fick jag en dag uppdraget att ordna mordet på Rädslan.  Så här i efterhand undrar jag om inte anledningen till att man gav mig uppdraget var att man egentligen räknade med att jag skulle misslyckas. Kanske ville man bara bli av med mig. Kanske var det bara en mindre del i en större plan som bara var känd i dom innersta kretsarna.

  Jag anade i alla fall ingenting, utan blev bara oerhört smickrad över att bli utvald till ett sådant till synes omöjligt uppdrag. För R var svår att hitta och rörde sig oförutsägbart och oupphörligt. Dök upp i de mest oväntade sammanhang ibland. Och hans stadiga bundsförvanter var omutligt lojala och vägrade att förråda honom.

  Men genom en oväntad svaghet hos en av hans vänner, (som jag först trodde bara var en ytlig bekantskap till R, men det visade sig i realiteten vara hans allra närmaste vän),  så fick jag till sist reda på att han vid en viss tidpunkt skulle komma till en viss flygplats med ett visst plan.

  På kort tid lyckades jag skickligt, och med en hel del tur, utnyttja denna tillfälliga svaghet hos Rädslans vän. Genom att bombardera honom med vår organisations alla hopsamlade argument och både sanna och påhittade fakta, så kunde jag övertyga honom om R:s destruktiva inflytande på världen och att det låg i allas intresse att han skulle elimineras.
   Eftersom jag inte visste vart han skulle ta vägen efter flygplatsen så verkade det säkraste sättet vara att skjuta honom där. Jag hade inte så lång tid på mig, så jag la upp en enkel strategi med dubbla reservplaner. Det första försöket innebar att jag i trängseln skulle smuggla en Colt 44 Magnum till  vännen i när vi möttes i smal passage. Han skulle sen omedelbart trycka revolvern mot R:s kropp och trycka av. Kulan skulle explodera inne i kroppen och oreparerbart slita sönder kroppspulsåder och ryggrad. Ingen skjutvana skulle krävas.

 Jag lyckades också inbilla vännen att när Rädslan väl var död var det ingen som skulle bry sig om mördaren, så han var inte i fara. Men jag såg ju noggrant till att inte lämna spår som kunde leda till vår organisation.

 Om han misslyckades, vilket jag egentligen kanske väntade mig att han skulle göra, så skulle jag själv gripa in .

  Som tredje alternativ plan stod en handfull agenter gömda vid utgången. Dom skulle identifiera sig som civila säkerhetspoliser och under förevändning att skydda offret mot attentat, föra undan och döda honom diskret med en giftspruta. När han säckar ihop skulle man påstå att han hade svimmat, ropa efter läkare och sen själva diskret försvinna.

  Jag instruerade agenterna noggrant, det var viktigt att dom tydligt visade sina falska polislegitimationer .

  Planet landar och passagerarna börjar strömma ut från utcheckningen. Och där kommer R med sin gode vän, förrädaren. R drar uppmärksamheten till sig och går inte att missa. Han liknar en popidol, en stjärna, proppfull av självförtroende.

  Han har svart skinnkavaj och smala svarta jeans. Han är lång och tunn och lite krokig. Han har vass, böjd näsa som liksom strävar att gå ihop med den utskjutande vassa hakan. Men han är på gott humör, nästan dansar fram bredvid den dystre gråklädde vännen. Boxar honom skämtsamt på axeln. Han rufsar ett barn i håret, han ler och skojar, han köper en burk Coca cola i en automat. Men runt honom finns ändå en stämning av hot. Människor håller instinktivt ett respektfullt avstånd.

  Redan när det är dags för överlämnandet av vapnet börjar det gå fel. Vännen tvekar när han plötsligt inser vem jag är. Vill inte ta emot vapnet, lyfter händerna avvärjande och backar undan och försvinner in i folkmängden. Blixtsnabbt verkar det sprida sig att något är på gång. En obestämd förvirring och oro sprider sig i korridoren.Folk stannar upp och ser sig nervöst omkring. Det är nu flera personer mellan mig och Rädslan.

  Jag låter den nu opraktiska 44:an försvinna ner i en papperskorg och trevar istället efter mitt effektivare avsågade hagelgevär under rocken. Jag försöker komma så tätt inpå R som möjligt. Han har ännu inte upptäckt hotet och tittar åt ett helt annat håll när jag närmar mig. När jag osäkrar och gör den välbekanta pumpande mantelrörelsen för att mata in en dödlig patron i loppet drar ljudet och rörelsen till sig de närmastes uppmärksamhet och någon skriker ut en gäll varning.

  En okänd man griper in och föser snabbt och effektivt in R in i ett hörn och ner på golvet. Ett gäng skolungdomar låter sig förvånansvärt villigt trängas ihop över och runt honom och skyddar honom med sina kroppar. Jag ser hur dom med nedböjda huvuden kikar mot mig ur sina ögonvrår.

Men jag hinner inte ens rikta in vapnet innan min chans är borta. Desperat sliter jag åt mig en ung tunn tonårskille, backar in i ett hörn, och håller pipan mot hans huvud.

"Skicka fram Rädslan!", skriker jag. 

"Annars dör grabben!"

Jag klämmer min vänstra arm runt hans hals. Jag håller den korta bössan tryckt mot kroppen med pipan instucken under hans darrande haka.

-'Det är bara Rädslan jag är ute efter!", fortsätter jag. "Alla andra kan gå. Rädslan är ju ond, vet ni inte det?!”

Men ingen ger med sig, alla står som fastfrusna och bara stirrar. En medelålders prydlig man i ljus sportjacka av beige poplin närmar sig långsamt med framsträckta händer, handflator uppåt.

-"Har du kissat på dig?", säger han torrt, utan att le, och pekar mot mina fötter. Hela stämningen ändras tvärt.

Jag ser att jag står i en pöl av Rädslans utspillda coca cola, och förstår att jag har misslyckats. Mannen talar lugnt och förnuftigt om att allt är över och ingen behöver dö och att jag egentligen inte vill göra det här, särskilt inte att skada en oskyldig grabb, och menar att alla VET också jag inte kommer att skada någon, så det är lika bra att ge upp nu.

Jag gör ett sista ryck och försöker mitt allra bästa för att verka hänsynslös och övertygande, skriker och viftar vilt med hagelgeväret, men inte ens grabben är rädd längre utan sliter sig lös från mitt grepp och jag tvingas ge upp.

  Mina egna agenter ingriper lojalt nog på eget bevåg och låtsas gripa och föra bort mig innan flygplatspolisen hinner komma.

Incidenten förblir ett mysterium för omvärlden och jag avslöjas aldrig, men min tid som hemlig agent var över. 

  Och Rädslan lever som ni vet fortfarande och verkar vara mer aktiv än någonsin. Det ryktas till och med att han numera samarbetar även med vår organisation.