Knivkastardag

2017 04 13 **///~

  + ) 

  Frivilligt förtryck är också ett förtryck. Internaliserade fobier mot frihet och jämställdhet. Det internaliserade förtrycket är värre, för då kan man inte ens föreställa sig friheten. Någon skrev att mänskliga friheter alltid ska gå före kulturen. Och så tycker jag. När jag hör ordet kultur, är det inte så att jag osäkrar min pistol, men kultur är bara en frågan om gamla vanor utan egenvärde. Det finns dåliga vanor och bra vanor.

*
   Idag tänkte jag baka en påskvört, men det misslyckades. Luktade gott och mustigt, men smakade äckligt. Har jag tappat handlaget? Har jag tappat handtaget om verkligheten?
Men det verkliga vädret var svalt och trevligt idag. Noll grader och nordlig vind som lovade mycket.

**
   På hemvägen dök en gigantisk grus-sopande traktor upp bakom mig på gångvägen. Nu för tiden kollar man ju alltid en extra gång så fort ett fordon beter sig lite annorlunda. Jag stannade och klev långt åt sidan och släppte inte traktorn med blicken. Inte rädd, men vaksam.

  Strax efter kom min gamle bekant Stavsläparn springade förbi och sin vana trogen kastade han ut sig en klämmig kommentar, denna gång om terrorister. Ibland är det roligt, ibland är det irriterande eftersom man sällan hinner svara innan han har försvunnit förbi. När man väl hunnit formulera en replik, hur kort den än är så tvingas man kasta den mot en bortflyende rygg. Hur snärtig och vass repliken än är så känns det som om den lamt och kraftlöst faller till marken. Man skulle önska att repliken kunde sitta som en kastkniv i den där retfulla ryggen. Twang!
***

Dock och tjock fick jag en besvärlig halsbränna idag igen. Tvingades förbruka mina sista novalucoltabletti. Frös illa.

Nicht gut, das..                            

Jag åt gräddkola och drack vin, nicht gesund, so.

Jag provade ett nytt balsam för mitt allt mer risiga hår. Resultat? Nichts glanz, so.

Ångestattack på kvällen, en riktig jävla körare.

Dör jag nu, exploderar hjärnan till fnöskiga fragment?

Trots det kunde jag idag hälsa en ny prenumerant på den här… eh  kommunikationskanalen.  Och jag tänkte:  Va fan gör du här?

Inget gott kan komma ut av att läsa mina efterlämningar.

Bara en obducent kan tycka om att peta runt i mina ruiner.

I det stora heliga. Är det bara lite grus.

  

Den döda alen idkar älskog med den unga björken. Tu-ungt.

Ist das nicht immer so?