En flykting korsar sitt spår

Hjälp Yogi hem.
Random ramblings och spridda skurar.

Anpassning. Look lively. Look lifelike.

En bild säger mer än 1000 ord.

En video säger mer än 1000 bilder.

Men ibland säger en text mer än 1000 videor.
Och ibland, som nu, säger en text mer än vad läsaren vill veta.

Till exempel att jag mår riktigt skit, här i mitt tomrum. Jag är en vuxen (läs ”gammal”) människa. Mogen (läs "för min ålder"). Men vissa saker KAN jag bara inte göra. Så pass att jag hellre dör än försöker. Och dit leder stigen. 

Eh, tröstlöst traskande i slasket gav våta o kalla fötter.  I morron blir det gummistövlar, om jag orkar ut. Blod i byxa. Mod i tarm. Svalget obekvämt. Sköldkörtelcancer. Fetma. Gubbtjockt.

Måhända behandlingen värre än… tillståndet.

 

Don’t worry Kyoko.

Diebus Horribilis Pro::

2017 02 27 ::

(Vi vill varna för ännu obegripligare inslag i detta inlägg.) Comment ces scènes/pages pertinentes?
Générique?
Qu'est-ce que les scènes de moi?
Pourquoi un tel mauvais francais?
Calomnier ?  Pasque.
Parce que je ne veux pas tout le monde comprenne.
Seuls ceux qui veulent essayer un peu.

  Mon garcon perdu intérieure est un exemple.
Peut etre.

Le pardon est encore un autre thème.
Et la douleur.
::
.

 

 

Vi blir äldre, vi blir hårda
Förvirrade och uppslukade av oss själva
Glömska och rädda, ser vi oss omkring
Vuxna, förfärade, trötta vill vi vila
När ingen vila finns, ännu.
..

Calomnier-chic

2017 02 26 

(Vi vill varna för svårbegripligt innehåll i det 

här inlägget.)

 

En gammal 70-80 tals favorit: Magnus Lindberg. Grabbig på ett bra sätt. Ett rörande sätt.

En annan ungdomsfavorit, Turid. Både obekvämt och vackert på samma gång.
 

Söndagen en vinterdag, kanske säsongen sista. Det kom nån cm snö under natten och lyste upp tillvaron. Tog en rejäl prolle med ankelvikter och allt. Det tog emot, gjorde det. Men ingenting dåligt hände.

En får vara nöjd med en liten söndag. En söndag som inte biter huvet av en. En söndag i ett slags relativ normalitet och avhållsamhet.
Vi blir äldre, vi blir hårda
Förvirrade, uppslukade av oss själva
Glömska och rädda, ser vi oss omkring
Vuxna, förfärade, trötta vill vi vila
När ingen vila finns ännu

Vi blir äldre vi blir hårda

Je me sens!

När snöflingor dansar i strålen

från vakttornets sökarljus

Tvärsöver Rastgårdens gulnande gräsmatta,

Syns ännu;
släpspåren efter din hjärnas gjutjärnsboja
En vinnarskalle.

Vi är alla språkets fångar.
Genom sprickorna i språkväggen

ser jag ljuset från himlen

Den lilla bit jag inte missar.

Dens et sombre, mon homme.

”En solresa ini mörkret”
                

 

Vi blir äldre vi blir hårda

Förvirrade och uppslukade av oss själva

Glömska och rädda, ser vi oss omkring

Vuxna, förfärade, trötta vill vi vila

När ingen vila finns ännu.

Spårsnö.

  Vandrade över åkrarna. Jag ville lämna spår i verkligheten, om än dock bara fram tills nästa töväder, som nog inte är långt borta.
Det är jag som är långt borta. Ingen Gud går bredvid mig. Inte ens en menig medlem i skyddsängelkåren. Spår af sorgesamhet, lämnade i spår av gårdagens snöoväder. Ett väder som dödade flera personer i trafikolyckor. Jag hoppas verkligen att snön är borta tills 1 mars då lodjursjakten börjar. Då har katterna större chans att undkomma de grymma mördardreven.
 

Det här är stenen som jag ramlade ner från 2012 och nästan bröt nacken. Men här är jag fortfarande och skriver till dig från en plats i internet. Så kan det gå.
Jag undkom dödsdrevet den gången.
**///~

Var lugn, kliv ur din kropp

2017 02 22  

Så här såg det ut från mitt sovrumsfönster i morse dårå. Horisontalt snöande. Blöta tunga flingor. Så jag stannade hemma idag. Hade tänkt städa, men det blev läsande och musiklyssnande i soffan.

Superläcker musik. Blues-rock-jazz-country, typ.

 

Och tittandes på tv:
Ibland får man schizzofreena upplevelser av att såna här saker är meddelanden från andra sidan. Andra sidan av mig själv, mitt undermedvetna eller andra sortera dimensioner kanske.
*****************

Igår hade jag i alla fall en hyfsat trevlig prolle, fast jag fick antydan till skavsår av vinterkängorna. Så kan det gå. Igår lyckades jag även baka, för första gången sen jul. Enkla frallor, men dom blev luftiga och saftiga. Och bolliga. 18 stycken.

 

Immer etwas:

Vi blir äldre vi blir hårda

Förvirrade och uppslukade av oss själva

Glömska och rädda, ser vi oss omkring

Vuxna, förfärade, trötta vill vi vila

När ingen vila finns ännu.

Förlupen och mossbelupen

2017 02 20   Hallå, undertecknad överlevde denna sistlidna mardrömsnatten också.  Åh, tillbaka i en måndag med x grader utomhus, x grader i själen, alltså fullständig balans på en slakare lina och i ett kallare regn och en orättvisare ekvation än du känner till. Mitt liv är ibland som en förlupen kula. I en western film.
Todos problemas, campesinos.

Ibland är man utom sig. Ibland inom sig. Autistlikt mest det senare.

En evig kamp, dö-dö-dömd att förloras. Kapitel för kapitel.**

  Men ibland, kompis, ibland har jag turen att få se en skymt av minken som lever vid ån. Minken, skygg skygg, som jag. Slinker fram i åkanten. En skugga. blott. Visar sig sällan så öppet som häromdan. Nu när ån var frusen tvingades den fram i ljuset. Taskigt för minken men roligare för mig att jag äntligen lyckades fånga den på bild. Jag har sett glimtar av den i flera år nu. Om det nu är samma gamla. Men det är en tuff liten rackare, en ensamlevande överlevare. Det är fortfarande möjligt. Hänsynslös fångad och fängslad i stinkande helveten under århundraden för sin åtråvärda päls. Av skapelsens självutnämnda krona.

Idag tog jag vägen genom magiska lilla dalen, vackert mossbelupen.

Själv är jag förlupen. Perro perdido.

***

Note to self 1: Det verkar som om jag undkommit Huffe-Puffes nitiska advokater. Always something (to be joyful about), pardner.

Hej, hej, kom hem igen.
Note to self 2: Avoid, avoid the void. APD.

****
Maggen krånglar. (Det här som man har kålsoppa i) Avföringen lösare än vanligt. Kan de va symptom på sköldkörtelrubbning? Men bättre lös än hård.
***********

Much too little, and less of it.

Vi blir äldre vi blir hårda

Förvirrade och uppslukade av oss själva

Glömska och rädda, ser vi oss omkring

Vuxna, förfärade, trötta vill vi vila

När ingen vila finns ännu.

**///~
”If you bend it, you can’t mend it”  Kate & Anna McGarrigle.

Perros desaparecidos

2017 02 17 .

Skepp på grund. Zobrilnätter ger zirapsdagar. Dilaterade trosor gör att fittan sticker fram.

Och förvirringen. Hakkapelitta melitta filteri, jumalauta.

 

Alltid rörande att se min skugga, 

oberoende, vinka till mig. Hallå!

                              

Död näbbmus, inte så näbbig nu, stackarn, hallå.

I närheten såg jag en katt, det var nog den troliga förövaren. Från egna katter vet jag att katter gärna fångar och leker med näbbmöss, men jag har aldrig sett en katt äta upp en. Jag har sett dom äta upp sorkar och fåglar, men just näbbmusen smakar tydligen illa. Kanske den smakar illa för att rovdjuren inte ska äta den, men det hindrar inte katterna från att fånga och leka och döda och sen lämna den. Så kan det gå. Strategin lyckades men patienten dog.

För ibland, Fredrik, ibland är botemedlet värre än sjukdomen. VSB.
  Jag hade tänkt stanna hemma idag och göra nåt nyttigt, som att städa, men det vackra vintervädret lockade och jag gick en lång, nästan 2 timmars runda i reservatet, genom dungar, över åkrar, med 1 kilo på varje fotled, beväpnad. Jag slapp i alla fall prata med nån. Alltid nåt. Immer etwas.
När jag kom hem och slappnade av så brast jag igråt. Och jag såg på mig själv utifrån och tänkte; nä, idag igen? Fittan sticker fram?
  I ett vilt anfall, som av vilda hundar, rensade jag lite i gamla ekonomipapper och slängde och slängde. Alltid nåt. Men jag råkade få syn på en siffra som var vass och den snittade upp ena ögat och ut spillde...ängslan, gelé-aktig och full av gluten och förtvivlan.

  Så skulle jag dricka löfbergs lila och råkade vifta till med armen, mitt inne i självagitation och spillde hela kannan över mig själv,  både tröjor och byxor och golvet och mattan. Sen tappade jag lusten för kaffe. Jag fick äta mina mackor torra. Det var trist.

Buttonholing? Not so much, eh?  Ha-ha.

Easy come – easy gå

2017 02 09 

  Fasteda ida igen! Nä, nu varannan dag. Om jag int slösar bort kroppsfett, så slösar jag inte bort penninga heller.  Ämnesomsättning jag vill mena.

  Jag är mig själv närmast. Försigkommen och efterbliven på samma gång. Jag föddes med dubbla själar. Och dom har sannerligen bråkat med varann genom åren, dom jävlarna. Ibland har den ena varit illa slagen och medvetslös i långa perioder, men vägrats dö. Så en har väl rätt att vara lite tjock om kroppen när den trots allt ska rymma dubbla själar.

  Gick utan vikter idag. Lättfotad först, men den känslan varade bara fem minuter, sen var allt som vanligt. Så tenderar det nu en gång att vara här i livet.

Well, easy come, easy gå. Life and all that.

  Väderläget ser ut så här över norra Europa. Ingen is i Bottenviken och ganska lite snö på marken..Kall arktis-luft sveper ner, men den sveps bort inom en vecka ser det ut som om det kommer att bli i alla fulla fall antar jag.

  Och jag var alldeles för varmt klädd i dag. Termometern sa minus 8 och det gjorde mig alldeles för försiktig. Men på vintern det är ju lättare att reglera temperaturen genom att öppna klädseln. Än på den förbannade sommarn. Att kunna vandra fritt över stelfrusna åkrar, när en slipper pulsa i snö tycker jag om. En viss frihetskänsla det ger. Yodå.

mm

Staden skymtar i fjärran. Städer gör sig bäst på håll. ***   Hade tänkt baka igår för det va länge sen, men luften gick ju ur mig efter allt skrivande o motionerande o sånt dånt dära. Däckad. Pyspunka.
Och idag kunde jag inte baka för det är ju fastedag. Jag får hålla om mig. Hårt, hårt.

***

Dagens musik: It’s only money, med Willie Nelson och Merle Haggard  från 2015. Tung, tung country med tunga gamla snubbar. Den ene av dom död nu. *****

Eh, dagens konst:

En 9-årings tjuvteckningar på hemkunskapen:
::

Allright make this food to me!

  ::

Nå vem är det nu vi ska knacka i skallen!?!

(Bekymmerslös barndom, inte så mycket)

:: 

'

My fair lady.

::

Kolla frillan, killen ifråga hette Tomas Wikner, han är död nu.
::

Hårdostsmörgås..

::

Der herr Oberst.

**************************************
Slutligen vill jag hälsa till läsare i E-Spanien.

 Vad gör du där nere, kompis?
Kom genast tillbaka och rädda mitt liv. Jag bjuder på knäckebröd.

Ögonen har redan badat.

2017 02 08

  Hypokondri eller hypotyreus?

Lyckades äntligen skriva till gynekologen, (numera befordrad till överläkare), åh det var ett utmattande jobb, det, författandet av ett lagom ödmjukt trevligt brev, som jag skjutit upp i typ en dryger månad. Så här är det; På grund av ett annat hormonproblem så tvingas jag lämna ett antal rör blod varje år för att få min medicin.  En fördel med detta är att jag kunde gå tillbaka och kolla hur de där jäkla tsh-värdena har legat de senaste åren.(När jag till slut vågade konfrontera min ångest) Och jag kunde då se att det legat mellan 2,79 och 3,26. (Normalvärden är 0,4 till 4,0).  Jag antar att när hen nu meddelade att det var förhöjt, så har det gått upp över 4,0, men med hur mycket, det hoppas jag få reda på småningom.
  Goda nyheter är att det finns bra mediciner typ: Levotyroxin och liotyronin. Dåliga nyheter är att man sannolikt måste medicinera resten av livet, för sköldkörteln är svår att reparera om den går sönder alltså dårå.

  Biverkningar: oro, hjärtklappning, skakningar, svettningar och värmekänsla. Inget nytt således. Jag är liksom redan välbekant med dessa symptom. Jag menar; är det inte det ena så är det andra. Jag kan, vid vissa filosofiska tillfällen, se alla mina krämpor som gamla vänner. Jaha, i brist på mänskliga vänner, kanske du tänker. Kanske du tänker rätt.

  Men nej, jag känner mig inte hyperkondrisk. Bara lite lagom kondrisk just nu. Jag är ingen främling för krämpor. Krympande krämpor för en amputerad krympling, typ så. Men skulle det inte vara trevligt med en fysiologisk förklaring till att min viktnedgång avbröts förra sommaren och sen blev uppgång? Den andra förklaringen är ju en nedärvd svag karaktär och brist på självdisciplin.  Den förklaringen brukar jag slå mig själv i huvudet med. Det hjälper inte. Fö-fö-för förbränningen har liksom inte velat ta sig. Trots ökad motion och ökad belastning och flera fastedagar. Det är en jävligt elak cirkel. En får brottas intill och förbi svettbrytningens gräns. Resistance is futile. Och futtigt är kanske adjektivet för dagen.
**

Det här är sista sidan i Inger Edelfeldts poetiska roman ”Konsten att dö”.
Det var verkligen trist att boken var så kort. Just som en börjat få grepp om personerna och saker börjar hända, kanske nån slags befrielse, så var boken slut. Nåja, ögonen har badat. Man får se vad de ser. Senare. Boken gjort sitt jobb. Som en målsökande missil. Om det är en blindgångare visar sig snart.

***
 

 Här en väldigt tidig anteckning om mig. Mitt första blogginlägg, ifall jag kunnat skriva vid den tiden. Mamma gjorde det åt mig:

Jag var 2670 gram tung, ganska litet ju. Längd 47 cm. Inte så lång ju. Jag ammades i 4 månader, knappt, ju. Satt själv vid 6 månader. Reste mig upp vid samma tid. Snabbt, ju. Fast jag dröjde en månad till innan jag började krypa. Hmm. Så jag satte mig upp och ställde mig upp på samma gång? Innan jag ens började krypa?  Jag gick med stöd vid 10 månader. Tultade fram utan stöd vid 12 ½ månad. Talade ”ganska rent” vid 1 ½ år.
,,

Här talar jag ganska rent, samtidigt som jag uppenbarligen laddar för att ge min bror en rejäl högerkrok. Och han vet att slaget kommer, för han har redan börja blunda inför smällen. Boxarbabe.
*****

En mystisk sak hände igår på min promenad.

Se, här står jag med en stav i varje hand och tittar på min skugga. Men vem tog bilden?  En skugga ka-ka-kan väl inte hålla i en kamera? Åh, nu börjar dimensionerna överlappa varandra. Det är början till slutet, samla mina ord. Dels mina lodjurstimmar, dels mina borttappade timmar och nu detta; en skugga som betraktar mig och som till och med tar bilder, eh via mig. Mayas slöja. Hinnan. Fågel fenix, mitt i vintern.

Josua Benedikt Streubenguss...

  Äntligen sol. Vacker vinter väder. 

  

Mitt alterego vinkade åt mig. Den har jag inte sett på länge.
**

Je m'appelle Mademoiselle Eventuelle.

***

****

Och dä va tisdan. En fastedag förgäves.

Dagens oro: Kliande svullnader vid fotknölarna. WTF.

Duttu il reduction

2017 02 06 .
Kallare och mer adjektivistiskt nu.

Jag fryser lite. Känner mig inte hemma här.

Och kanske är det psykiskt, men jag har svårt att bli varm numera. Jag har inte ens vallningar. Typiskt, det. Jag hade ju just börjat vänja mig vid dem. Som att bli besökt av en varm vän då och då. Ibland spontant, impulsivt och plöt  -   sligt. Och genant. Minsannt.

Men jag är i alla fall kontinent. An entire of myself, as it were.
*-_-*

  Pratkopierade idag. Ett tradigt hantverk med filhantering. Men jag älskar filhantering. Det är ett svårt hantverk.

Sidney Bechet. Hans sopransaxande ger mig gåshud hur lätt som helst.

Immer etwas, das.

---------------------

Jag fö-fö-föreställer mig gärna att jag är en erkänd konstnäär ur vars mun allt som komma är guld, och inte bara dregel, vilket ger mening även till dessa mina futtiga futila banaliteter… eländigt neplitade med mycken möda och halvt besvär.

Ja, allt det hära, ordstaplandet, målningar, pretto/krypto-dikter, filmer, animationer, mobilkamerabilderna och allt. Allt har sitt konst-ärliga värde, sitt avgrundsdjupa allvar och mening kommande från konstens scen, äpplen från ett jätteträd, blandat med sura rönnbär, precis utom räckhåll. Utvalt, arrangerat, poserat.
Och det är den inbillningen som krafsar på dörren och vill ut.

Men, vänta, det här har jag kanske skrivit förut?

Nevermind, upprepning är väl ingen dödssynd, säg? Jag är gammal och senil. Sällan tittar jag på gamla inlägg. Sällan tittar jag på framtida inlägg. Jag lever inte i nuet, men strax efteråt, alltid lite för sen. Alltid lite för ensam. I min egen facebookgrupp, kemiskt fri från gillare.

Tala om för mig vars Beda är, och jag ska tala om vem du är.

Effi Marconi 2

2017 02 05 Eh, eh, eftermiddag i Kopparberg.

  ´Fortsatt trist mellanväder, varken kallt eller varmt, varken snö eller regn, varken blåst eller vindstilla, varken mulet eller klart, fast mest mulet. Varken död eller levande. 

  Björn Granath död. 70 år. Moi vivre. Je travaille, pas. Je voyage à la foret, sombre et dense. Moi? Moi.
   Ganska fuktigt då dock, så dät känns kallare. Kylan kry-kry-kryper in i märg och ben, ostoppbart. Är skogen för mörk och tät? Hur stor är en skog?

Igår: ännu en ångestkväll med tillhörande tröstefrosseri och lite gråt. Mina cirklar svårt rubbade.

Idag: vågade eller bara orkade jag ut på en jobbig promenad i ett öde reservat. Ibland är det svårt att skilja mellan mod och och och ... ork. 

Isiga stigar och pudersnö. Gröna blad på åkern.
 

Is i damm.  

  

Ett hus jag fantiserar om att äga och bo på översta våningen, resten av huset tomt.

*****Bonus*****

Vi blir äldre.
Ulf Lundell, Rent förbannat, 2012

Som när Strindberg skickade pengar

med barnen över till Finland

Som när regnet kom och tog snön

och lärkan sjöng igen

Som när en hund blev vän med åsnan

och inte kunde skiljas åt

Som när barn tar upp en snigel

och lägger tillbaks den sen

Som när Becket inte stod ut med freden på Irland

Föredrog ett Frankrike i krig
Eller som en fågel på axeln,

ett kallt glas vatten, en kaffeskvätt

Som när jag försöker förstå

min fars liv och öden

Utan att förlora mig själv i vrede

på min vän

Vi blir äldre vi blir hårda

Förvirrade och uppslukade av oss själva

Glömska och rädda, ser vi oss omkring

Vuxna, förfärade, trötta vill vi vila

När ingen vila finns ännu.

Tror man så att dungar är som om

skogen är för svart och tät
Ett lyckligt slut för den som inte vill

och den som vill det
Höken kommer snabbt flygande

Skjutande över marken som en pil

Innan man vet ordet av

har den slagit till

Vi blir äldre vi blir hårda

Förvirrade och uppslukade av oss själva

Glömska och rädda, ser vi oss omkring

Vuxna, förfärade, trötta vill vi vila

När ingen vila finns ännu.

Som när jag trodde att du gått ifrån mig

och kom tillbaka sen som ingenting hänt

Som en gryning vid havet

nu eller för länge sen.

Som när oförsonliga fiender möts

och ser sig själva i varann

Som att sätta sig i en bil igen,

ge sig iväg för att möta våren i Italien

Vi blir äldre vi blir hårda

Förvirrade och uppslukade av oss själva

Glömska och rädda, ser vi oss omkring

Vuxna, förfärade, trötta vill vi vila

När ingen vila finns ännu.

Tags, text, lyrics. Wink.

*****

Svalget fortsatt irriterat. Sköldkörtelkanzer? Så pass? Jag fortsätter att ignorera det. Jag  blir ju äldre, jag blir hårdare, som kräfta. Förvirrad och uppslukad av mig själv. Glömsk och rädd ser jag mig omkring. Vuxen, förfärad, trött vill jag vila. Men ingen vila finns, ännu.

*****

Care about it, Britta.

Blow your nose, Per.

Go see who Beda is.

********

Köpte nya högtalare i veckan. Mackie CR4, så kallade referenshögtalare.

Aktiva, kompakta, små men tunga. Inte dyra. En klar förbättring för undertecknad.

Laddade ner RHCP:s nyaste album Octane från 2016. En besvikelse, låter lite slentrian. Är min kärleksaffär med RHCP över?

*********
Men mardrömmar, hallå.
Ingen vila finns, ändå. 

Livet på kant.
Lidelsen transkriberad och lätt tolkad.