Rapport från Jämmerdalen

(Här är resultatet från nattens svettiga fribrottning med verklighetsbeskrivningens undflyende hen-jävel.)

*

Det hände sig på den tiden, (Ett altarskåp berättar)

Sverige har fått ett nytt helgon. Det är ju kanon.

I samma anda rekommenderar jag (utifall att någon skulle…)

Inte för att jag för ett ögonblick inbillar mig, jo kanske för ett ögonblick, men inte längre, att en rekommendation från undertecknad skulle ha något som helst värde. Men låtom oss för sakens skull anta att så vore fallet, då skulle jag rekommendera Kjell Höglunds sånger Domens dag och Kvinnorna vid Jesus grav. Men i en bra värld, i en hygglig alternativ dimension, där skulle alla älska Kjell Höglund och alla hans sånger.

Lyssna bara, för fan. Skulle jag säga och hytta med min stav, haha.

(Om jag hade en plattform)

Eh, men ja, ursäkta mig för att påpeka det uppenbara. Men det retar mig lite, eller ja, inte retar-retar kanske, men det är i alla fall sorgesamt att så många tokhyllar en låttjuv och posör som Håkan Hellström. Medan ett geni som Kjell Höglund går obemärkt förbi.

Ja hej och hå,

som dom går på,

det e ju ren förförande.

Sommarsol och sommarhav

Höga tankar, låga krav…

(Ulf Lundell, Posörerna, Längre inåt landet, 1980)

Den gamle grånade grävlingen som ännu driftar omkring mellan sina slutna rum och öppna landskap. (Sic!)

Men det är väl ett (så-så-så-sorgesamt) tecken på tidens banalisering att Kjell Höglunds sista album, det fullkomligt geniala mästerverket Pandoras Ask, inte ens går att köpa på denna så kallade öppna och fria marknad.

Och jag grät en liten pöl när jag fick reda på att Freddie Wadling dött. Mina favoriter dör en efter en numera. Tungt. Freddie hade en sällsynt berörande röst, det var som om den sträckte sig rakt in och rörde vid min själs kärna.

Fundamental things apply, as tears go by.

**
Igår sysslade jag med datorerna mina och lärde mig en hel. Det är juväl positivt att det ännu i hög ålder (och inte så lite ironiskt; så nära döden) fortfarande går att lära sig saker, trots att hjärnan inte alls fungerar så bra längre. Tur att det finns kryckor så hen kan ta sig runt i alla fall.
Men det är gamla omoderna ting och ibland får en helt enkelt pensionera föråldrade artefakter när dom inte fungerar så bra. Putta dem över ättestupet liksom. Men när hen kommer så nära avgrunden så får en se upp så att en inte själv ramlar med ner dårå.

Fast, kamrat; sorgesamt nog är både människa och ting utbytbara över tid, i långt långt längre utsträckning än vad vi vill och vågar erkänna, ens mellan skål och vägg. Snacka om profetens skägg, om du vill.

***

Igår kväll sen, efter att ha ha hack-hack-hackat i Windows Vista Ultimate, och slutligen gett upp, så gjorde jag ett tokryck och bakade bröd. Jag prövade en ny variant och ersatte rivna äpplen med lingon. Visst blev det gott, men jag skulle kanske ha använt mer än 2 dl lingon. Det dubbla skulle inte ha varit för mycket. Men kanske förmodligen blev det gott och  saftigt mest på grund av att jag vårdslöst använde 150 gr smör (istället för det rekommenderade 50 snåla grammen)

Men ibland, kompis, ibland är alldeles för mycket precis lagom. Det är en av min värdelösa livserfarenheter. Var så god, är du snäll...