2016 06 10
Såå kom fredan, den
var inte lika lite efterlängtad som den brukar vara.
(Can the fast be
unbroken.)
Jag känner mig så
sjuk, så kraftlös, ont i halsen, ont i huvvet. Så full av oro. Så lite längtan.
Jag ser avgrunden
stirra tillbaka på mig. Och självet skälver.
Men:
Eller som profeten
Skojten sade:
”Häromdagen var vi ute
hela natten fast det var alldeles mörkt.Vi hade reservskojter
med oss ifall att nån skulle gå vilse. Men det var det ingen
som skulle.”
Tankeväckande ord.
Kroppen hade bestämt
sig för en vandring idag också, så jag följde med. Det var segt, oinspirerat.
Men ganska fritt. Jag såg en skatunge som verkade vilsen.
Och jag frågade den
rakt i huvet: Vad är du rädd för, skatunge?
Allting, människa,
allting! Kraxade den tillbaka och hopp-skuttade in i buskarna.
Jag vandrade vidare in
i reservatet och där hände nånting.
( Och för en gångs
skull var verkligen hälften nog) ’’’’
När jag kom tillbaka
till kvarten åt jag en bannbulle eller tre, sen åkte jag ut till flygplatsen
och spottade plan. Flygplanen lyfte tungt, det ena efter det andra, migrant
efter migrant och jag tänkte: ”pas plane pour moi”.
Jose Acudo: Etude sur
le portrait mystique de la sainte vierge Marie
Teo torriate - konomama
iko
Eller som profeten
uttryckte det:
”Det ska jag säga er att i, det får man ta när man är skojt.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar