Grace of God?

Inlägg # 86

But-but-but for the grace...

Imorse, till råga på allt, vaknade jag. Höger fotled värkte, precis som om jag hade vrickat den. Konstigt, tänkte jag, den var ju ok när jag gick och la mig. Hur kan en vricka foten, liggande i sängen?

Sen slog det mig, jag har nog varit i lodjurets timme under natten. Där ingen vet vad som händer. Kanske hade jag hoppat ner från hög höjd, kanske en klippa, och landat lite snett. I en annan dimension. Där dö de fundamental things don’t appla.  A sigh is not a sigh. A cry is not a cry.

Men när jag hade gått omkring lite så tonade smärtan bort, den sögs väl tillbaka in i lodjurstimman eller nåt.

Onsdan blev en varm dag. Inte het. Gick bra att gå. Jag tog en kringelikrokig väg för att undvika folk jag måste heja på och hemska tanke; prata med. Strategin lyckades. Men jag stötte på blottaren, eller vad det nu är som är hans grej. En naken äldre man, kritvit i solskenet. Han tittade sig liksom förvirrat omkring men var hela tiden vänd bort ifrån stigen, där jag kom vandrande. Han verkar inte farlig.

Och kanske att jag tänkte den gamla katolska tanken i huvudet; ”There but for the grace of god, go I.”

****

Jag sökte och sökte, men kunde inte finna några framgångar idag heller. Fastan gick ju bra förstås, men det kanske bara är – självplågeri.

Där vill man ju inte ha framgång.

*****

Lyssnade många gånger idag på den mäktigt sorgliga och intensiva sista skivan med en åldrad Johnny Cash. The man comes around. American recordings.

Han må ha tappat attacken i rösten, men intensiteten och själen är starkare än nånsin på den skivan. Tårarna kom.

Det var samma sak med David Bowies sista skiva ”Black Star”. Han har aldrig sjungit intensivare, omöjligt att värja sig från den rösten.

Och snart ska jag lyssna på Freddie Wadlings sista skiva.

******

Insåg att den här bloggen nog blir ännu en åtalspunkt mot mig när räkningen ska göras upp. Det kan inte hjälpas. Nu finns den därute. Asken öppnad. Here, in spite of grace of God, fall I;

:-