Inte fy skam

2016 06 09  Inte fy skam

Kåseri 81:

*
  Tur en ha frigång. Igår gjorde jag en ängslig expedition ut i det här främmande landet. Där folk rör sig som om det inte fanns nånting att vara rädd för. Som om allt vore normalt.

Som om allting inte när som helst kan falla samman och flugornas herrar ta makten.

  Du anar väl ibland att nånting pågår, gör du inte? Det här, där vi lever, kanske är en illusion som en dag ska avslöjas. Kanske inte som en konstruerad illusion av illvilliga krafter som kan bekämpas med kung-fu, som i The Matrix, men en hemlig sanning om verkligheten. En sanning som kan visa sig vara outhärdlig.

  Men ibland kan du säkert ana att nånting händer i ögonvrån, typ. Men när du tittar direkt på det, så är det ingenting där. Det fenomenet kan vara en reva i tids-rum-väven,  en öppning in i ”ande-världen” eller bara en glimt av en parallell dimension..

  Kanske är det bara en inbillning som krafsar på dörren och vill ut, men det är kanske inte så ”bara” det. Det kan min själ vara en mäktig upplevelse som är toppen på ett gigantiskt isberg, alldeles under verklighets-ytan. Där vi aningslöst seglar omkring, kryssar mot vinden, som - ingenting. Som om det osannolika vore det normala. Som om vi rent fysiskt vore på väg mot händelsehorisonten. Men va fan; är det inte så att vi lever i osannolikheten? Jag menar: hur kunde det bli en sån här värld? Av dom här byggstenarna, kolatomerna och det.

  Där till exempel en sån varelse som jag, går ut till min rustning och häst, min svarta bil, och det är inte med stolta steg och rak i ryggen som en respekterad riddare, utan mer som en rädd katt som hukande och tryckt mot marken bara försöker slinka in i osynligheten.

  Jag har ännu inte orkat med att fixa bildörren, utan får genant finna mig att gå in från passagerarsidan (där aldrig nån sitter, som tur är, lite tur ska en ju ha) och klättra över till förarsidan. Samtidigt som jag försöker få det att verka normalt. Som om det inte vore nånting. Som om det faktiskt skulle gå att segla mot vinden.

  Men jag blir faktiskt bättre på att få det att se ut som… ingenting.  Övning kan göra mi-mi-mirakel. Igår till exempel, fick jag ju klättra in och ut hela sju gånger. Det blev lättare för varje gång. (Detta kan jag skildra i en sång.)

  Bekänning 1: När jag var ung såg jag en amerikansk komedi där en av personerna, en sån där arketypisk charmig skitstövel, aldrig brydde sig om att öppna dörren på sin 70-tals Camaro, utan hoppade ut och in genom fönsteröppningen. Jag tyckte att det var så oerhört cool och nonchalant. Snubben fick det att se så lätt och naturligt ut. Detta levde i mina tankar i några år. Senare köpte jag en systerbil, den snyggare Firebirden. När jag testade att klättra in och ut genom fönstret, märkte jag ju hur svårt det var att få det att se naturligt och lätt ut. Visserligen har dom där bilarna en stor dörr, en låg midjelinje och en stor fönsteröppning, men ändå… Jag insåg att man måste vara nästintill en elitgymnast för att kunna hoppa ut och in genom fönstret fortare än att öppna dörren.
   Där lärde jag mig nånting om livet..Hur vi tränar och tränar för att få det onaturliga att se naturligt ut. Istället för att.

  Men konstigt är det; hur saker kommer tillbaka efter en halv livstid och blir aktuella och knivskarpt reella, precis som om ingen tid alls har gått. Som om ingen(ting) hade dött under tiden.

**

  Och apropå bekännelser och pinsamheter: haha:

(Och apropå bilar, Lasse har ju nyligen köpt en bil dårå, en Golf kombi)

  Bekänning 2: Jag älskar Lars Winnerbäck, men jag fattar inte varför.

Kanske är han vår tids John Holm.

***

  Det regnade igår, och jag är ingen Travis Bickle, men ibland kan man ju längta efter mäktigt regn som skulle svepa genom samhället och skura bort skiten vi tvingas leva i. Efter avskummet kommer kanske doften av såpa. Som i vårat gamla Kalles Kaviar Country.

  Gud har sagt till oss länge: Pass auf! Ich spritze. Men inte lyssnar vi inte.

****

We’re gonna need a bigger boat…
Fundamental things apply, bye-bye.