And I tell ’em!

Sådärja, då va fredan här. Min egen privata veckoramadan är över. Alltid nåt att se framemot på onsdagmorron. Nu går ju emellertid tiden fortare ett tag igen, så det gäller att inte köra i diket så att säga. Hej och hå.

Håll i hatten och huk er i bänkera, gubbar och käringar, för nu laddar han öm! 

Och här kommer dagen kåseri, som det hette på den gamla goda tiden.

Jodå, dagarna ramlar på. Jag, gamla människan, svamlar på. Det rullator på.

De-de-de-det regnade hela förmiddan, men inte bekom det mig. Jag tog en lång runda. Träffade Stavsläparn som lufsade fram i blötan, utan regnkläder. Men regnet bekom inte honom något heller. Han var på lika gott humör, som alltid. Själv kände jag mig sisådär. Hade i alla fall inga knä eller fotproblem på hela rundan.

 

Här grenar det sig.

Jag grenade mig igår. Dvs. Yesterday I got dilated, if I’m not delusional. I might just have been diluted. At my age it’s sometimes har-har-hard to tell the difference. I felt a grandure coming on (me). A very fat morgana it could have been. My illusion was de-illusioned. Now, t h a t  is illustrational.
People say: Hey! What’s your name?

And I tell ‘em!

Och apropå John Johnson-referensen; I morse läste jag att det ska göras en film om gamle Christer Petterson, och det är min favorit Torsten Flink som ska göra rollen. Det måste bli något extra, det!

En fantom och en bild av en fantom liksom. Vem är vem?

Jag tog bilen och åkte och handlade idag. Det låter som en enkel sak att göra, men för mig är det en komplicerad operation. Minutiösa förberedelser, som inför en invecklad commando-räd i fiendeland.
Och det blev en framgång. Det hakade bara upp sig en enda gång och jag löste det snabbt, tack vare mina grundliga förberedelserna. Ingen märkte min hjärtklappning. Be still, my heart. Bless my little heart, don’t mess with little old me. Jag erövrade allt jag ville ha. Och lite till. Chips.
Här en bild från reträtten. På bilden ser man två hemska gamla saker, men också en bra. Bakom fiendens linjer.

Här är dagens gamla bild, en vacker akvarell, haha.

Nationisten, 1968

Allting, pappa, allting.

Oxdag nr 2. Ytterligare en trevligt regnig naturlig dag. 

Jag hade en hyfsad natt, bara 2 uppvak. Ingen svett-natt som i går, för jag stängde bägge elementen och hade bägge vent-fönstren öppna. Temperaturen under natten 19 grader då. En måst va om sig o kring sig ibland. Ibland har jag väl vallningar. Vad är jag? En jävla herde?

Jag traskade omkring i regnet på förmiddan. Utan flock. Vid gropen träffade jag Pyrenéern. Han ondgjorde sig.  Jag har försökt pejla in hans politiska position, men som med många idag finns där nog ingen medveten, genomtänkt filosofi, utan bara den sorgligt vanliga beiga populistiska blandningen av konservatism och liberalism. (Och en icke-uttalad anti-kommunism.)
Och som alltid kommer en tillbaka till samma punkt från vilken en startade. En kan röra om lite i verklighetens soppa, men det slutar alltid på samma sätt. Vissa saker flyter på ytan, andra saker sjunker tungt till botten.

Det slog mig att man kan se den här bloggen lite som Doktor Murkes samlade tystnad. Hopklippta bitar av ingenting. Och apropå Heinrich Böll så skulle jag gärna vilja veta varför en brevväxlingsbok mellan denne och en av hans kollegor, som jag glömt namnet på, bär den suggestiva titeln ”Die hoffnung ist wie ein wildes tier”.  Hoppet är som ett vilt djur.

Om man inte har nånting att hoppas på, betyder det att det vilda djuret har dött? Som Schrödingers katt? Så länge man inte kollar i lådan kan man inbilla sig att katten/hoppet lever. Därför kan det vara en dålig sak att annonsera efter sin bortsprungna katt. Man kan få reda på att den är död och hamna i ett hopplöst läge. Sångerna vrenskas igen.
Jag kom att tänka på en dialog-sekvens från en film om tecknaren James Thurber, eller om det var från en film gjord på hans bok ”The secret life of Walter Mitty”.
”Vad är du rädd för?”

”Allting, pappa, allting.”

”Välkommen till klubben.”
Dagens gamla dammiga konstverk är också från 70 talet. Min pappa hade sparat den i alla år, så nånting måste den ha betytt. Själv hade jag glömt den helt och hållet, men när jag fick se den visste jag genast här hade en viktig ledtråd om mitt medfödda öde legat gömd, och kanske anade mina föräldrar mer än vad det då fanns ord för att uttrycka.

 

 ***

Allting.

Var ska jag få hägn?

2016 04 06 *v*

Äntligen onsdag igen. Nu bromsar tiden in lite grann. Nu rensas kroppen på lite skit. Nu känns det att livet (be-)arbetar i kroppen. Och lite grann i själen också. Under fastan lättar ens hela existens. Magen får vila lite. Fast egentligen är fasta att flörta lite med döden. Att retas lite. Kom och ta mig om du kan. Men:

”Inte vill jag leva hela mitt liv i främlingskap

För att sedan bara försvinna in i dödens grinande gap”

(Från ”Allra närmast” en post-progg-blues med Stockholm Norra, mitt husband)

Åh, regnet svepte obevekligt in från söder idag. Det var lockande att ligga kvar i sängen och strunta i prollen en grå-dag som denna. Men efter en kopp kaffe kom organismen igång. Och som en slags Captain Picard krävde kroppen rörelse. Make it so!  

Och fastän överjaget tänkte "kort runda!", så-så-så vann underjaget och det blev nästan en 2 timmars runda i simpel postorder-regnrock och allt.

 

Lite längre bort sitter en efterlysning på en saknad katt som heter Sirius.
 

Men regnet är välkommet, inte bara för att det passar min sinnesstämning och enhance-ar livsupplevelsen, n ä r v a r o n . Regnet sköljer bort damm, från gator och hus. Sen kan det va lönt att tvätta bilen.. Hen ser för bedrövlig ut nu . Precis som ägarinnan. Bilen behöver lite TLC. Precis som ägarinnan.

Ryggen var ännu lite bättre idag. Hade lite gallhugg igårkväll. Och kliande underarmar. Det går åt massor av hydrokortison. Men ingen stroke idag heller.

Här dagens jobbiga konst:

Beskärning, från 1972. Plakatfärg på kartong.

Apropå att försvinna in i dödens grinande gap. Eller som här: flyga bort i ljusblå befrielse. Det besvärliga och obekväma, alternativt lockande, är att om man en gång väl accepterat tanken som en faktiskt möjlighet, så har man klivit över en gräns som det aldrig går att kliva tillbaka över. Hur ”lycklig” man än blir. Så se upp; släpp aldrig den tanke-jäveln över bron. Låt hellre bron brinna.
 
Dagens låt, en sång som jag aldrig får ut ur mitt huvud,

My name is Jon Johnson,

I come from Wisconsin.

I work in the lumberyard there.

When I walk down the street,

All the people I meet

Say, "Hey, What's your name?"

And I tell 'em!

Dagens Fantombild: (Formad ur Det Mörka Flödet)

Dagens varning:

Och så sydde jag ihop säcken, än en gång. Love, Lynx.

Om det bara vore... så väl

 

Om dagen skrämmer verkligheten tankarna på flykt

Förbindelserna bakåt bryts och fällan slår igen.

(Tore Berger, Tidens gång, 1978)

Mina tarmrörelser är i alla fall regelbundna och förutsägbara. Det regnade i förmiddags när jag gick min runda. Lite duggregn bara. Dagens outfit, en 30 år gammal mörkblå postorder-regnjacka, som inte hade behövts, men var trygg att ha. När jag passerade husvagnarna klev en inställsamt hukande man fram mot mig och försökte hälsa med en himla massa ”hej-hej”. Det var precis som om han ansåg sig nu äga parkeringen och skulle hälsa mig som en gäst där. Vilken nerv. Blir en nu tvungen att undvika området?
Det är väl tidens gång. Undanträngning av en överlägsen art. Survival of the fittest, så att säga. Social darwinism, med andra ord. Misär som segrar för att den funkar bättre.

Här en bild från 1963. Alla på bilden nu döda. Men lever i huvudet på folk som minns dem.

Har en känsla av att vi som växte upp på 50-60-70 talet kan skatta oss ”lyckliga” därför att vi fick uppleva den västerländska civilisationens höjdpunkt. Baserad på billig olja. Som så småningom skapade växthuseffekten. Det blir bara sämre och sämre hädanefter. Välfärd, levnadsstandard, allt sånt dömt att försämras i takt med ekonomin. Om det kommer en sån höjdpunkt igen måste den baseras på nånting annat än fossila bränslen, vad nu det skulle kunna vara. Det blir bekymmersamt.

En annan fantasieggande bild. En satellit-bild där jag har zoomat in så att det går att urskilja min Bekymmershög av stenar. (det är den ljusa fläcken mitt i bilden, mellan två träd). 

Dvs sååå mycket bekymmer har jag staplat, att det är synligt från rymden, må vara från väldigt låg omloppsbana, kanske 3-4000 km, men dock ändå. A speaking picture.

~

Sen har jag fortsatt min ihärdiga (troligen meningslösa) digitalisering av futtiga grejer som jag skapat en gång i tiden..

Dom här två fick jag gräva djupt i gömmorna för att hitta:

Tvisting från 1970, Jag gillar hur ansiktet på kvinnan liksom vrider sig fram ur sig själv.

Skäggubben Majall från 1968, För att vara av mig så är det ovanligt tveklöst och kraftfullt kritat. Inget ängsligt pillepill liksom.

 

Men för övrigt; Ett sånt här regemente, kan det bära sig?

Välillä oppitunti, jomma..

Vad hände med söndagsblobben, fråga sig en kan. I brist på bättre frågor. Söndan bara kom….  Och gick. Jag fick väl besök av the Sandman efter att ha tatt antiangstmittel. Jag vaknade med huvudvärk och hade också tinnitus till tusen, så förstås att jag oroade mig för blodtrycket.. Men jag vågar inte mäta. Ibland känns det som om Heisenbergs osäkerhetsprincip gäller för mitt blodtryck; det är omöjligt att mäta det utan att påverka det. Åh, jag kommer ju bara alltför väl ihåg vad som hände sist jag mätte mitt blodtryck. För ett år sen ungefär. Då var det så högt att jag var tvungen att åka till akuten. Trodde att det var ute med mig. Men det var det ju inte.
Apropå, eller på grund av, döden; Inatt drömde jag om döden som var som ett hotell. Och det hotellet hette Machu Picchu. Och jag blev tvångshämtad dit. Och nån sa: Välkommen till Hotell Machi Picchu, här checkar gästerna in, men dom checkar aldrig ut. Ja, som i det berömda Cockroach Motel. Fällan.

Nåväl, när morronen kom, så checkade jag ju uppenbarligen ut i alla fall. Into the world of the living. Or of the walking dead?
Lite mystisk kuriosa; i lördags formade molnen över norra europa ett intressant och ovanligt tydligt mönster. Liknade faktist yin o yang symbolen. Var det ett meddelande från  a n d r a   s i d a n ? Från Gud? Från en annan dimension?
 

Även om söndagen bara "gick", som gamle Gånge-Rolf, så blev det iaf nåra könstverk inskannade:

"Gunman" och "Mellanävar" från 1974.

 **///~

Here endeth the lesson,   (typ Viimeinen oppitunti)

Hum-hum, jubileum-um

Eh, jubileum idag dårå. Firar en heeel månads bloggande. Tjohoo. Bara två månader av dagligt nötande kvar för att vanan ska bli etablerad. För att hjulspåren i hjärnsubstansen ska vara djupa noga för att det ska vara lättare att följa hjulspåren än att… inte göra det.

Men det är aldrig för sent att ge upp. (säger Optimistkonsulten)

Lördagsmorgnar är väl aldrig roliga, aldrig nånsin, i princip. Jag har mina. Men lite trevligt var det att stiga upp och på promenaden till toaletten kunna konstatera att ryggen är lite bättre än i går. Vid min höga ålder är jag alltid rädd att nästa skov ska bli permanent, så jag är alltid lite lättad när kurvan vänder uppåt igen, efter att ha tvekat i bottenläge liksom.
Frukosten fick bestå av Blå Bands blåbär/hallon-soppa. Den är god nog att svälja ner, när aptit saknas, vilket den ofta gör på mina morgnar. Och en portion kostar runt 4 kr. Bättre än inget.

Dagens prolle-outfit; tuffa,mörka cammo-braxer, bastanta hikingkängor från North Face, violett fleece-tröja med färg-matchande trikåhalsduk, sportig och exklusiv ljusgul mocca-väst med matchande grov Jula-keps.  Tunna monteringshandskar (9.90) från Biltema. Knästöd i tjock neopren. Men hela den tuffa outfiten förstås förstörd genom att jag använder stavar, haha, supertöntigt.
Idag traskade jag hela vägen upp till kullens topp. Och hem igen.
Solen kunde anas genom molntäcket. Lite läckert när den speglade sig i vattnet.
 

    Dagens hemska artsy fartsys:

    Dödsliv  (1972?)

**

 Stampbomb (71)
**

  Dagens  symbol: QBoot

(Önskade att någon kunde frågat om vad den betydde, och ställt mig mot väggen, men det hände aldrig. De va väl för subtilt.)
Dagens dimmiga återblick; en stämningsbild från en utflykt i ett tidigt 60-tal.

                        Dagens skarpa blick:

Den dumma sillen stinker tillen

Äntligen freda, kan jag inte säga. Det känns inte bra. Vem är den dumma sillen? Who dat staring back at me? The old herring fool. Jag är som ett prill-skämt hela jag, så-hå-hå-hå prillig jag är, från topp till tå.

Åh, men det är bara att vänta ut dagen, som började dåligt. Jag segade mig ändå iväg på min prolle. Vem stöter jag på, om inte Limmaren. Honom fick jag eh, avfärda med hjälp av självironi-judo.

När jag passerade grusgropsparkeringen, fortfarande i beklämt sinnestillstånd, stod där ett par husvagnar, bastant bestämt inklämda. Befarar att det är början på ett migrant-läger. Det vore… trist, men inte oväntat. Misery loves company.

Okej då försöker jag ändra attityd till det positiva.

1: Ny månad, t.ex. betyder ny surfmängd; 6 fräscha giggabajt att slösurfa bort på nyhetssajter.

2: Jag fick en film jag beställde på Amazon, en bilfilm med David Carradine från 1976. Det tog bara 4 veckor att få hem den. Den är semi-värdefull för mig bara av nostalgiska skäl. Jag har ju en nostalgisk själ. Jag hade en gång en sån bil som hjälten kör i den fåniga filmen.
3: Jag lever än.

4: Idag ska jag dilla.

Dagens konstverk är en oljemålning från början av 70-talet, en konstig sak som skulle vara en slags protest mot Vietnam-kriget. Mer surrealism än en politisk kommentar dock..
 

Imorron ska jag (kanske) publicera en av dom hemskaste målningar jag gjort. Kanske den allra värsta. Tänk så vild och ohämmad jag ville vara på dän tiden.

Under tiden; Här ett helt och hållet digitalt skapat verk.. från 2006. Mest klipp o klistra, men dock ändå--µ

Dagens citat är från Leoard Cohens sång, ”Crazy to love you” från albumet Old Ideas, 2012.

Sometimes I’d head for the highway

I’m old and the mirrors don’t lie

But crazy has places to hide in

That are deeper than any goodbye

Snart är det dags att fira myndighetsbeslutet. Så här såg det ut när jag firade förra året.

Det blir väl ungefär lika festligt i år, om jag når.

Jag finns även på facebook, gilla mig där, om du kan.