Lite besudlad

   Så fick en då sitt första Pfizerskott.  Dock ej med aspiration. Sprutan bara pang på rödbetan rakt in o tömd. Som en otålig påsättning. Penetration och sprut samtidigt. När förspelet väl var klart och jag navigerat mig fram till det lilla vaccin-båset gick det snabbt. Jag klockade det till 77 sekunder från det jag klev in i båset till det jag klev ut ur båset på andra sidan. Tack o hej. Dags för nästa tjej. Inga biverkningar. Gick efter 10 minuter. Orkade ej sitta kvar. Orkade nästan inte resa mig heller. Kände mig tom o besviken. Och lite besudlad.

   ”Tillsammans” med mig satt andra ensamma o sorgliga o maskerade gestalter glest utspridda längs väggarna i väntan på att inte svimma o få gå hem. Det var inte precis den glada lättade stämning som en kanske föreställer sig. Typ: Tjohoo! Äntligen skyddad mot allvarlig sjukdom o död. Nä, det var ensamheten o uppgivenheten i den stora lokalen som var det dominerande intrycket.. Kanske var det bara jag. Dock.
   Sen släppte jag mitt jevvla munskydd i soptunnan vid utgången o klev rakt ut. I ingenting. Jag var nästan förtvivlad över bristen på glädje. Lättad att få komma ut i friskluften, men alla steg jag var tvungen att ta för att komma hem; di var tunga steg vartenda ett. O di blev tyngre och tyngre. Allt runtomkring mig föll liksom sönder när jag passerade. Det.

   Sen kom månaden Maj o den kom hårt, kanske inte så hårt som nazi-tyskland, men hårt nog. Den kom med smärta o vassa kanter. I see dead people. Like this one. And that. Hallå. Mörker. Gamle vän.
  Sköna maj, välkommen till vår bygd igen!
Sköna maj, välkommen, våra lekars vän!
Känslans gudaflamma väcktes vid din ljusning
Jord och skyar stamma kärlek och förtjusning 
Sorgen flyr för våren, glädje ler ur tåren. 
  Med varje människa som dör, försvinner svaret på en gåta. Endast skulderna blir kvar. De efterlevandes skuld till den döde. Kanske för-världens skuld till efter-världen som berövats en själ.
O i förekommande, ömmande, fall, den dödes skuld till di efterlevande. De postlevande ärver både skulden o gåtan men gör ytterst sällan nånting med dem utan skickar dem bara vidare till nästa generation. Det här som jag skriver är ett skuldebrev, men kanske inte mitt. Vem av oss kan säga att vår skuld är betald till fullo. Men livet består kanske bara av ett evigt utbyte av skulder o av gå-gå-gåtor. Ingenting blir nånsin till fullo betalt eller till fullo förklarat… Vi kan bara försöka sköta våra avbetalningar så gott vi kan. Vi kan ändå aldrig bli: till fullo fria. Jag har till exempel levt över mina själsliga tillgångar hela livet. Hålen i saldot efter detta mitt själsliga slöseri märks tydligare år efter år. Det syns ännu inte på skalet kanske. Men skalet är tunt.
Und da ist Rumpfrissen. 
   But there is good ridness and then there is bad ridness. And in this, at least, I will be found amongst the good. O, det är inte sorgen som flyr för våren. Det är våren som flyr för sorgen. O, sommaren kan man både ha o mista. Som jag. Och O är den vackraste bokstaven. Den förtjänar att stå för sig själv ibland. Både tom o med det sammanlagda innehållet av både det förra o det senare. Som du o jag.

....

..

--
Eh, det finns ett fel i det här inlägget, men jag hittar det inte. Det är väl felet som inte hittar mig. Men jag känner åtminstone att det finns där. Det är ju inte ovanligt. Små fel sticker ibland ut bara för att de är ovanligt små. Men kanske är det bara dom här slutraderna som är felet. Typ dammkorn på en annars perfekt yta.