- Where have you been, Stanley?!
- I've been here, with me.
Übrigens: Min värld krymper, eller också är det jag som sväller upp, jag vet inte. Att jag sväller är kanske en metaforisk kompensation. Kanske är det både och, kompis. Jag har förstått, sent omsider, att jag inte lider av generaliserad ångest. Mitt tillstånd kan bättre beskrivas som förtvivlan. Jag lider inte av social fobi, jag lider av social förtvivlan. Om Förtvivlan är generalen så är jag kronvrak. Varför är det så? Ja, hösten är här. Livets höst i alla fall. Och mot förtvivlan hjälper ingen sobril i världen. Där har jag förklaringen. Jag har aldrig hittat nån tröst nånstans. Redan som barn förstod jag att ingen hjälp finns att få. Vare sig mänsklig eller kemisk. Man måste klara sig själv. Här i livet. Det är svårt. Bra karl reder sig själv. Dålig karl dör. Kanske föddes jag helt enkelt oälskbar. Men jag har överlevt på nåt torftigt sätt, ända fram till idag, den dag som idag är. Tips mottages tacksamt. Tack för din.... tjänstgöring, kära Förtvivlan. Du gör ditt jobb bra. Typ hatten av för gamle herr Koé. Jag gör i stort sett inget annat än att bocka för dagarna som passerar. Där fixade jag en dag till, check!, tjohoo...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar