Stiff outer lip

2016 08 13 
  En sobrilnatt resuterade i utebliven nattsvettning och inställd nattfrossa. Naaaajs. (Men det ena inte nödvändigtvis en konsekvens av det andra.)
  När jag aningslöst klev ut för prolle, visade det sig att det hade börjat regna. Jag gick in igen och väntade tålmodigt o zenaktigt en hel halvtimme för att regnet skulle dra förbi, för en vill ju inte ha fula regnkläder när man struttar sitt stuff haha.
  Passerade en polisbil, en sån där bastant S80 kombi. Den var tom. Man ser inte många poliser idag. Man ser inte många poliskontroller. Senaste gången jag blev invinkad var för 6 år sedan. Polisen verkar vara i en slags organisationskris. Kanske också i identitetskris. Med säkerhet i en resurskris.
  Jag tänkte väl lite extra på bilen eftersom jag för två nätter sen mardrömde om att jag köpte en gammal grå S80. (Vilket jag aldrig i livet skulle ens fundera på att göra om inte mitt liv hängde på det.) Ah, men lite roligt var det att i efterhand att reflektera över drömmen. I själva drömmen var det bara frågan om ångest och ånger. Drömmen gick ut på att jag hade köpt en S80 därför att den låg på sidan och därför var billig. 23000. En stor del av drömmen handlade om jag försökte hitta folk som skulle hjälpa mig att välta bilen tillbaka på hjulen igen. Det var inte lätt. Och när jag till slut satt i bilen så visade sig att den var äckligt inrökt och hade automatlåda och jag kunde inte begriiiipa att jag spenderat mina allra som sistaste slantar på en sådan bucklig och tråkig och stinkande bil. I verkliga livet kommer jag aldrig att köpa en bil till så länge jag lever. Även det skedet i mitt liv är över. Mitt livsutrymme kommer att krympa och krympa tills jag blir kvävd. Gasp-Gasp.
  Oui, mon ami, je regrette tout. Tout dans la vie. Tout, tout tootsie, goodbye. Look here; kibosh will be put on us all. Do the kibosh-dance:

  

Något som är äldre än Pillsbury doughboy är håkäringen, (Somniosus microcephalus) håkäringen, som långsamt, som sömnigt, simmar i våra nordliga kalla vatten. Alldeles nyligen har man kunnat mäta åldern på nu simmande håkäringar och häpnats över det faktum att man hittat exemplar som är nästan 400 år. Vilket gör den till världens äldsta ryggradsvarelse.  Nästan blind simmar den långsamt omkring i grumliga nordliga vatten. Det är till exempel möjligt att samma håkäring som idag simmar i våra vatten, simmade under den is där Karl den tionde Gustav med sin arme marscherade över Stora och Lilla Bält till Danmark och besegrade den danska armen. Denna märkliga gamla fisk har vi människor snart utrotat. Liksom i förbigående bara, eftersom den inte är riktigt ätbar.

 
Och mänskligheten är en slags halvblind varelse som hjälplöst simmar mot utrotningen av oss själva. Vi vet inte mycket. Och vi försvinner, också vi till slut. Allt försvinner, på ett sätt. Samtidigt; allt som en gång var, finns kvar..
  Ty det verkar ju som om ingenting har nånstans att ta vägen, efteråt. Allt har ingenstans att ta vägen.
Det verkar kvantfysiken lära oss. Men de e saker som vi egentligen inte kan begriiiipa, ens med vår löjligt överdimensionerade hjärna. Och sen när skrivkonsten kom, så var det som om hjärnorna blev seriekopplade och ”utvecklingen” skenade iväg på spåret till undergången.
  Även det som inte riktigt fanns, finns ändå kvar i ’virtuell’ form, även om det inte finns någon kvar som kan hålla minnet levande av det, så har det lämnat spår, eller hål, mönster av hål, på kvantnivå, som ALDRIG kan försvinna. Oblivion - glöm det.
Glömskans välsignelse är en omöjlighet. Alzheimer, demens, det är bara formen, uttrycket som försvinner/förändras. Avtrycket i verkligheten är gjort, fossiliserat om du så vill. It will come back to bite your ass at some point in the not-time. Icke-tiden. Lodjurets timme. Timmens egen timme, så att säga. När du ropar hej är hoppet redan över. Men:
   Den stora glömskan har inte med hjärnan, vårt groteskt över-dimensionerade organ, att göra. Människans stora hjärnan blir hens undergång. Alla våra virtuella världar och värden blir bara fler och fler och mer o mer komplicerade och mer och mer distanserade från livets cykel. Vi kan redan nu svårligen skilja dem dära från varandra.
  Och individen kan inte rädda mänskligheten. Det kan bara kollektivet. Men i liberalismens tidevarv går vi åt fel håll. Mer individualism, mer tjänsteekonomier ska lösa alla problem. Vi måste ha mer kollektivism, mer planekonomi, ett totalekologiskt hållbart system. Vi måste sluta förbruka mer än vad vi har. Även på individuell nivå. Låtsasvalutor, monopolpengar, ”värdepapper” byggda på hopp och förväntningar, försäkringar och framför allt rena bluffar, som våra jättehjärnor har märkvärdigt svårt att genomskåda. Vilket förefaller jättemärkligt, det att vi kan luras av dom luftslott som vi själva byggt upp.  Innerst inne är vi ändå bara dumma känslodjur.
Kanske kan vi räddas av robotar. Kanske kan vi resa genom rymden enligt Donovans princip:
”The intergalactic laxative will get you from here to there.”