Men
skinkan är som godast på Juldagen. Eller annandagen, kanske, när den blivit lite torrare och kärvare.
Det
var isigt, men inte glatt på den ensamma vandringen genom ett nästan tomt
reservat. Jag hittar inte mina välbehövliga broddar, men jag tog mig genom hela
långa prollen på en och halv timme utan att ramla omkull eller skita på mig.
Alltid nåt. När jag nästan var hemma högg det till i vänster tumled, den näst
yttersta. Jag har haft problemet förr. Det beror troligtvis på mitt sätt att
aktivt arbeta med stavarna. Det brukar gå över ganska fort, men den här gången
kanske jag måste avstå från stavgången en period. Jag har plockat fram min
specialhandske som hindrar mig från att använda tummen, även oavsiktligt i drömland
och så. A minor handicap. Tomt i skogen, typ:
Juling betyder (att få) stryk på norska. Det är lite roligt.
Det har jag säkert skrivit tidigare i dom här annalerna, men jag ber inte om
ursäkt för upprepningar. För (som jag så pretentiöst brukar säga) om folk
inte fick upprepa sig (och andra) så skulle det minsann inte bli mycket sagt
eller skrivet här i världen. Ibland, och oftare än vad vi vill, så är ’att’
viktigare än både ’vad’ och ’hur’ och särskilt än 'vem'.
:
.
Skeeeptisk till politiken, till kapitulationen inför de heliga
marknadskrafterna. Girigheten är numera både målet och rättesnöret.
Hur det nu kunde komma även till oss, vi goda människor i
norr. Dom smög det på oss, bit för bit, fulingarna. Ta en kaka till...Jaga
jackpotten.
.
Vi hoppas ändå på att det finns goda hjältar som samlas bakom
kulisserna. Vi har sett många Pretenders komma och gå. Men makten och
bekvämligheten korrumperar även de bästa av oss. Det verkar inbyggt i systemet.
I den onda inre cirkeln. Ingen fiende direkt, bara Dumskallarnas Sammansvärjning.
.
. Men kanske är det delvis som Leonard Cohen sjunger i en av sina allra sista, allra starkaste sånger,
: Ibland, kompis, ibland önskar jag att allt var… annorlunda.
Inklusive undertecknad.
Att jag slapp vara en hemlig agent i fiendeland.
Jagad av Die Hassen Genossen.
Undkommer nätt och jämnt, utan marginal.
Only just, not by far.
Enligt en gammal legend har vi sen födseln Ödets Nio Hundar
på jakt efter oss. En och en kan vi klara av hundarna, men möter vi hela
flocken på en gång är vi till slut... förlorade.
I morse fick jag ett bett i magen. Jag ruskade av mig den
lilla hunden, ganska lätt.
Jag slutade på eget bevåg levaxinera för ett par veckor sen. Det verkar oklokt, men medicinen
hjälper inte. Prövar nu magnesiumtillskott. Citrat. Än så länge ingen hjälp där
heller. Det känns skumt att käka magnesium, en metall. Som om jag skulle krydda
maten med metallpulver. Filspån.
Min tid som sköldmö är utmätt. Jag faller på eget grepp-----+
Dessutom har en plomb lossnat.
Och min gamle fiende, Den Sociala Fobin, har växt sig starkare när jag nu är
sjuk och svag och gammal.
Fantomsmärtor och mardrömmar förpestar också
tillvaron. Kanske är dom allihopa medlemmar av flocken. Ödets nio hundar. Alla ylande i vinternatten.
I hurt myself. Cut myself and see my blood, wanna go home all covered in mud. I'm a boy.
“Och bron mellan värld och ovärld glittrar i natten
som en stjärnbeströdd älvastig”
Eva Hallor.
Stuck on
the bridge of no return.
Vilka är det som kommer tillbaka från ovärlden?
Are they allright?
.
Broderad bonad från en annan dimension, nära vår. Gångbro
över helvetespassagen.
...
En raserad bro väntar på oss alla. Skicka en tanke i förväg
till tröst för oss själva när vi aningslöst kör över kanten i våra moderna
krocksäkra fordon av skrynkelmaterial. Rakt ner i det svarta iskalla vattnet.
Star Clipper hette båten som klippte bron. En havererad
stjärna från älvariket. En fallen ängel kanske. Vilsna själar urklippta från livets tidningssida, vaggade till sömns i mjuka vattnet. Please, open up the doors of heaven for the fallers.
Eh;... saker som gjort avtryck i den proverbiala geggamojan, kanske fossiler, kanske passagerare.
1.
Den cigarrformade interstellära asteroiden Oumuamua som just
nu (2017) passerar genom vårt solsystem.
..
Skulle kunna vara ett rymdskepp från en fjärran galax, miljarder år gammalt.
Kanske fossiliserad, kanske mörbultat av passager genom meteorbälten. Hur som
helst en besökare från yttre rymden. Asteroider brukar liksom vara mer runda i
formen. Aliens: Säg hej till publiken.
2.
En dikt av Eva Hallor: Om
passagen genom året och livet, en gång för alla.. "Vi äga blott vad vi minnas kan."
..
3. Min passage över frusen åker, in bland solbelysta träd.
..
4.
The mad Madsen. The final passage.
Video.
("..viktigt att minnas att vi inte lever för evigt.") Iskallt. Den sista passageraren. ///''
Black holes are like opinions. Every
galaxy has one. (Stickin' it where the sun don't shine, as it were)
"Jag vill kunna sova på
nätterna."
Jag vill slippa att
hemska villvarelser kryper in via en reva i rumtidväven..
(Di nine hounds of fate are sniffing me out; as I...
type these words...)
Men vi ramlade försvarslösa in den
fasansfulla månaden December.
Eller som jag så skämtsamt
brukar kalla den: Det Sämre.
Jag har mina egna ironiska namn
på alla månader och alla dagar. Och alles klaar herr komissaar. Och dagarna är fulla av distraktioner och dissaktioner. Alla följda av sina egna
diffusioner.
Som den här: Världens sötaste dödskamp!
Ett typiskt tidens tecken kanske. Man måste skratta.
Aber immer etwas, böse; Kaiser, Zöze.
Also: Tungsten carbide drills is something they use in coalmining, father.
