fredag 25 februari 2022

Hem är inte bara en plats, Tony. Del 5.


Ukraina är det europeiska jordbrukets ursprung. Man kan se Ukraina som Europas hjärta. Därifrån spreds kanske jordbrukskonsten och kanske hjulet. Och därmed själva civilisationen.  Idag är vi alla Ukrainare. Det är Ryssland som är ett hitte-på-land. Ett brutalt primitivt land, vars ledare alltid har varit diktatorer, först tsarer, sen kom Stalin som bevisat beundrade Hitlers sätt att få befolkningen att böja sig för nazismens ideer. Nu har vi den gamla KGB-officeren Putin som går i samma fotspår. Putin går ännu längre än Stalin i personkulten o nationalismen o rasismen. Det är ju bara det att Putin inte är närheten av Josef Stalins karisma. Putin är trots sin grymhet bara en bleksiktig tjänsteman, det kan inga lagar ändra på. Och i Sovjetunionen hade man ändå en ideologisk startpunkt o överbyggnad, en tanke om jämlikhet o rättvisa. När väl andra världskriget var över hade kärleken till makten tagit över helt o hållet. Storhetsvansinnet efter att ha besegrat det dopade Nazityskland har tydligen dominerat Ryssland sen dess. Tyskland lärde sig sin auktoritära läxa, nu är det dags för sovjet-romantikerna att äntligen lära sig sin. Att välja en SS-officer som statsledare hade ju varit omöjligt i efterkrigstidens Tyskland. Men att aktivt välja, eller passivt tillåta, en KGB-officer till Rysslands ledare var tydligen möjligt.

I Sverige har vi ett parti som grundades av en gammal SS-officer. Och andra nazist-romantiker. Det partiet lyckades samla cirka 20% av svenska röster. Det är en skam för det svenska folket. Närmast en idiotförklaring.

Men i en sann demokrati vinner 80% över 20. I Ryssland är det förhoppningsvis samma styrkeförhållande. Att det endast är max 20% som naivt stödjer Sovjet-romantiken, nu uppblandat med flaggnationalism o rysk elitism och rasism, understött av extremt reaktionär religion.

Vi får hoppas att det här krigsvansinnet en gång för alla krossar den ryska fascismen o ger plats för en riktig demokrati, vars ledare kan ta plats i den internationella civilisationens finrum. Visst, EU är långt ifrån perfekt, men det är det bästa verktyg vi har just nu för att komma tillrätta med dagens stora problem. Ekonomin o klimatet o rättvisa. Typ så.



**///~ 

söndag 6 februari 2022

Poor everybody

 

.



Och Putin börjar alltmer likna scandiamannen eller Robert Gustavssons version av densamme. Covid börjar alltmer likna den hemska mördaren/monstret som verkar besegrat flera gånger i filmen, men alltid kommer tillbaka på ett övernaturligt sätt, ännu hemskare än förut. För om en film blir succe vill produktionsbolaget ha möjlighet att att använda monstret i en uppföljare. Och sen en uppföljare på uppföljaren. Men min solida solitäritet är osund i sin osynlighet. Aber bitter bin Ich nicht. Noch nicht, jedemfalls. Men ibland äter jag ofta mellanmål mellan mellanmålen. as it were. Poor everybody...and me.

..

Den här sången ger mig rysningar. Det är så vackert.

(Jan Hammarlund: Jag vill leva i Europa. 1981)

Och stackars Ukrainarna som ju bara vill leva och skratta och älska i Europa. Men Putins befolkning minskar, därför vill han ha Ukraina, som påfyllning. Hans egna ryssar är så deppiga inför Rysslands trista framtid att dom slutar föda barn. Eller också, när det gäller välutbildade personer t.ex., emigrerar till friheten i USA o väst-Europa. Putins rike ska växa, både i befolkning o till ytan, men vem vill bo där?
Poor everybody in Russia, typ.



Feared by the bad.
Loved by the good.
Robin Hood!

Poor everybody, indeeeeeeed. 
Nä Compadres.
Mot Sherwood-skogen!