Get a life, unsuspended.

2016 05 31
This blogg has become self aware.

How do I know this?  

Basic psychology is among my sub-routines.

Sista majdagen i år. Sista majdagen nånsin, ifall jag dör inom ett år. Intellektell och pretentiöös associations-referens :

Last mayday ever, if I, being a clod, be washed away by the see. Don’t ask for whom (which clod) the sea washes away, it washes me.

Eh, ok, bäst att korpa diem dårå.

Det var en varm solig sista majdag. Uppemot 25 grader mitt på dan. Somrigt behagligt, men ångestfyllt. Jag suckade tungt. Life in a box. Jag hade i alla fall inga hälsmärtor idag. Bara själsmärtor. Särskilt över att ha plågat mig igenom ett 50 tal sidor av Ulf Lundells Friheten. Gubbsjukt.

Det pågick arbete på   t e l e c o m – m a s t e n  på kullen. Efter den senaste tiden uppmärksamhet på  m a s t e r  efter ett sabotage som fällde en 130 meter hög  a n t e n n, så kände jag mig tvungen att skjuta upp mitt klätringsprojekt , en vill ju inte bli arresterad (i utvecklingen, eller av polisen, eller både och)

Träffade Pyreneérn däruppe på kullen. Han gillade läget.

Men idag stötte jag inte på den där skumme gubben. Såg honom i går, då stod han och klädde av sig inne bland buskarna. En mager likblek man i 60 års-åldern. Han ser inte ut som en predator, men vad vet man.

En får väl hålla ögonen öppna. Jag bär i alla fall alltid kniv efter två ”överfall” på 90-talet. Då beslöt jag mig att sälja mig dyrt ifall jag blir överfallen igen. Det är väl mer som en mental förberedelse.

Jag ägnade 4 – 5 timmar idag åt datorerna och kom en bit på väg, inte praktiskt men informationsmässigt. Nu tror jag mig veta hur jag skall gå till väga.

Det som hände på min shoppingexpedition igår var att dörrlåset pajade igen. Jag fixade det ju för en månad sen, så nåt fel måste jag ha gjort. Nu är det dessutom värre, för nu går dörren inte öppna vare sig inifrån eller utifrån. Det gör det ju svårare att komma åt insidan av dörren liksom.

Men det ska nog gå. Tillsvidare får jag klättra in på förarsätet från högersidan.. Mycket tröttsamt.

Jag skyller på besiktningskillen, för handtaget kändes konstigt efter besiktningen. Kanske var han för våldsam.

Men allt jag vill ha

Är ett halsband av korall

Ingenting annat, det kostar för mycket.

Taube.

                                 

Mera bruk i baljan, boys.

2016 05 30 Mera bruk i baljan boys,
Åh, idag blir det bara ett symboliskt inlägg.

Skynet has become selfaware!

Här en bild på mitt kylskåp, innan jag handlade idag.

Här är en bild på en jättegammal liten tavla från 1971

 

Här en bild på himlen.

Här en bild från min shopping-expedition:

Föga anade jag vad som sedan skulle hända (cliffhanger)

Rökt och krökt.

2016 05 29

Del 1: Rökta cigaretter

Åh nej redan söndag igen. Vart tar dagarna vägen? Händelsehorisonten måste ju vara fullpackad av alla gångna dagar. På nåt sätt måste dom fraktas bort. Annars skulle tiden stanna upp. Kanske dom bara löser upp sig, torkar ihop och blåser bort. Som röken från en rökt cigarett.

Luften är tunn men sikten god, brukar man ju säga. Om livet på höga hästar. Men om våra svunna dagar är rökta cigaretter, så är väl luften tjock och sikten usel.

Vi ska väl inte klaga inte på det mentalfysiska vädret, det är väl vädret som har anledning att klaga på oss. Ibland får jag för mig att self-destruct is activated.

Del 2: Kryptogram o symbolik

Jag läser Ulf Lundells Friheten. På toaletten. Mina tarmrörelser är tämligen reguljära nu för tiden. Varje morron, cirka 2 timmar efter frukost, precis innan jag tar min promenad så sitter jag på den vita tronen. Jag tar det lugnt så jag hinner läsa i 10 minuter ungefär. Uffe går ganska fort att läsa för han babblar på i högt tempo och långa meningar. Ingen Hemingway precis om man så säger. Han har väldigt mycket åsikter om kvinnors utseende, den gamla grävlingen. Badgers Drift, liksom.

Del 3: Natten

Natten var fragmentarisk. Lämnade sängen med alla sina gamla spöken vid 5-tiden. Befriad. Men det hänger ett moln över mitt huvud. Eller ett damoklessvärd. 

Del 4: Vandringen

Kroppen hyfsat pigg. Den drog iväg med oss. Än slank vi hit och än slank vi dit. Det gick av sig själv. Den skumme gubben från igår, han i grön jacka och nervöst rörelsemönster, han låg idag utsträckt på en bänk.

Stel och orörlig, (kanske död). Knappast normalt på en mulen och blåsig dag som idag.

När jag var på väg hem trodde jag att jag skulle klara mig hela vägen utan att behöva svara på tilltal. Men en av dom som jag brukar byta hej med, en äldre man med en trött gammal tik, frågade mig om jag hade sett en liten pojke. ”Nä”, sa jag, ”har du tappat en?”

Han trodde att pojken hade tröttnat att vänta på att den gamla guldhunden skulle uträtta sina ärenden och gått hem. Och då tänkte jag att om det hade varit en deckare, så hade mannen i grön jacka först blivit misstänkt, men sen friad från misstanke och istället hade misstankarna riktas mot mig. Jag är ju bekant med området.

Del 5: Eftermiddan

Jag sysslade med mina datorer tills det slog slint i huvet och fontanellen sprack upp igen. Det är program och plugin, versioner o download och install och setups, det ena leder till andra och det tar aldrig slut. Man tappar lusten att leva. Eller kanske inte lusten, bara orken. Dags att vända på timglaset.

Jagad i jungeln

2016 05 28
Lördagen blev bättre än fredagen. Jag sov bättre. Tog min prolle, den var tröttsam. Mötte en konstig man uppe på kullen och skyndade mig därifrån. It’s a jungle out there.

Därinne kan man säkert ligga död tills man börjar stinka innan man blir hittad.

Jag hade huvudvärk och lite gallhugg, annars bra. Spenderade större delen av dagen till att forska i hur man bäst skapar sig en användbar Backup/restore disk för windows. Det enklaste o snabbaste verkar vara att köpa en ny hårddisk, helst en snabb ssd, och en klonings apparat. Det är också det dyraste.

..................................................

...I got the big blues here....

............................................................

------------------------------------------------------

Här min tolkning av Lucinda Williams Ugly truth.

Den fula sanningen

http://youtu.be/QDVMgjxPIqo

Text lyrics

Dölj din bakgrund, dölj din kropp

Dölj det namn du döptes till

Svälj din stolthet (och), medicin

i ditt osynliga hem

Lämna maken, lämna frun

Fly från allt du, bara kan

Sopa smutsen, under mattan

Lindra smärtan (med), kravlöst sex

(Chorus)

Från din vagga till din grav

förblir du hjälplös, bara slav

Under dina minnesbilder – mörkt och kvavt

Och det är sanningen

den fula sanningen

Har bevis på det

bara se

Hemligheter, är ditt liv

Upprätthåll din, defensiv

Dina vänner du, stöter bort

Skickar kramar, o allt blir bra

Ta en smal väg eller en bred

Det är bara du, själv som vet,

Du kan köra på, satsa allt

samma slut i, alla fall

(Chorus)

Tack vare alla, färska sår

alltid hundar, i ditt spår

Håll en flyktväg, alltid fri

Ärren bleknar, efter tid

Se det du vill (se), om du kan

Kanske drömmen, kan bli sann

En ful sanning , kan bli fin

(En) rustning rosta, inifrån

(chorus)

Hantera varsamt, är du snäll

denna fula, vilsna själ

(En) sprucken kruka, (är) ofta tom

Denna sång allas, egendom
(chorus)

Ropa hej innan ljuset tonar bort.

2016 05 27

*

Äntligen freda dårå - sista fredan i maj dårå. (kanske den sista majfredan nånsin, vem vet, va?)

Heller ur?

Och jag har kommit till inlägg nr 71. Inlägget är ett jävla skit, men nu har jag ju baxat det ändå hit. Och det vore ju synd att ge upp nu, så nära 100.

Nä-nä-nästa vecka har jag inlagt i hela 3 månader. Vanan etablerad i synapsernas kopplingar. Hjulspåren synliga på denna bild.
 

Så från och med nästa Torsdag kommer allt att gå automatiskt mer eller mindre. (Nä-nä-nä, jag får nog allt traggla på som vanligt jag.)

Det såg ett tag ut som om jag skulle klara mig igenom hela veckan utan att brista i gråt, men i morse brast jag. Plötsligt bara, precis innan jag skulle gå ut. Det är ytterst ovanligt, för jag brukar vara alldeles hopbiten och på G och rustad och så, vid den tidpunkten.  I och för sig var det ju en passande dag eftersom det småregnade hela dagen.

Och på en fredag morron är det ändå få folk ute.

Lite håglöst påbörjade jag återställning av stenraden, kanske har projektet nått vägs ände, så att säga. Kanske är stenarna trötta på att flyttas fram och tillbaka. Dom är ju inte vana vid så mycket rörelser hit och dit. Kanske är det vänligast att lämna dem ifred nu och tacka för gott samarbete.
 

**

Kanske har jag en ny ide, ett nytt uppdrag från min…….uppdragsgivare.

Should I choose to accept it. Missione impossibili. Det handlar om att dokumentera verkligheten med en kamera som filmar resor i omgivningen. Slow movies. Men jag vet inte. Jag är så trött på mig, själv och jag. Allihop är odrägliga egon, den ena värre än den andra. Fast det finns värre, till exempel över-jaget, hen är en riktig översittare och besservisser. Men hen får aldrig vara med på våra fester, så hen har väl anledning att vara sur. Heller ur?

***

Idag var angry inch day. Not så very angry today. Don’t ask for whom the bell tolls, liksom. Yes siree, it tolls for – mee.

If a clod be washed away by the sea, that’s mee. Europe is the more.

****

Idag hade vi stora planer för dagen. Tvättning, städning, datorfixning. Nu är klockan snart 00:00:00, dvs ingen tid alls. Den tiden gillar jag. Ibland kan den bli ingången till lodjurets timma. Men oftare vargtimme. Eh, men jag får lov att erkänna att ingenting alls kan benämnas med ”utfört” idag. Förutom bloggen, men den skriver ju sig själv. Och, som nu, skriver om sig själv, i meta-format. Det är som en supersträng som vibrerar tillbaka på sig själv, i flera dimensioner samtidigt. O-observerbart.

Igår producerade jag i alla fall en animation, eller två. Den andra ser ut så här.

Variation på tematat...

Kryptiska mysterier från utom.

2016 05 26

*

Eh; mycket regn svepte in från bottenviken i en slag rekurv. Jag väntade och väntade på att regnet skulle dra förbi, men det kom bara mer och mer. Och mer skulle det bli. Så till slut, gick jag ändå ut. Det var kallt om händerna, annars kom det inga klagomål från någon av oss.

Vid di människo-höga rapsfälten doftade det intensivt, trots att regnet o och blåsten gjorde allt di kunde för att hindra doft-molekylerna att sprida sig.

   **

Åskan mullrade tungt, tungt. Det var bara hardcore-folk som var ute för nöjes skull, utan att behöva det. Vi som lika gärna kunnat stanna i sängen hela dan och lite till och ingen skulle sakna oss. Jag träffade en annan medlem i denna elitstyrka, Pyrenéern. Han kämpade på med sitt paraply i motvind. Jag noterade att ett av spröten var knäckt. Others will soon follow, this I know.

Vad jag inte vet är om det här är en dröm, en 3D-simulering, ett dejavú, hörrödu. Ett telefonföretag kör en reklam om att göra världen mindre, genom att prata mer i telefon, haha. Men vem (i all världen) vill ha en liten värld? Om det pratas mindre blir alltså världen större, det låter på nåt sätt bättre. Jag ser framför mig att tomrummet i världen fylls ut mer och mer av pratbubblor och till slut får vi svårt att röra oss. Överhuvudtaget, mentalfysiskt. Men istället blir världen mindre och mindre. Pratet kväver oss till slut. Vi får inte ens plats för den proverbiala sylen i luften.

Kanske är det en längtan efter befrielse från meningslöshetens manifestationer i mobilsamhällets strupgrepp på äkta känslor, som gör att telecom-master faller till marken här och där. Eller soo är det Putins Spetsnaz som förbereder invasion. Vi har tillräckligt länge stirrat ner i den ryska avgrunden. Nu stirrar den tillbaka på oss. Snart i samma dimension som oss själva, vi och de våra.

Moj adress sovetsky soyuz, säger isbjörnen. 

(Kom igen katten, det svänger ju)

***

**///~   Love, Lynx. 

Alles klar, herr kommissar.

 *

Jag vakna imorse – å så va den dan förstörd. (Ronny Eriksson)
Den här onsdan blev en data-dag. Radarbilderna tydde på regnig förmiddag, och jag kunde inte bestämma mig för vilken outfit som skulle vara snyggast i regnet och så gick tiden och till slut blev det försent att producera prolle.  Min ena dator, den stationära, har krånglat den sista veckan här och jag blev ju orolig för att den skulle paja helt innan jag kunnat migrera mig och mina filer till en annan stationär dator, så igår köpte jag en begagnad burk. Nu ägnade jag hela dagen, cirka 12 timmar i sträck, till att testa och konfigurera burken. Mycket installerande och raderande och kopierande och set-up-ande blev det. Väldigt tröttande, men dagen gick ju fort, vilket är bra när det är frågan om en fastedag.
Det visade sig att regnet kom sent och inte alls så mycket som förväntat. Men men. Jag hade ju hägn.
**

Annat var det igår, då var det så soligt och varmt att jag kände mig tvungen att använda shorts för första gången i år. Visserligen långa hip-hop-shorts, men dock shorts.

Mina något likbleka ben, lyste upp, eh humöret.

På hemvägen kom dessutom en främling i 60-årsåldern, på cykel, ikapp mig bakifrån och utbrast i ett: ”Hej Ingegärd!”. Jag såg mig omkring, men jag var den enda personen i närheten. Och jag ba kolla in snubben och ba: Va? Han tittade noggrant på mig där jag stod i min långskärmade keps och spegelsolglasögon och fortsatte lite trevande men lite obehagligt påträngande:

”Är det inte Ingegärd?”

”Nej”, sa jag.

Det kändes något konstigt. Jag känner ju en som har ett liknande namn. Men jag tycker ju att jag ser ut på ett sånt ’unikt’ sätt att det skulle vara svårt att förväxla mig med nån annan. Kanske var det ett ärligt misstag, kanske var det en knäppskalle med dold agenda. En viss förvirring spred sig i luften. När han cyklade vidare kastade jag en snärtig replik i ryggen på honom: ”Tack ändå!”  han höjde handen, så repliken visste var den tog,  men han vände sig inte om. Och framför allt så försökte han inte mörda mig.

Jag tror att det var mina porslinsben som triggade igång gubben. (The could-be-assassin)
***

När jag kom hem, glad i hågen över att inte blivit mördad, så drack jag kaffe, varvid jag upptäckte att perkulatorn börjat läcka. Ännu en sak att fixa. Sen åkte jag och hämtade datorn och passade också på att titta in på en second hand butik, där jag köpte 3 st trevligt patinerade och slitna ramar och två böcker, Sälkvinnan av Kathryn Harrison (2001) och Friheten av Ulf Lundell (1999), hans tjockaste bok, 800 sidor av självupptaget babbel. Där ligger till och med jag i lä. Jag har ju bara åstadkommit ett 60-tal sidor så här långt, haha.

Alltihop för 65 kr.

 

Jag var lite på hugget, så jag passade på att felsöka på varför extraljusen inte vill lysa. Och se på fan om jag inte lyckades få dom att funka också. Nu när dom inte behövs. Men man kan ju liksom lite med mer eftertryck, blinka med helljus på dom som bär sig illa åt i trafiken, höhö.

Alles klar, herr kommissar. Typ så.

På kvällen blev sen orolig mage och gallhugg och hjärtklappning, men det kunde vart värre.

Det kunde ha vart en utflykt i dessvärre.

Om du på bekymren spar

*

God dag, piltar! Välkommen till min pladderpulpet.

Igår kväll var magen i uppror, kanske av allt nybakt bröd, gluten-gluttony liksom. Natten blev svettig, men dock ändå rullade timmarna på. Till slut blev det inte för tidigt att stiga upp, en linje som jag måste dra nästan varje dag, det.

Men jag tug-tug-tuggar på här, ständigt oemotsagd, ständigt obekräftad, ständigt osynlig. De ståri åff maj lajf, dät där.

Men ma-ma-magen rättade in sig i ledet idag, precis som om ingenting hade hänt. Pluskvamperfektionism, nästan det dära. Mig det slog.

**

Eh, när jag passerade stenraden på min något varma prolle, så hade den pluskvamperfektionistiska Sabotören verkligen gått till arbete på stenarna. En tredjedel av stenarna var inte bara nersparkade och fösta åt sidan, utan stenarna var noggrant bortburna och gömda utom synhåll, haha. Jag hittar dom nog. Och om inte dom,  så några andra, ännu större.

Arbetet att bära bort stenarna kräver ju betydligt mer målmedvetenhet och möda och mörk energi, så att säga, än mitt småpysslande underhåll.Så jag funderar ibland över vilka krafter som driver Sabotören. Vad består det mörka flödet av?

***

Men jag passerade den nyblommande rapsen som doftade väldigt starkt där. Och visuellt var det ju slående vackert i blått-gult-grönt.

Bild

Lite tidigare gick jag förbi det violetta blommande trädet från förra veckan, som nu börjat släppa blombladen och vinden hade lagt dem i en prydlig sträng längs trottarkanten.

(I curbed my enthusiasm.)

Och högre på kullen såg jag detta:

En använd engångsgrill i sanden och jag tänkte: Här har någon dött...Och de va inte jag.

Så småningom och vemodig eller melankolisk återvände jag helskinnad och halvlevande till lägenheten, deltog i helheten, haha.

Den enhetliga odelade helheten som ö jag är.  

****

Men idag kom min kompis modet tillbaka i alla fall och hjälpte mig att åka tvärs igenom stan bara för att handla lite. Jag kan fortfarande vinna ibland. Woo Hoo, I haven't been killed yet!

Som en service till alla Ernst Rolfare därute som hittills förgäves googlat efter texten till ”Släng dina sorger i en gammal säck” så transkriberade jag texten:

Så gott jag kunde, vissa ord var svåra att höra.

Lägg dina sorger i en gammal säck

Originalsång från 1915

Pack up Your Troubles in an Old Kit Bag

av Felix Powell och George Asafe

Svensk text Karl-Ewert, cirka 1930.

Undvik allt som kan nöta på humöret

Håll dig fri från grubbleri

Ser du svart allt, jag ber dig låt bli

Det slutar i  - melankoli

Kan du bara allting foten ge.
Får du följden se:

Tag till valspråk: ”Strunt, vad gör väl det!”

Ovanpå du alltid e’

Lägg dina sorger i en gammal säck

Som råd jag ger.

Laga att hastigt nog du får dom väck
Tänk aldrig på dom mer

Om du på bekymren spar

Då får du fler och fler

Nej,               

Lägg dina sorger i en gammal säck

Som råd jag ger.

Friar du till en vacker liten flicka

Är det bra - om du får ja

Märker du hon är falsk o vill dig skicka

bort en dag - var lika gla’

Kan du hennes falskhet blott få se

Strax du räddad e’

Minns ditt valspråk: ”Strunt, vad gör väl det!”

Andra töser finns det med.
Lägg hennes brev nu i en gammal säck

Som råd jag ger

Laga att lustigt nog du får dom väck

Tänk aldrig på dom mer.

Gömmer du på hennes ring

Hon bara åt dig ler

Nej,

Lägg ring o brev uti en gammal säck

Som råd jag ger

Lägg dina sorger i en gammal säck

Som råd jag ger.

Laga att hastigt nog du får dom väck
Tänk aldrig på dom mer

Om du på bekymren spar

Så får du fler och fler

Nej;

Lägg dina sorger i en gammal säck

Som råd jag ger.

(Tags Ernst Rolf, text, lyrics)

Immer etwas, del 3

*
Så lades ett år till i ryggsäcken. Den blir tyngre och tyngre. 

Per är full av tomtar. Hur ska lillan orka?
Jag vaknade igår med ledsmärtor o irriterad hals o huvudvärk, typiska symptom på en elak förkylning, men under dan gick det liksom över. I dag var det likadant. Det är som om förkylningen inte vill/kan bryta ut ordentligt. Men det är väl synden som straffar, eh-eh: mig själv.

Och så hjärtklappning på det. Och så gall-hugg på det. Aja. Jag är visst full av tomtar. Och i mitt rum sitter det en elefant.

 **

Jag gingo ändock åstad å min promenix. Gick kl 9, kom tillbaka kl 10:30. Standard-tid.

Mötte en trevlig promenadkollega, finnen. Han är alltid cool och positiv, babblar inte. Hans spaniel är misstänksam mot mig dock. Det roliga den här gången var att vi inte möttes på gångvägen eller stigen, utan på långt håll, vi var inte närmare varann än cirka 100 meter.  Han höjde sin hand i luften, högt och bestämt, men vinkade inte. Jag svarade på samma sätt. det var som två fåordiga cowboys i en film som tyst och respektfullt hälsade på varandra från varsin sida av en flod och sedan red vidare åt var sitt håll.

Sedan såg jag blommande syren.

Så nu måste skomakarn i den gamla skrönan avsluta sin ledighet, haha.

Jag hade tänkt åka å handla sen, men väl tillbaka i lägenheten svek mig modet. Jag vågade inte mig ut igen.  Det där modet kan man aldrig lita på.

För att ändå få något gott på denna dag, utan att förtjäna det, så tog jag och bakade, men det blev inte så där jättelyckat, typiskt va?

 ***

Dagens artist: Ernst Rolf

https://play.spotify.com/artist/7ABFEDbuzeJHelRRo1xDAI
”Bättre nu på gamla dar”

Hade ju tänkt länka till sången ”Lägg dina sorger i en gammal säck”

För att anknyta till början av inlägget, (det där med rygg-säcken) men det fanns ingen Ernst-inspelning av den sången, att länka till på nätet, konstigt nog.

****

Dagens insekt, tusenfoting. Lite grann för att den har för många ben för att vara "äkta" insekt. Men den har exoskelett, och det är alltid cool. 

Som Steve McQueen.

Sedan åt jag en fin bemärkelsemiddag dårå:

Och såg på tv:

Här jobbar vi.

Jag logg i mjugg, i min mugg. Ville inte vara njugg, men jag var det i alla fall, för fan. Ä en noga, så ä en.

Inte alls konstigt

               Not weird at all!

Hyvää päivää, pallo pojat!

”Äntligen fredag” brukar jag ju skriva nån enstaka gång. På fredan är ju min ”fasta” över och jag kan äta normalt igen, men denna fredag, kompis, denna fredag var inte så kul. Ingen större mat- eller annan sorts glädje.

Jag tycker att hjärtat slår så där hårt igen. Det är lite halvjobbigt. Och så har jag födelsedagsångest. Den blir värre och värre för varje år. Dels närmar sig döden så tydligt, dels blir min ensamhet tydligare på sådana här bemärkelsedagar. Skarpare, skarp nog att skära i min själ.

Sen.

Så ingen större Woo-Hoo idag. Men jag gjorde i alla fall en sak idag, jag tog min promenag. Kanske har jag gjort två saker, ifall jag lyckas slutföra den här inläggstexten, vilket just nu verkar tveksamt. Det går trögt.

Eh, alltså när jag kommit en bit på väg, så dök Pyrenéern upp från en sidogata. Och jag tänkte, ånej, nu blir jag tvungen att gå tillsammans med honom i en hel timme och lyssna på hans babbel, hur fan ska jag klara mig från det? Men det visade sig, puh, att han bara skulle ta en kort runda som uppvärmning inför styrketräningen på gymmet.

Lucky me, i dodged that bullet good!

**

Den här bilden, på en dam med tröja som matchar det väldigt vackert blommande trädet, den tog jag med Pyrenéern stående bredvid mig.

Så kan det gå.

 

När jag sen enastående ensam segat mig upp ända till kullens topp och vilade mina trötta lite på en rastbänk där, så kom en hare springande uppför kullen, passerade tätt förbi mig utan att byta riktning och fortsatte sen ner på andra sidan. Den sprang i rak linje som en målsökande missil, men såg mager och sliten ut. Tovig i pälsen liksom. Det verkade som hårda bud i Mellerud för en liten ängslig hare.

Vad är du rädd för, lilla hare? Allting, människa, allting.

Kanske hade vi den konversationen i lodjurets timma. Jag minns inte.

Ett lodjur och en hare?

Närvaro i tillvaron liksom. Frånvaro av här-och-nu-varo, eller hur en nu ska uttrycka det. Frågan är om det finns undantag för den tynande tillvaron?

Jag är som ett undantag hela jag. Ett undanjag, om du så vill. Som lever i ett utdraget uppskov, här och nu bara dårå.

På hemvägen passerade jag stenraden Rolling Stones och såg där något rörande. Det var en dagisgrupp på utflykt och dagismannen satt på huk och visade barnen hur man staplar stenar på varandra. Barnen var på barns vis uppmärksamma och intresserade av denna nya verklighet.

Och jag passerade tätt förbi den lilla gruppen, som en vålnad. Föga anade dom att det var den mystiska upphovsmänniskan till stenraden dom såg.

 

Det finns hopp om mänskligheten.
Det finns hopp om mig åtminstone idag för nu har jag ju lyckats med att leverera ett blogginlägg idag också.

Bitvis kände jag att jag var på väg att skapa något helgjutet, men det blev bara spridda skurar liksom. Nådde inte ända fram liksom. Men även spridda skurar som snabbt avdunstar har ett bestående värde. Tror jag.... 

För det att varje icke-bestående ändring i det observerbara är en evighet, som fastnar i händelse-horisontens rensgaller. 

Godnatt, boll-pojkar.