En sista hälsning

innan november bryter sig in.

“When the night falls, it falls on me.

When the day breaks, I’m in pieces.”

T-Bone Burnett.

Men man vänjer sig.

Immer etwas, kameraden.

Hälsningar från en dödsryttare

2017 10 20  ....
Nu har vi den vår di svage kalla höst. Vi starka kalla den vår. Den skiljer karlar från kvinnor. Vuxna från barn. Nycklar från lås. Och jag vet inte om jag trött för att jag är deprimerad, eller deprimerad för att jag är trött. Troligen är det väl en växelvärkan i en ond cirkel som snurrar så snabbt att centrifugalkraften håller mig fastpressad och orörlig mot väggen av cirkel. Dödstunnan. Fast kanske visar det sig vara att jag är som 50-talets dödsryttare, dom som körde motorcykel runt, runt på insidan av ett stort metallnätsklot.

Living our lifes inside a Globe of Death, of our own making.

.

  Kanske är det sköldkörtel, kanske blodsockret som numera är nere på rekordlåg nivå, under det hälsosamma intervallet av 31-45.

Kanske är det bara någon av de andra hormonerna som styr våra liv och stjäl vår fria vilja.

  Men liten tuva har också öron. Och över denna tuva snubblade vi in i Oktober. Detta året har gått vansinnigt fort. Något måste hända i den här överlastade båten. Något måste lämna.
Jag kan visserligen vältra mig i offerkoftan, i offersoffan, sida upp och sida ner, nemas problemas. Men är det produktivt? Jag vet inte. Fast jag borde nöja mig med att inte vara kontraproduktiv, tror jag. Kanske är det den insikten jag väntat på. Eh; Fast att vara kontraproduktiv är väl också en form av produktivitet. Fråga gamle grävlingen Ulf Lundell. Och även gamla tanter kan ha massor av rock and roll i sig:

Cordell Jackson!
(Med sin svenska Hagstöm-gitarr och allt)

Nattsudd i åminnelse, 

Svante Grundberg: Hej, 

Björn Wallde; Hej.
***
En annan, sorgligare, åminnelse:

Ally Lee Steinfelt: Grymt mördad. Ännu en i raden.