2016 08 30
Förra inlägget handlade visst inte så mycket om onani. Sorry. Ibland har jag kanske en ide om ett upplägg för inlägget och skriver titel därefter (dvs först). Och sen spårar det ur och alla anknytningar till ti-ti-titeln liksom försvinner. Ibland stannar det vid en ansats, haha. Så atts äga.
För ibland måste en följa inspirationen även om den verkar leda en åt fel håll, vilse i hela pannkakan. Men ibland är den inte förlorad, utan den har bara gått … i förväg.
Gårdagen försvann i regnet. Tisdagen kom med sol och svalka. På promenaden mötte jag en jag kände. Men den känner förstås inte mig, utan bara min nuvarande apparition. Kuka minä olen? Så att fråga.
Uppe på kullen arbetade två kommunalgubbar långsamt på den mystiska byggnationen. (Utan muskler) Dom pratade mycket. Verkade lite vilsna. Stolpar resta, men nog är dom a tad askew? En trappa ska det visst bli. Det kanske är den berömda stairway to heaven som ska materialiseras. Dom kanske planerar att bli "dom som går i förväg".
Men det ska börjas i tid, det som färdigt ska bli.
Jag kollade min skugga, nu var den åter skarp och tydlig. Den var aldrig borta. Hade bara gått i förväg, den själa-jäveln. Som så många förut.
Eh märkliga former i en damm.
Apropå vatten, så kommer havet närmare. La mer approche. Det är både bra och dåligt. Men det är därifrån vi kommer. Så hylla havet. Det kommer inte efter oss, det kom i förväg. Och har vi kravlat oss upp ur det så kan vi kravla ner tillbaka i det. Som i Kurt Vonneguts säregna, mycket civilisationskritiska och roliga bok, Galapagos, den som jag just nu läser när jag sitter på toa-tronen. Där jag har gått förut.
**
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar