Abbans, fru Svensson, abbans!

  Du kanske undrar var(t) texten tog vägen. Jag med, höll jag på att skriva. Men nog vet jag var texten tog vägen. Den bråkade med mig, så jag ryckte loss den och låste in den i valvet så länge. Jag vara chef. Mamma mia, hundar prata mat/text! 
  Kanske besinnar den sig, texten/hunden och beslutar att uppföra sig. Jag känner ofta att texterna har ett eget liv så fort dom fötts. En egen vilja. Och ibland vilja dom bara ont. Då har jag ett ansvar att sätta ner foten och hytta med staven och säga:
-Abbans, fru Svensson, abbans!
Uppför sig eller upphör sig! Det ena eller det andra.

  (Fan också, den här texten började också bråka, jag verkar ha tappat min diktatoriska auktoritet. Det behöver inte vara så dikotomiskt, jag vet. Och jag försöker verkligen vara mer inkluderande och förstående, men det finns ju så mycket skit. Och jag är rädd att skiten vinner till slut. Inte bara i bloggen utan i hela världen, tycker du inte, fru Svensson?)

 
Rent förbannat,
Du kan se dig om men du hittar inget annat.
Skiten vinner.
Skiten vinner.
Skiten vinner.
Skiten vinner.

De puke-sick week

:.:

.. Vinter i reservatet. 

  Jag tog min första promenad på nästan en vecka, sen jag blev drabbad av kräksjukan. En riktig elaking. Spydde i 2 dar, hade dearré i 4. Och dearren var den vattnigaste jag haft, och jobbigaste. Den såg ut som vanligt vatten, blandat med lite fett-bitar. Om jag hulkade, krampade, hostade, nös, eller skrattade, så gjorde jag i byxorna. Som tur var så hade jag inte så mycket att skratta åt, men ändå. Allt det andra.
  Du kanske tycker att jag var pjoskig eller till och med knapsu, som inte kunde ta min dagliga promenad ändå, ? Lite kaskaduppkastningar eller blöta pruttar i brallan är väl inget. Hört talas om vuxenblöjor och spypåsar? Nordman skulle ha gått ändå, hen.
  Aja, nu har det i alla fall släppt och jag är relativt torr, både bak och fram. Lite svag kanske. Dock ej i huvet. Kroppen är darrig, inte jag själv.
  Det slog mig att mina yrselanfall kan vara själen som vill lämna kroppen. Det är därför som det känns som om fötterna liksom inte riktigt når ner till marken. Eller ja; dom når ner till marken men utan den vanliga tyngden, det är liksom svårt att få nån kraft i stegen. Det där får jag väl se upp med. Om själen min lämnar kroppen så får jag nog svårt att komma tillbaka till den sen. 

Jag har ju mest legat still och väntat på utbrotten dom här dagarna, med spyhinken redo vid sidan. Så jag har haft gott om tid att lyssna till mina senaste skiv-förvärv.  

Not: Mina inlägg här är heller inga skulpturer. Jag går ofta in och ändrar, ibland långt långt efteråt. Tar bort och lägger till. 

 Japp, det handlar om den egensinniga rockkonstnären Anders F Rönnblom. Som fascinerar mig mer och mer. Hämningslöst poetiska texter.
Slipade ackord och supersnygga riff och arr.
Att inte han är underbar och älskad av alla säger allt om musiksmaken i det här lilla la-la-landet.

Dépression et pas d'potes....

Telefonen laddad till 100%.
Mottagning: 5 staplar. 
Meddelanden: 0.
Missade samtal: 0.
Ursäkter: 0.
.. 
 Ja, friheten vi ger upp är svååår att vinna tillbaka. 
Och friheten vi delar ut är lika svår att ta tillbaka.
Så: rädda hjärtat medan tid finns. Boosta tarmfloran och få pengarna att räcka längre. Ett symptomatiskt urklipp ur vår vulgära verklighet. Alltihop en vrångbild, designad för att få oss att tro att vi har makten att kunna få det bättre, påverka vår egen situation, göra världen trevligare att leva i genom att göra genomtänkta konsumtionsval och all den sortens nyliberalt romantiska skit. Det fanns dock inget sätt att hindra förgiftningen när den väl hade börjat. Vad vi än gör, är vi hjälplösa passagerare på det materiella kapitalistiska civilisationståget, som bara har enkelbiljetter till Fördärvet och Slutet.
.

..
Välkommen alla nypåstigna. Visst är tåget blankt och vackert och snabbt och bekvämt. Men mörkret är snabbare än ljuset. Mörkret är obevekligt och ostoppbart och evigt och oändligt. Allt ljus är kortvarigt. En tändsticka i en evig natt.
Därför: Eh;
Gläds, ovän, och sjung i bedrövelsens mörker.
Havd glädje är ju det enda dom inte kan ta ifrån dig.
Min älskade vän.

Om du funnits.

Människans tendens till patologisk humle, Del 4

:

  ”Det är lätt att vara dystopist nuförtiden. Vi lever i en tid av krig, terrorism, folkvandringar, klimatförsämring, arbetslöshet och ekonomisk kris, vi blickar ut över världen och ser demokratiska system stadda på reträtt eller satta under press från starka män och populister.

   Som vore detta 30-talet version 2.0 – med den skillnaden att denna gång har mörkerkrafterna långt mer kraftfulla vapen och, inte minst, det mest perfekta system för propaganda, lögner och manipulation som världen någonsin skådat: sociala medier.”
Peter Englund. 2017.  Den dystopiske Dysterkvisten.

::

”Ty en pärla var hon på krigets stråt,

Och en äkta pärla också,

Och något tålte hon skrattas åt,

Men mera hedras ändå.”
Johan Ludvig Runeberg, 1860.

:::

  Och förresten; Den hemska julen närmar sig. Just som jag trodde att den var på väg att skalas ner, och bli anständig o hanterbar, så började den växa igen. Men jag ska fira på det bästa sätt jag kan. Jag plågar mig med ångest i förväg om hur hemskt det ska bli, sen befriar jag mig i sista ögonblicket, och deserterar utan ära in i min håla tillsammans med mina tres compadres; Yo, Mi Mismo y Yo. 
Och Brunte förstås, om han nu inte överger mig i sistlidna ögonblicket.
 Och ju större ångest, desto större lättnad. Typ: 
-Varför slår du dig själv i huvudet med en tegelsten?
 -Därför att det är så skönt när jag slutar! 
  -Jag ska bli full - av lättnad, inte av patologisk humle om du undrar.
Firandet ska delvis bestå av installerandet av vår nya router, en Dovado Pro AC, vår egen julklapp. 

Gigabit ethernet o NAS! Dual band wifi, 300 mbit/s.

..

 Realisation #67: Jag har aldrig nånsin njutit av social samvaro.

  Glada vänners lag, där satt jag alltid på bänken.

    Med enstaka personer har jag väl haft enstaka moment av samhörighet. Men det har inte varit många. Och inte en endaste gång har jag inte varit lättad när det sociala umgänget äntligen varit slut. Det kan väl se ut som om den sociala fobin blivit värre med åren, men det är nog bara så att jag tröttnat, åldrats, försvagats i största allmänhet, och tappat hoppet om att det ska bli bättre.   Så att jag numera helt enkelt inte orkar kämpa emot flodvågen. Jag kan lika gärna låta mig spolas bort.  Jag har nu ingenting att vinna på att anstränga mig. Jag får ändå aldrig nånting tillbaka, någonsin, förutom lättnaden när jag slipper undan. 
  Jag minns hur ont det gjorde när min far kallade mig ”folkskygg”. Jag såg bara föraktet och besvikelsen då. Och jag förstod att jag aldrig skulle kunna bli ett barn att vara stolt över.
  Nånstans visste jag ju redan då att den skyggheten skulle jag ju aldrig kunna göra nåt åt, den sitter i kroppen, i själen planterad, fastväxt med gripklor i varje cellkärna. Och Rädslan urholkar själen. Den svage och fege föraktas av alla. Fan-flykt, arkebusering.

  Alla mina vuxna försök att besegra den har naturligtvis ynkligen misslyckats. Detta eftersom den är genetisk, och inte bara (men även) generaliserad, så kan den inte pratas eller övas bort. Hade jag, eller någon utomstående, sett detta i tid, så hade det varit en mer framgångsrik strategi att lära sig hantera det, att leva med det, inte att bekämpa det. Tror jag idag.
   Och sorgligt nog, först alldeles för långt, långt in vuxenlivet förstod jag att det jag, okänsligt och klumpigt, tolkade som förakt och besvikelse, egentligen bara var en fars oro för sitt barns framtid. Troligen kände han igen sig själv alltför mycket och var förtvivlad över att veta att han inte kunde hjälpa mig. Han var lika hjälplös som jag. Hade jag kunnat fråga honom vad jag skulle göra för att klara mig i livet hade han bara haft ett svar: Bli hårdare. Först på de senare åren, när demensen börjat, kunde jag se den vilsne pojken i honom. Och med det orsaken till den hårda, slutna ytan. Vid det laget hade jag hittat ett språk, men han hade tappat sitt. Och aldrig möttes vi. 

Nåja..

3 månader utan regering.
jejejingen

Puder i skogen.

En räv i trä.

Den despotiska depressionen

Hör nu här.

Vi dväljs i en tunn, tunn hinna av bräcklig biosfär. Balanserar på tunna kontinentalplattor som flyter omkring runt en kärna av glödande sten. Om solen hostar till kan atmosfären blåsa bort och allt liv dö ut. Livet i haven kanske klarar sig en stund. Sen dunstar vattnet bort, för att aldrig återkomma. Hur kan vi nånsin känna oss säkra?

Som barn kan vi övermodigt hoppa från isflak till isflak. Men med varje dödsföraktande skutt lämnar vi själen bakom oss, en kort sekund, innan den hinner i kapp. Det är enbart frånvaron av själens tyngd som gör att vi klarar hoppet. Vi leker med döden utan att veta det. Själen kan man både ha och mista.   Tyngden drar oss ner i djupet, till sist. 
Själen klarar sig utan oss. 

  Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:

Ah, but I was so much older then

I'm younger than that now.

Be the first one on your block

To have your boy come home in a box. 

When he was too young to be where we are going.

Bäst att flytta till balkongen.

..

Friheten vi ger upp är svår att vinna tillbaka. Och friheten vi delar ut är lika svår att ta tillbaka.
Så: rädda hjärtat medan tid finns. Boosta tarmfloran och få pengarna att räcka längre. Ett symptomatiskt urklipp ur vår vulgära verklighet. Alltihop en vrångbild, designad för att få oss att tro att vi har makten att kunna få det bättre, påverka vår egen situation, göra världen trevligare att leva i genom att göra genomtänkta konsumtionsval och all den sortens nyliberalt romantiska skit. Det fanns dock inget sätt att hindra förgiftningen när den väl hade börjat. Vad vi än gör, är vi hjälplösa passagerare på det materiella kapitalistiska civilisationståget, som bara har enkelbiljetter till Fördärvet och Slutet.
Välkommen alla nypåstigna. Visst är tåget blankt och vackert och snabbt och bekvämt. Men mörkret är snabbare än ljuset. Mörkret är obevekligt och ostoppbart och evigt och oändligt. Allt ljus är kortvarigt. En tändsticka i en evig natt.
Därför:
Gläds, ovän, och sjung i bedrövelsens mörker.
Havd glädje är ju det enda dom inte kan ta ifrån dig.
Min älskade vän.

Folk är lite psykiskt sjuka

Ur Ulf Lundells Vardagar:

::

:::

  Jag menar: Förfäras ej du lilla hop, den här boken går mycket väl att läsa, trots att vissa stycken har ojämn högermarginal. (Men) Tack vare det fria formatet blir det riktigt bra flyt i texten, om du skulle fråga mig. (Vilket ingen gör, nånsin, jag vet; poäng)  Men riktigt samma ty-ty-tyngd som i Lars Noréns "En dramatikers dagbok", de e de ju inte.

  Men läsvärt är det. Ulf stavar i sitt reservat och jag stavar i mitt. 

  Jag tog mig äntligen samman och bytte till vinterhjul igår. Jag har skjutit upp det i en månad eller mer, för ryggen har bråkat med mig och däckbyte brukar inte vara så hälsosamt för min glappande ryggkota, min dna-fiende spondylosisen. Men det gick bättre än jag fruktade. Var beredd på att bli sängliggande ett tag, men jag behövde inte avstå från en enda stav-promenad. Ryggen gjorde sig påmind förstås. Men jag är sällan helt smärtfri numera, ändå. Jag framhärdar. Jag reder mig.

Men:

"Christ I'm so mixed up and lonely

I can't even make friends with my brain

I'm too young to be where I'm going

But I'm too old to go back again"

John Prines Rocky Mountain Time, 1972.
**

**
Too old to go back again, 
when i was so much older, 
I am younger than that now.
Too young to be where I'm going.
Only the tired hunger to rest.

Random ramblings, Part 15

  För öh-vrigt tillverkade jag igår en söt liten kaffesked av eneträ, som jag hämtade från en torr, död enbuske i reservatet. Därvid kan jag ha gjort mig skyldig till ett gräsligt brott mot natur(vårds)lagen.

 Men då jag är rädd om mina dyrbara koppar som jag vill undvika att repa emaljen på, med mina hårda skedar i rostfritt stååååål....så...
Die köpfe som, till skillnad från mig, äro värda att vårda.  Ma précieuse porcelaine, comme tu le dis. 
A la tête, comme ca.

  Det var -10 Cell-cius när jag gick förbi det lokala fängelset och där; upptäckte jag att min skugga skakade sina gångpinnar åt mig. Eller åt fängelset, arbeit macht frei, zo zu zagen. Was weiss Ich...

Mysterier Del 1:

Vilka är dessa "oönskade händelser"? 

Har det nåt samband med Mysterier Del 2:?

Åh nej; är vi inte säkra längre?!

Och är lösningen verkligen att flytta till Balkongen? Alltså vi människor, alltså...

Eller är det bara jag, den proverbiala sollipsisten?

Mysterier Del 2:

Från Afrika till Torne Träsk:

  En mystisk, en-tonig, ihållande vibration. Det kan vara ett förebud för jordens undergång. Våran svanesång.

  Ett urtida jordiskt monster som vaknat ur sin törnrosasömn på havets botten. Och som vredgas över hur vi har förstört och plågat planeten.

Comme tu le dissss. 

  Det kan vara början på en serie apokalyptiska jordbävningar som raserar hela vår civilisation, kanske allt liv på jorden, av en slump, helt plötsligt.    Vår tillvaro här är ju oändligt mycket bräckligare än vi nånsin kan förstå, tror jag. Och i det samman-hanget är min medfödda plåga, den sociala ångesten, en jordnöt, i jämförelse. Alltid nåt att glädjas åt.
Toujours quelque chose, mon coupain.
  De e-e-e nog bäst att flytta till balkongen i alla fall. Vi är inte säkra längre.
..

Danskheter Del 1 (TV4):

..

Danskheter Del 2 (TV6):

..Men inte danska 
- det är ett skitspråk för skitfolk.

Comme tu le dis.
Postapokalops: Breakfast for winners.
Immer etwas.

Hier endet die zufälliges tiraden, teil 15.

Danke sehr für die 'reinschauen. 
Komm bitte bald zurück.

Knausgård och Carlsson

  Eh, de må mej väl va fö-låtet att göra reklam för en amerikansk komedi-serie. Brooklyn 99.

Ett av de få program idag som kan ge mig LOLA  (Laughing out loud alone).

MMV  (Mot min vilja)

...

....

 Här en (del av en) superscen där två svenska detektiver besöker polisstationen. Här drivs det hej-vilt med amerikanska stereotyper om svenskar, och svenska stereotyper om andra folk (amerikaner och danskar). Suveränt roligt, om en inte är dansk förstås. ”Danish is a garbage-language for garbage-people!”. Men kanske har danskar generellt sett mest humor i skandinavien. Och finnar mest allvar. Och samer mest renar.

  Och att det ligger intelligens bakom skämten förstår man ju när en av svenskarna heter Knausgård. (Knausgård är ju en norsk författare som orsakade visst rabalder i Sverige när han, bland annat, gick till angrepp mot ”svensk mentalitet”, eller hur en nu ska uttrycka det, i sin låååånga romansvit "Min Kamp".)
(Eller Karl-Ove Knasboll som vi int-lekt-ella svenskar så skämtsamt brukar kalla honom.) 

  Visst, vasst, det, sörru. En kan skära halsen av sig om en inte ser upp där.

::..

  Här kommer sista delen i min serie om religion o döden. The statement is already made, but:

Jag tyckte att jag fick till en snygg toning mellan di två klippen. Alltid nåt.
(Det är nog mest för att jag vill skryta med den lyckade toningen som jag postar klippet.)

::

Ännu en hälsning från Niqab Lilltroll: 

Mossad-Mossad alla mänskobarn!
Jag vill ju inte se Döden promenera omkring på gatorna och skrämma folk och små barn. Jag vill se regnbågens alla färger.

För: 

En liten tid, vi leva här, med mycken möda o stort besvär.

..

Låt oss lustiga vara, please.

Let’s tickle the hell out of that funny bone that most of us are blessed with.

Les quatre cents postes

  Det här är det fyrahundraförsta inlägget i Horribilis-sviten. Det tar nästan emot lite att spräcka den runda och fina siffran 400. En automatisk referens för en pseudo-pretto kulturell person är förstås Truffaut-filmen från 1959. Jag tar det som en uppmaning att leva livet och göra dumma saker.
Fast dock ändå:
  Jag, en rutten slarv-sparv, skriver ju varje dag, men det mesta är opublicerbart; dåligt, intimt, äckligt, hemskt. Det ju svårt att skriva. Klorna krafsar hit och dit. Näbben är sprucken efter allt fåfängt o blint pickande efter ett enda korn i skiten.
Det riskerar att bli berechtigtes Ärgernis!
Dock ligga inläggen på kö, redo att publiceras i ögonblick av svaghet. Blott ett litet musklick bort.
Närsomhelst. Immer etwas.

  Jag blir äldre, jag blir hårdare. Förvirrad och uppslukad av mig själv(a). Glömsk och rädd, ser jag mig omkring. Vuxen, förfärad, trött, vill jag vila. När ingen vila finns, ännu. (Ulf Lundell)

..  
...Men:

Let's sing another song boys, this one's grown old and rusty.

Je suis la, fou.(Ma pou-pou)

Votre seur peur.

Votre frere eclair.

Lady Rosetta, children at your feet.

"Jag är bättre än ett vanligt fnask
Jag vårdar mitt bottenskrap
i en sammets-ask."
(Anders F Rönnblom).

  I en värld av mansplainers och killgissare köper jag mina salve-kvick i den lokala affären, men förgäves varje gång. Ingen snabb-frälsning för undertecknad.
Danger, Will Robinson, danger!
The Zarnecki-incursion is coming.
The guy-guesser unravels.

                The dum-burka video:
                Overlay-testing-1.0

Pojkvännen vilar i soffan, något blank och sladdrig, med ålderns rätt.

Som tur är så fanns bara dessa chips en kort stund, på "tillfälligt besök", gubevarsch. För di vaaa goa. På-på-påsen är ju svårt oemotståndlig. Bild och färger och texten: 

Potatischips av 

nyskördad Lady Rosetta potatis, 

med smak av 

karamelliserad 

rödlök. 

Färskt & gott från svenska gårdar.

Vackert som dikt (av Baudelaire)

 Hittade guld i frosten...

Voj kvitto, liksom....

              En gnutta värme, en nypa ömhet, en knivsudd kärlek.

                                 En värld eller två att leva i.

Any actual person

..

Säsongens första snö; den kom, föll, låg kvar en dag och försvann som om ingenting hade hänt. Det var den vintern, det, typ.

Idag var det 10 plusgrader på natten och i mitt hjärta. I mitt hjärta är det annars ingenting. I min bassäng är det blod. Jag fick ett brev från banken där dom meddelade att villkoren för insättningsgarantin har ändrats. Förr gällde insättningsgarantin max 2 miljoner (norska kronor). Nu har dom sänkt den till EU-standard, typ 100 000 Euro. 

Å ja ba: Åh nej!Va ska ja göra nu? 

Här en vision av Jorden om sisådär nåra miljarder år. Innan solen blir en supernova. Å ja ba: Åh nej! Vad hände med mänsklighetens insättningsgaranti?

..
En hälsning från Niqab Lilltroll:
Freedom is basic. Religion is optional.




Alla helgons dag. Och hur!
..

Människans tendens till patologisk humle, del 3.

Überlebenz dieze Zeitez. Permutationen.

Meine prädisponierte kameraden,

Die Patologische Humle und Dumle.

And Humpty Dumpty shat on a wall.

Caveat lector > mortum voluntaris.

Verklighetens dagar fulla av… nascalinjer,

men ingen Johnson-linje i sikte.

  Livet versus döden är inte ett nollsummespel.

Det finns ju så mycket mera död än liv.

En varelse är ju död i evigheter men

bara levande ett ögonblink.

Annars en icke-varelse, som trots allt pratar.

Genom tiden, genom generationer av genom.
Säger: Jag är blott en slarv-sparv.

En liten fattig, 

som ätit upp sitt sommar-arv.

 

Pajtim Statovci, Tiranas Hjärta:

” Det var en gång någon som frågade mig hur döden känns. Jag bad honom låta bli att tänka på sådant, för vi var båda mycket unga då, vackra också, och världen väntade. Senare svarade jag att livets slut alltid känns svårt, för jag hade sett en död människa och hört mängder av berättelser om döda, men nu skulle jag inte svara på det sättet utan att säga att döden är ett namn. Döden är att inte få plats i sitt eget namn, i sitt eget yttre, som om någon ritade in en annan människas miner i ens ansikte.

  Att dö och vara död är två olika saker, skulle jag förklara, och också att man kan vara död på flera sätt. Att vara död är att inte komma ihåg att äta eller hälsa på sin granne, att inte märka när det slår om till rött, inte känna hunger eller törst, att vilja dö men inte våga, eftersom man skäms för mycket för att dö inför allas ögon och dö utan att någon annan vet om det har man inte mod till, så på det viset är döden egentligen att hålla sig vid liv, att vänta på döden, snarare än att den kommer, känslan av att sitta fast.

  Om inte förr så när världens undergång står för dörren, den dag då solen inte längre går upp och jordklotet fryser till is eller klyvs i bitar, då upphör allt liv på jorden, och förr eller senare kommer det att hända, och då slutar varje människas och djurs hjärta att slå, allt skapat i världen, allt det som då fortfarande är kvar, varje skrivet brev och varje människas berättelse och alla nationer upphör att finnas till och det tröstar mig tillräckligt för att jag ska orka resa mig och börja om från början.”

V a l a r    m o r g h u l i s

Zakarias Topelius: 

Sparven om Julmorgonen:

Nu så föll den vita snö,

föll på björk och lindar.

Frusen är den klara sjö,

väntar vårens vindar.

        Liten sparv,

        fattig slarv,

ätit upp sitt sommararv.

Frusen är den klara sjö,

väntar vårens vindar.

Vid den röda stugans dörr

stod en liten flicka:

”Sparvelilla, kom som förr,

kom ett korn att picka!

        Nu är jul

        i vart skjul.

Sparvelilla, grå och ful,

sparvelilla, kom som förr,

kom ett korn att picka!”

Sparven flög till flickans fot,

flög på glada vingar:

”Gärna tar jag kornet mot,

kornet, som du bringar.

        Gud skall än

        löna den,

som är här de armas vän.

Gärna tar jag kornet mot,

kornet, som du bringar.”

– Jag är icke den du tror,

ty ditt öga tåras.

Jag är ju din lilla bror,

som dog bort i våras.

        När du bjöd glad ditt bröd

         åt den fattige i nöd,

bjöd du åt din lilla bror,

som dog bort i våras.

**///~

Människans tendens till patologisk humle, del 2

Eh, köpte öl på impuls och efteråt slog det mig att det var patologisk humle jag köpt. Titta bara på flaskan: Pistonhead Kustom Lager, haha.

 Det var inte gott. Det fyllde inte heller sitt syfte. Men väl sin plats som indicium i be-be-beviskedjan..
Quelle fou, mon pou-pou.
En av di nio essentiella aminosystrarna, icke desto mindre. Och ett annat indicium är att jag fick ”Service exception error i modul Dot4.sys” i min nya dator. Det verkar vara ungefär rätt.

Även jag är undantagen service.

Aber jetzt:

Ytterligare en liten film om döden: 

 Mo Cushlie 

Mo Cushlie.
Bättre sent än aldrig.
..
Inte utan anledning. Är det bara en dubbel negation, eller får en nöja sig med att det inte är ingenting?

Eller är det immer etwas, nachfolgende leute?

Och var kommer dom här ifrån?

Tar dom verkligen ut varandra?

Döden, och livet och massor av ingenting.  

Dumskallarnas sammansvärjning samlar massa….

Och kväver oss till slut.

Självbefläckelser i spegeln.

Oftare är inte aldrig mindre.

Detta är en Malign Melodi.

Jag pratar för döva öron. Jag målar för blinda ögon.

Vad gör du själv? Varken till eller från.

Yrsel kan misstas för eufori, och tvärtom. 

Detta fick jag nyss erfara.

Jag tänkte: Är det här döden? 

Kan jag både ha o mista det? 

Börjar det med att fötterna inte når ner till marken?
Innebär döden att en bara svävar iväg, avdunstar
eteriskt? Jag trodde förut att en bara krasst och prosaiskt skrumpnar ihop och ruttnar bort. Nu vet jag inte;

Har jag redan ätit min ka-ka-kaka kan jag väl inte ha den kvar, så vad är det här jag tittar på? En brottsplats? En bajskorv som fastnat under min grovmönstrade skosula?

Sångtext:

“… And you know that I'd survive if I never spoke again

And all I'd have to lose is my vanity

But I had no idea what a good time would cost

Till last night when you sat and talked with me…”

Artist: John Prine

Album: Sweet Revenge

Släpptes: 1973

Genre: Neofolk

Jag vet att jag skulle överleva om jag aldrig yttrade ett ord till. Och redan i dag kan jag mycket väl ha sagt mitt sista ord i livet.

Allt jag har att förlora hade jag ju ändå aldrig rätt till. Inte ens min fåfänga.
Och då, käre vän, finns ingen hjälp att få.
Och min kropp är rädd, inte jag själv.

Efter Elisabeth har jag dock ingen.

Ingenstans att gå. Ingen att ringa, om jag nu kunde.

Ingen att kunna, om jag nu kunde.
Och min nya pojkvän Brunte är inte till mycket hjälp.
Han ligger mest i sängen hela dagen.

Er lässt etwas zu wünschen übrig. Ein bisschen, nicht wahr?
..
Han hjälpte mig dock med ett ödmjukhetsproblem, ska erkännas.

Han vet ju en hel del übrigens om hovsamhet. 

..
(Sayeth ye olde blog dog)
Mycket kylning för lite ull..

Och jag trodde jag hade löst problemet när jag inte 
längre behövde dölja vem jag var. Men ingenting ändrades. Nu är jag ju tvungen att dölja vem jag har varit. Så jag lever fortfarande ett liv som hemlig agent i fiendeland. Mycket skrik och blod för lite ull skulle eh-eh-en krasst kunna konstatera, kompis.---------------