tisdag 30 augusti 2016

Not lost, but gone before.


2016 08 30
Förra inlägget handlade visst inte så mycket om onani. Sorry. Ibland har jag kanske en ide om ett upplägg för inlägget och skriver titel därefter (dvs först). Och sen spårar det ur och alla anknytningar till ti-ti-titeln liksom försvinner. Ibland stannar det vid en ansats, haha. Så atts äga.
  För ibland måste en följa inspirationen även om den verkar leda en åt fel håll, vilse i hela pannkakan. Men ibland är den inte förlorad, utan den har bara gått … i förväg.
  Gårdagen försvann i regnet. Tisdagen kom med sol och svalka. På promenaden mötte jag en jag kände. Men den känner förstås inte mig, utan bara min nuvarande apparition. Kuka minä olen? Så att fråga.
  Uppe på kullen arbetade två kommunalgubbar långsamt på den mystiska byggnationen. (Utan muskler) Dom pratade mycket. Verkade lite vilsna. Stolpar resta, men nog är dom a tad askew? En trappa ska det visst bli. Det kanske är den berömda stairway to heaven som ska materialiseras. Dom kanske planerar att bli "dom som går i förväg".
 


  Men det ska börjas i tid, det som färdigt ska bli.
  Jag kollade min skugga, nu var den åter skarp och tydlig. Den var aldrig borta. Hade bara gått i förväg, den själa-jäveln. Som så många förut.
 


  Eh märkliga former i en damm.
    

Apropå vatten, så kommer havet närmare. La mer approche. Det är både bra och dåligt. Men det är därifrån vi kommer. Så hylla havet. Det kommer inte efter oss, det kom i förväg. Och har vi kravlat oss upp ur det så kan vi kravla ner tillbaka i det. Som i Kurt Vonneguts säregna, mycket civilisationskritiska och roliga bok, Galapagos, den som jag just nu läser när jag sitter på toa-tronen. Där jag har gått förut.
 

**

söndag 28 augusti 2016

Onani



2016 08 28
*
”Det är en dålig ide, Quagmire, man ska aldrig träffa dom.”
Family Guy.
"Kollalalla tittilitti-tävä, ett pollolollo gammalammalo med sånt dånt dära i."
Staffan och Bengt.
**
  En stillsam zöndag det blev. Lite kall och lite regnig på ettemidda, så en slapp den stygga lukten av tändvätska på grillkol. På morron sidan var det 10 grader och sol, så det blev en vacker första halva av en 2 timmars vandring. På hemvägen mulnade det sakta och gradvis och spöklikt. Ens skugga liksom tonade bort inför ens ögon, långsamt men obevekligt. Det var lite skrämmande, precis som en bevittning av världens mjuka undergång. Men en sådan tur hade en ju inte. Förmörkningen slutade när det väl var helmulet och inte med totalt mörker. Det var inte själen som tonade bort. Inte denna gången. Men jag kände igen känslan. Ibland känner jag mig som ett isberg som ohjälpligt smältande flyter med strömmen.
  Ja, ja, tungsinne, typ II. I tung kropp. Tunga ensamma steg. Jag var inte trött när jag kom hem, men kroppen protesterade på nåt allmänt sätt. Liksom sliten i leder och senor. (Och inre organ)
  Jag hade en sån dån dära sobrilnatt, efter vilka det brukar vara svårt svårt att stiga upp ur sängen på morron. Kroppen vill liksom inte röra sig. Som om om om det inte var jag som bestämde. Chain of command broken. Men till slut fick jag ju kommandot tillbaka. Puh.
  På kullens topp, långt borta från stenraden, hade någon sten-vän byggt upp en vacker stenstapel.
(En Zen-stapel)
  

Någon (annan) hade byggt någon slags liten grund däruppe också. Såg lite ut som ett litet Stonehenge från Bauhaus.
  


  Jag gissar att det är nåt slags vädermätningsinstrumenti som ska sättas upp där. Eller en handikapptoalett. Men nog ser det slarvigt och snett ut det där fundamentarbetet. A tad askew. Does the fundamental things not apply ? Kan en ju fråga sig.
***
Eh, det måste böjas i tid, det som krokigt ska bli. (Ingen hänvisning till mitt liv). 

Om kvastarna ska sopa bra får en inte slarva med skaften. (Viss tillämplighet till mitt liv.)
****
 

Imorron, verkligen, handla jag måste.

  Jag fru-fru-fruktar den dag när jag inte vågar gå ut alls..Hur ska jag då få mat? Homeservice?

Jag menar ;Ars longa - vita brevis.  (Arslet långt i vita kalsonger).
Eller som den kände filosofen Tomas Latin skrev:
”Brevis est aestas. Maxime a pluvia.”
*****
  Om jag hävdar att ”det” finns så finns det. Allt som kan beskrivas, det finns – i någon mening. Bokstavligt liksom, du fattar…
Verkligheten finns kanske bara i beskrivningen. Eller också är det bara jag som bara finns i (be)skrivningen, hemska tanke. Barare kan en inte bli. (Än guds lilla bara-skara)
******
Planekonomi gjord enkel:
 



Love, Lynx.

fredag 26 augusti 2016

Proximity report.


2016 08 26
*
 Fredag här. Hallå. En regnig natt. En orolig natt. Jag vet inte om det är fel på mig, eller på min säng eller kuddarna, men jag har himla svårt att hitta en bekväm sovställning. Jag önskar att jag kunde ligga utsträckt och avslappnad på rygg, det verkar ju skönast, men jag hamnar alltid i fosterställning, på sidan.
**
 Igår tordes jag inte gå ut, men idag gick det bättre. Om en ger sig ut tidigt så är det lite folk ute. 
  Det var uppemot 90% luftfuktighet på morron och då blir det ju rätt klibbigt. Skyddsglasögonen immade igen hela tiden. Men värre saker finns ju.
  Här lite trista naturbilder med vattentema. Dropparna på tallbarren var vackra ju.

  

   



   


***
En sällsynt fantasieggande nyhet som kom nyligen var upptäckten av att runt vår närmaste stjärna, Proxima Centauri, kretsar en planet av jordstorlek som har temperaturer som gör att vatten kan finnas där vilket gör att liv kan finnas där. Bara 4 ljusår bort. Dvs om man kunde tända en superstark ficklampa skulle det ta 4 år för ljuset att ta sig dit, eller hur det nu va. Med vanlig raketdrift skulle det ta 4000 år. Vilket ju är inom räckhåll för en sond. In the proximity, as it were. Sign me up.
 


onsdag 24 augusti 2016

Toxoplasma Gondii



2016 08 24
*
   Sorgesamt soligt idag. Mår riktigt förgiftad. Jag tog en tidig 2 timmars vandring, men den hjälpte inte mycket. Endorfinerna gjorde sitt bästa, men hursomhelst, in the end, vad kan en sorgesam stackare ta sig till?
  Jag såg en onanerande man. Det hjälpte inte upp humöret. Det var på långt håll så jag kunde inte avgöra om den var den vanlige blottaren. Men handrörelsen var omöjlig att missta sig på. Patetiskt, mekaniskt, torftigt.
**
Nånting måste gå sönder.
  
   

***
Spindelväv gjord synlig av daggfukt.
  
****

Toxic world. Toxic girl. Black and white togetherrrr.
 


tisdag 23 augusti 2016

Zen-blommare


2016 08 23  
*
  Gårdagens animering kommer ur filmen Rosemary’s baby vilken (kan ses som) en allegori för nyliberalismens infiltreringar. Utåt talar di om frihet för individen o allt är trevligt o glatt, men det dolda målet är avskaffandet av staten o lämna all makt åt marknaden, djävulen själv, ondskan, girigheten, djungelns lag.. Och allmän adjektivism.
 ** - Aja. The fundamental things apply.
  Igår åt jag för mycket chips. Straffades på natten….Men kom igenom den och på morronen sken solen. Sandaler i plast, liksom.
***
  Hittade en sen blå blommare.
  


  Jag är också sen, men jag blommar inte. Numera. För det händer fler dåliga saker än jag kan skaka min käpp åt. Fick en sten i skon.
  Eh; att vissa saker kan återkomma, beror inte på att jag glömt bort vad jag skrivit o publicerat, utan på att återanvändning är en bra grej, testat innan liksom.  Upprepning kan också vara ett lyckat grepp. Men tiden finns ju alla fall inte, så allt det här är skrivet samtidigt, i princip. Hårklyveri, kanhända men det finns balsam för kluvna hårtoppar.
Tankekatalysator: Vattendelare, vågbrytare.
  Hade tänkte skura badrumsgolvet idag, men det var för mycket prylar som hade behövts flyttas på. Men så kan det gå, när pluskvamperfekt-effekten sätter pinnar i hjulen.


måndag 22 augusti 2016

Införskaffningar och Rosemary’s baby


2016 08 22
*
  


  Pa-pa-passade på att plocka lite enbär på min dagliga vandring idag. Dom är lite svårplockade för barren är lite vassa, men när dom är så här mogna, typ 18 månader eller mer, så ramlar dom loss lätt - ner i burken.
Funderar på att baka enbärsbröd, det kan bli så annorlunda att det blir oätbart eller jättegott, men där har jag varit förut. När jag rensade bären fick jag plocka bort ett 20-tal bärfisar som följt med. Dom hade ju sprayat lite så jag fick skölja bären noga i varmt vatten för att inte riskera att få den äckliga lukten och smaken i det jag försöker krydda.
**
  På eftermiddan genomförde jag en lyckad 3-stops införskaffnings-expedition. Jag kunde skaffa allt jag planerat, till och med viss medicin från Novartis som är notoriskt svår att få tag i. Det är nästan en pervers njutning i att lyckas med en komplicerad operation, logistiskt, taktiskt, psykologiskt, ekonomiskt..
Värt att fira:
 


***
 Idag började tyvärr varmluft pumpas upp från sydeuropa.  Det är sällan nånting bra kommer från söder.
Det är iofs bra att sommaren återkommer, i det att tiden går långsammare liksom. Men dåligt i det att det blir varmt och svettigt och att en inte kan skydda sig med lager på lager av kläder. Då ser en ännu dummare o fånigare ut..
****
   En handgranat genom ett vardagsrumsfönster i södra Sverige dödade en 8 årig pojke i vad som verkar vara en s.k. uppgörelse i undre världen. En undre värld som alltmer kryper upp i den övre världen, utanför Sundbyberg, där vi bor.
Bränder, explosioner, skjutningar, misshandlingar, sexuella övergrepp; det är extremt deprimerande nyheter vi beskjuts med, dag ut och dag in. Skolan blir sämre, arbetslösheten omöjlig att påverka, det blir bara sifferfriseringar i marginalen. Som blåses upp av ena sidan och punkteras av den andra.
”om girigheten får härja fritt
förgiftar den land efter land”
Sjunger Ulf Lundell i låten ”Är vi lyckliga nu?” från 2012.

Och girigheten, den tillåts härja fritt. Den enda antikapitalistiska motståndaren verkar vara islamistisk diktatur som är ännu värre. Den har en girighet efter själar.
Nä, Sovjetunionen och kalla kriget: Kom tillbaka, allt är förlåtet.
 Dagens vänster är alldeles för ängslig. Liberalerna och miljöpartisterna bara aningslösa. Svårmodet är den enda möjliga känslan. Det får inte bli hopplöshet. Då dör vi allihopa i förtid. Vår tid är svår tid.
Äggen till ätteläggen är befruktade av ångest, oro, nervositet, depression, mani, aggression, och apati.

  



söndag 21 augusti 2016

Last of the Brunnen G


Hej, Söndag, förlåt att jag inte hedrar dig. Men heder ligger ju inte för mig, uppenbarligen.
  Smet ut i bakkanten på regnet imorse. Folkfritt då-rå. Och frisk luft. Men det var fuktigt och svettigt.
  


  Söndagsmiddagen, den ohedrade,  bestod av bruna bönor och isterband. Det var tung mat. Förr i världen, när vi (mig, själv och jag) ville lyxa till det lite så brukade vi köpa kalops på burk. Fram till för cirka två år sen fanns det en kalopskonserv från Annerstedts  som var väldigt god. Dyr, men god. Nu finns den inte längre. Allt fint försvinner. Om vi skulle få för oss att lyxa till det idag, vet jag inte vad vi skulle köpa. En dubbeldajm och en påse riktigt grova chips med creme fraiche dip och grädde till kaffet kanske. Jag kan inte laga mat. Ibland kan jag dock lyckas med matbröd, men det är ju inte raketvetenskap direkt.
**
Och här en bild på Kai, last of the Brunnen G. En vacker och svårmodig man, precis som Montgomery Clift. (The right profile)
  


lördag 20 augusti 2016

Montgomery Clift



2016 08 20
  

Lördagen blir ibland lite av en comeback-day. En sista ... ansträngning innan veckan är slut och jag med den.
  Brottas och bråkar med den s.k. verkligheten. Dvs solitäriteten. Ofta är lördagar jättehemska. Man ser så mycket gemenskap, så många sällskap, så många par. Folk som är lediga och njuter av livet. Precis som om det inte funnes nånting att vara rädd för. Förutom räntorna på lånen.
  Så jag gick ut extra tidigt idag. En av de ensammaste vandringarna. Inte ens en måne att studsa tankar mot. Jag har försökt att kasta tankar mot tjocka moln. Men dom går ju rakt igenom, även om jag försöker fluffa till och blåsa upp tankarna. Det är lönlöst. Dom tankarna ser jag aldrig igen. Och lika bra är det. Uppfluffade tankar är som … ballonger, riskakor. Mycket luft. Very merrily embellished nothingness. AIW.
  

På väg uppför en backe, mitt  all fysisk ansträngning och sammanbitning och fokusering, exploderade en gråt utan förvarning. Sjönk ihop på marken där, hulkande. Aldrig gråtit utomhus förut. Vet inte varför, kanske på grund av den mentala rustning jag måste bära när jag går ut. Kanske var det en vallning. Kanske gick jag in i …vallen.
Mon peu dodue. Ou etes-vous? Larmes aux yeux? Jux.
Slashas. Words to effect.
Neocons & old cons.



  Historien om gubben o bensinpriset. (Revisiting)
En reporter frågar en gubbe om vad han tycker om att bensinpriset gått upp. Gubben svarar :
”Det berör inte mig, för jag tankar alltid bara för en 100-lapp.”
Nu tror jag att det handlar om planekonomi. Vilket låter fan så mycket bättre än darwinistiskt liberal marknadsekonomi. Bättre planerad ekonomi än djungelns-lag-ekonomi. Men det är alltid mycket svårare att återta utdelade friheter, än det är att dela ut dem. Kanske har vi passerat den där punkten varifrån ingen återvändo överhuvudtaget är möjlig. Do or die.
I know I will.
 

Montgomery Clift.

fredag 19 augusti 2016

Infödingarna rastlösa


2016 08 19  ~
  Fredan är ju "fredlig" av sig. Fastan avklarad. Men natten till fredan brukar vara lite svår. Många uppvak. Likadant denna gång. Men en vet ju vad som kommer och en har sina tricks och knep för att hantera det.
  Regn på morronsidan, men milt. Tanken slog mig att stanna hemma, men den slog inte så hårt. Och sen drog regnet förbi och lämnade luften tvättad och lätt att andas och jag drog ut på en vandring. Lagom långt i lagom takt. Uppe på kullens topp hörde jag en röst. Det var man i mastens topp som skruvade på antennerna och talade i telefon. Först trodde jag det var en galning, för han hojtade lite vilt däruppe, men det var nog inte så mycket fel på honom egentligen.
   


  Gult och grönt, fint.
**
  Vanligen brukar jag handla lite på fredagar, men det var skönt att slippa det idag. Jag tvättade mattorna i badrummet. För hand.
Mina infödingar var rastlösa idag, men gjorde inte uppror. Dom kunde ju ha hjälpt mig med städningen, men det hade dom inte lust med. Dom små liven.

torsdag 18 augusti 2016

Tossdag, fast & loose...



2016 08 18   Eh, tr-tr-tragglar mig igenom den andra fastedagen. Jag spelar fast och lös, så att säga. Hursomhelst. Vårdlös. Femhundra kalorier.
  Idag har jag nått 1000 träffar denna månad. Faaast; det är väl mitt okända alter ego som klickat 1000 gånger.  För ibland – ibland känns den här bloggen, som inte blev vad jag trodde, som att jag håglöst, med rutten pinne, petar omkring i askan av mitt liv. Inför oskyldiga biståndare.
Men kanske är det bästa jag göra att embellish the shit out of it. Maybe can I get away with murder, on a slope.
  Och jag håller i minnet att en träff är en träff och inte en miss. Det är mer än en kan säga (och säger) om mig själv. Det kommer ett ögonblick, för att travestera Lars Winnerbäck, när insikten kommer om att det var för många år sen som någon, eller ’samhället’, helt enkelt sa till en att här, här har du ditt liv, dårå. Var så god och lev det. Det blir ibland som en studie i självförvekligande. Jag var stark som barn, sen blev jag vekare och vekare. En studie av sönderfall.
  Idag tog jag vårdslöst en 2 timmars runda i reservatet och lite till. Den här lilla tjockisen gick uppför och nerför alla backar och kullar med sina stavar. Vilka icke göra det lättare, tvärtom. Ingenting gör det lättare för mig. Vad kan rimligtvis göra det lättare?

 


Men vissa saker gör väl livet mindre smärtsamt. Kanske är det som att säga ’surt, sa räven’. Och grina illa däråt. Men rönnbär är ju faktiskt sura, så ordspråket är ju lite obegripligt.   
  Det är mycket rönnbär i år. Världen full av surhet och det är ju ingen större idé att försöka hoppa upp och sno åt sig en munfull hur lockande röda de än är.
  

**
  Förra året (vid ungefär den här tiden, tror jag) kom det en notis om att det hade mätts upp rekordlåga temperaturer i vattnen söder om Grönland. Vissa fick visst lite skrämselhicka eftersom det kunde tolkas som om golfströmmen, åtminstone den del som vänder tillbaka västerut strax söder om Island, var på väg att upphöra. Och upphör golfströmmen att pumpa varmvatten mot Skandinaviens kuster så får vi tundra-klimat i åtminstone halva Skandinavien, oavsett om jordens medeltemperatur går upp. Nu återgick temperaturerna i golfströmmens väg tillbaka söderut längs Nordamerikas kust, tydligen till normala värden efter några veckor, så hotet försvann. Men kanske var det bara en förvarning. Eller helt enkelt en desinformation. En glimt av sanning som blir en lögn på grund av en överväldigande massa av annan information.
  Men (hursomhelst) för min del välkomnar jag tillsvidare hösten och kylan. Då kan jag gömma mig i större kläder. Medan jorden går under.

 

Ljung ger lugn en stund.

****
  Idag lyssnar jag på den karismatiske Manitas de Plata. Han hade silverhänder, han. Behändigt för en flamencogitarrist.
*****
Tossedagen lider mot sitt slut. Det regnar nu. Det är vackert så.

onsdag 17 augusti 2016

Rapport från en mördarbacke



2016 08 17
* 
  Fysiskt sett har jag inte känt mig så här pigg på månader, sen halsflussattacken började. Igår klättrade jag både mördarbacken och grusgropsbacken utan större problem. Det verkar ju som om tillfrisknandet från kräksjukan också ledde till befrielse från den envisa halsflussen, vilket inte direkt förefaller logiskt kanske, men ändå. Jag protesterar ju inte. Jag tycker ändå inte att kroppen hjälper mig att leva. Det borde den göra.
**
  Igår tog jag också en tur med bilen för att fylla på luft i hjulen. Två av dem pyser lite. Sen cruisade jag lite i centrum innan jag fyllde på matförrådet. Hade en idé om att mecka med dörrlåset, men den energin fanns bara inte. Men det fanns energi till att baka bröd på ettemidda. I köket är det ju ingen som ser mig.
  Dom tre senaste baken har varit misslyckade och jag började inbilla mig att jag tappat min bak-mojo. Så det var lite back till basic och ett försök till att gå in i zen-läge i bakningshantverket. Och resultatet blev hyfsat. I still got it.
   

  Hade både lingon och russin i degen. Aja.
***
  Idag var det förutspått att det skulle regna hela förmiddan och jag förberedde mig på en blöt runda. Men det duggade bara lite lätt och jag blev lite lätt besviken..
  

Utsikt från kullens topp
  
Men stenraden, den lever. Från dag till annan.
 
****
  Tiggare kan inte vara väljare och det är dom inte heller. Idag tragglar jag mig igenom en fastedag. Utan större entusiasm, ska jag tillägga. Jag fick en saftig yrselattack när jag låg i soffan, men eftersom jag redan låg så kunde jag ju inte ramla och slå mig, så det var ju bra. Men å andra sidan är det väl ett dåligt tecken att bli yr när en ligger ner. Så det blir väl plus minus noll i just det noll-summe-spelet. Sen tänkte jag lite på adjektivism, det som är fy för den lede, och tänkte att kanske nya tidens verbism faktiskt är värre. Ungefär som den vidriga existentialismens elitism och svaghetsförakt.
  Jag som kan besegra en mördarbacke, skulle jag vara svag? (Fast ibland blir jag ju orolig över att hjärtat ska ge upp när jag nått backens topp.) Men sämre sätt att dö finns ju. Och bättre. Ring, klocka, ring. En ängel tappar sina vingar. Ett spöke tonar bort. Ett sandslott försvinner i vågorna. Golfströmmen upphör snart, sanna mina ord.

måndag 15 augusti 2016

Krackeleringarna



2016 08 15
Åh, så, måndag; å halva månaden redan förfluten.
Två veckors tystnad och nu ny vecka, nya möjligheter till tystnadsbrott.
Det är växande molnighet. Höst säger vissa pessimissar, men jag reserverar mig. Arton plusgrader säger något annat.
Kände mig hyfsat pigg ändå. Splittrad natt till trots.
Vandrade väldigt lugnt i reservatet. Åt lite äppelkart. Syrligt.
Kom hem helskinnad och oantastad.
Droppen urholkar stenen, men stenen vinner över saxen.
Sällskapet vinner över den ensamma.
För ett tag sedan, kanske tre veckor, var det varmkorvens dag. Först idag åt jag varmkorv. Inspirerad av korvkatten. Hittade en korvvariant som jag inte sett förut. Korv för barn. Korvbarn.
  

Jag gjorde skillnad, men korv som korv. Det var nåt sorgesamt över korven. Kanske jag speglade mig i förpackningen. Det kunde jag låtit bli.
Sen kom kvällen. Jag skrev det här i mörkret. Barnskrik från lekplatsen.
Jag var inte nöjd. Men jag slog ner paniken. Immer etwas.

söndag 14 augusti 2016

Stiff outer lip



2016 08 13 
 
En sobrilnatt resuterade i utebliven nattsvettning och inställd nattfrossa. Naaaajs. (Men det ena inte nödvändigtvis en konsekvens av det andra.)
  När jag aningslöst klev ut för prolle, visade det sig att det hade börjat regna. Jag gick in igen och väntade tålmodigt o zenaktigt en hel halvtimme för att regnet skulle dra förbi, för en vill ju inte ha fula regnkläder när man struttar sitt stuff haha.
  Passerade en polisbil, en sån där bastant S80 kombi. Den var tom. Man ser inte många poliser idag. Man ser inte många poliskontroller. Senaste gången jag blev invinkad var för 6 år sedan. Polisen verkar vara i en slags organisationskris. Kanske också i identitetskris. Med säkerhet i en resurskris.
  Jag tänkte väl lite extra på bilen eftersom jag för två nätter sen mardrömde om att jag köpte en gammal grå S80. (Vilket jag aldrig i livet skulle ens fundera på att göra om inte mitt liv hängde på det.) Ah, men lite roligt var det att i efterhand att reflektera över drömmen. I själva drömmen var det bara frågan om ångest och ånger. Drömmen gick ut på att jag hade köpt en S80 därför att den låg på sidan och därför var billig. 23000. En stor del av drömmen handlade om jag försökte hitta folk som skulle hjälpa mig att välta bilen tillbaka på hjulen igen. Det var inte lätt. Och när jag till slut satt i bilen så visade sig att den var äckligt inrökt och hade automatlåda och jag kunde inte begriiiipa att jag spenderat mina allra som sistaste slantar på en sådan bucklig och tråkig och stinkande bil. I verkliga livet kommer jag aldrig att köpa en bil till så länge jag lever. Även det skedet i mitt liv är över. Mitt livsutrymme kommer att krympa och krympa tills jag blir kvävd. Gasp-Gasp.
  Oui, mon ami, je regrette tout. Tout dans la vie. Tout, tout tootsie, goodbye. Look here; kibosh will be put on us all. Do the kibosh-dance:

  


Något som är äldre än Pillsbury doughboy är håkäringen, (Somniosus microcephalus) håkäringen, som långsamt, som sömnigt, simmar i våra nordliga kalla vatten. Alldeles nyligen har man kunnat mäta åldern på nu simmande håkäringar och häpnats över det faktum att man hittat exemplar som är nästan 400 år. Vilket gör den till världens äldsta ryggradsvarelse.  Nästan blind simmar den långsamt omkring i grumliga nordliga vatten. Det är till exempel möjligt att samma håkäring som idag simmar i våra vatten, simmade under den is där Karl den tionde Gustav med sin arme marscherade över Stora och Lilla Bält till Danmark och besegrade den danska armen. Denna märkliga gamla fisk har vi människor snart utrotat. Liksom i förbigående bara, eftersom den inte är riktigt ätbar.
 
Och mänskligheten är en slags halvblind varelse som hjälplöst simmar mot utrotningen av oss själva. Vi vet inte mycket. Och vi försvinner, också vi till slut. Allt försvinner, på ett sätt. Samtidigt; allt som en gång var, finns kvar..
  Ty det verkar ju som om ingenting har nånstans att ta vägen, efteråt. Allt har ingenstans att ta vägen.
Det verkar kvantfysiken lära oss. Men de e saker som vi egentligen inte kan begriiiipa, ens med vår löjligt överdimensionerade hjärna. Och sen när skrivkonsten kom, så var det som om hjärnorna blev seriekopplade och ”utvecklingen” skenade iväg på spåret till undergången.
  Även det som inte riktigt fanns, finns ändå kvar i ’virtuell’ form, även om det inte finns någon kvar som kan hålla minnet levande av det, så har det lämnat spår, eller hål, mönster av hål, på kvantnivå, som ALDRIG kan försvinna. Oblivion - glöm det.
Glömskans välsignelse är en omöjlighet. Alzheimer, demens, det är bara formen, uttrycket som försvinner/förändras. Avtrycket i verkligheten är gjort, fossiliserat om du så vill. It will come back to bite your ass at some point in the not-time. Icke-tiden. Lodjurets timme. Timmens egen timme, så att säga. När du ropar hej är hoppet redan över. Men:
   Den stora glömskan har inte med hjärnan, vårt groteskt över-dimensionerade organ, att göra. Människans stora hjärnan blir hens undergång. Alla våra virtuella världar och värden blir bara fler och fler och mer o mer komplicerade och mer och mer distanserade från livets cykel. Vi kan redan nu svårligen skilja dem dära från varandra.
  Och individen kan inte rädda mänskligheten. Det kan bara kollektivet. Men i liberalismens tidevarv går vi åt fel håll. Mer individualism, mer tjänsteekonomier ska lösa alla problem. Vi måste ha mer kollektivism, mer planekonomi, ett totalekologiskt hållbart system. Vi måste sluta förbruka mer än vad vi har. Även på individuell nivå. Låtsasvalutor, monopolpengar, ”värdepapper” byggda på hopp och förväntningar, försäkringar och framför allt rena bluffar, som våra jättehjärnor har märkvärdigt svårt att genomskåda. Vilket förefaller jättemärkligt, det att vi kan luras av dom luftslott som vi själva byggt upp.  Innerst inne är vi ändå bara dumma känslodjur.
Kanske kan vi räddas av robotar. Kanske kan vi resa genom rymden enligt Donovans princip:
”The intergalactic laxative will get you from here to there.”

fredag 12 augusti 2016

Otröstbar och sekulär



Vi föds otröstbara och sekulära, i diskursiv mening. Om en lever i ett sällskap, är en säll då? Om en är en särskild person, lever en då i särskap? (Finns gud?) Men hur långt är egentligen det där nuet som en ska leva i? Jag menar om en ska leva i nuet, hur länge måste en hålla på? Jag börjar tro att dået, nuet och kommet är samma sak. Ett snöre. I diskursiv mening. Varje timme har liksom sin egen inbyggda timme inuti detta snöre.
Hilfe, ich sterbe hier. Måste sluta upphöra.
Must.
Keep.
Cap.
On.
   Regn faller och vi med det. Det parafrasar i mina byxor där jag traskar fram i regnkläder av nån sorts plast.
   Kylskåpet tomt. Must stop not shop.
 
































Åkern full av gull.
  

onsdag 10 augusti 2016

Keep cap on when not in - use



2016 08 10
Åh nej, redan Onsdag. Hoppsan, det uppstod ett hål i verkligheten. Bäst att fylla i det med material från den närmaste omgivningen och med antagningar och med fantasier. Som vi gör. Hålet kan nästan bli osynligt, men diskrepanser finns där alltid, om vi tittar noga.
Destruktiva principer: Fråga inte, folk vill inte berätta. Berätta inte, folk vill inte veta.
Riskfyllda principer: Ropa hej innan du hoppar över diket. Köp grisen i säcken.
Eh: min hälsa är väl lite bättre. (Önskar jag). Jag är piggare, men magen inte helt ok. Halsen skrovlig i evighet men sväljningar är nu inget problemas.
Jag genomförde en lång vandring i reservatet. Bitvis ett tröstlöst traskande, men det bröts lite av en skönhetsupplevelse när jag mötte personen med två vita labradorer. Det var mitt i den djupaste skogsgrönskan så de två glada bländvita labradorerna lyste upp hela – tillvaron där.
Vädret var mulet och skönt svalt. Ishavsluft som strömmar ner. Golfströmmen kämpar förgäves.
Inne i lägenheten känns en doft av lacknafta. När jag meckade med bildörren fick jag olja på en vit tröja och för att få bort fläckarna använde jag lacknafta. Och trots att jag tvättade tröjan två gånger i 50 grader, så doftar den ännu av lacknafta. Men det försvinner väl.
Aja: Evaporate, corporal.
   
 

Animation social. I’m in big trouble if this is so.
Pas plan pour moi.
Par conséquent, je suis.

tisdag 9 augusti 2016

Låsjobb



*
En blåsig och sval natt. Det var trevligt. Hade ändå 6 - 7 uppvak efter mardrömmar. Vaknade dessutom med träningsvärk i ena vaden, vadårå? Jo, jag såg ett tips om ett nytt sätt att behandla hälsporre. Intensiva, belastade tåhävningar på en liten upphöjning för tårna så att hälen kan sjunka ner maximalt mellan tåhävningarna.
 Tog lång promenad men vadvärken var inte så farlig när en väl kommit igång. Mötte en frysande Pyrenéer. Jag tycker bara det är skönt.
Hittade mognande enbär. Dom kan ta drygt 18 månader på sig att mogna, känns som två år. Karten kan i alla fall överleva en vinter. Härdig växt, härdiga bär, kraftig koncentrerad smak som jag tycker om. Jag återvände till min lägenhet. Ej uttröttad. Jag har gått up 1- 2 kg efter min magsjuka. Tyckte jag kunde unna mig lite tröst och lite extra näring, när jag nu fick behålla maten. Vilket inte e självklart.
Rädsla urholkar själen. Min själ har ett tunt, tunt skal.
**
När jag kom hem drack jag kaffe och försökte hålla igång mentalt sett, att surfa vidare på motionsvågens endorfiner liksom. Och slutligen lyckades det mig att gå ut igen och försöka laga den baklåsta bildörren. Jag hade ju en teori om att det skulle gå att öppna dörren med att lyfta bilsidan med domkraften för att avlasta låsmekanismen. Men det hjälpte inte. Ett bastant släggslag på rätt plats lyckades dock öppna dörren. Men jag kunde ändå inte hitta var felet låg och till slut fick jag ge upp. Men nu gick inte dörren att stänga, vilket ju var värre än förut. Väldans deprimerande att misslyckas så att det blir värre. Men jag hade ett spännband i bilen och lyckades låsa fast dörren inifrån. Jag lärde mig i alla fall så mycket att låset måste ut. Som tur är har jag ju ett lås i reserv. Det är dock inte exakt likadant eftersom det kommer från 4 dörrars bil. Men jag borde kunna anpassa det.
 

***
Nä, nu måste jag sluta. Men inte utan en litterär rekommendation: Kurt Vonneguts Galapagos, från 1986.
Och en orelaterad bild av Anna Odell. En personlig favorit.
  

söndag 7 augusti 2016

Beröringsskräck


 

Söndagen kom. Ibland brukade söndagen vara räddaren i nöden.


Sen blev söndagen veckans kortaste dag. Idag är det nöden som räddar söndagen. Måndagen en slags befrielse.
Jag rullade tidigt ur sängen. Kaffefrukost. Hälsporre. En tidig avoidante runda i mulet väder. Ganska folktomt. Inte kattomt.

On the trail of no avail. Joining the ranks of the unsatisfied.
Allt jag vill ha. Är ett halsband av korall. Ingenting annat. Det kostar för mycket..
På vägen såg jag en brottsling. Jag är också dömd. Men jag har både sonat och tonat.
På min axel en skeletthand. Märkvärdigt kraftlös.

lördag 6 augusti 2016

[Pa-pa-parafraseringar, typ null]



                             2016 08 06
  För att parafrasera Lundell, ett uteblivit inlägg är också ett inlägg. Typ dr Murkes samlade tystnad. Om man samlade ihop alla mina tystnader och la ut dom i en enda lång rad så skulle man komma – sanningen närmast. (För att parafrasera Skojten)

Igår bulimiattack. Idag ballongmage, halsbränna och d-pression. Tappade nycklarna när jag gick ut. Ångest. Kissade i skogen.Tröstlöst traskande. Nycklarna upphittade av hemtjänsten. Pust. Persona non grata = trist. Är jag verkligen en sån hemsk människa? Hör jag hemma på den Mörka Sidan? Evigt förtappad bara för att jag styrs av rädsla och inte av ”heder”?

Ibland, okände kompis, ibland, blir det så att personkrets A tänker att om personkrets B (verkligen) vill berätta något så gör hen det. Samtidigt tänker B att om personkrets A (verkligen) vill veta något om B så frågar hen.. Och så rinner allt ut i sanden och ingen får veta nånting. Informationen avtecknar sig kanske en kort stund på stranden innan vågorna sköljer den. Bort.


With every wish, there comes a curse. And when the dark falls, it falls on me. When the light breaks I’m in pieces.
Och mörkrets täcke blir allt tyngre och allt svårare att kasta av sig på morronen.


Men å andra sidan har vi alla goddagspiltar och viktigpettrar. Fulla av fördömanden. Tungor, knivar, nålar. Och gammal präst-ost. Rik på ensamhet. Och dess Essenser.



torsdag 4 augusti 2016

Varsågod och svälj



  2016 08 04
  
*
  Varför måste barnen skrika så mycket när dom leker? Det gjorde inte jag när jag var liten. Jag var tyst. Och folkskygg. Som nu. Inga uppgraderingar här inte.
  Idag var första gången på veckor som jag vaknade utan att vara helt genomsvettig. Hoppas det håller i sig. Ett annat bra tecken är att svullnaden i halsen som jag haft i mer än 2 månader nu, verkar ha gett med sig. Nu kan jag svälja utan ansträngning. Bara så där. Så nu går jag runt och småsväljer hela tiden, bara för att jag kan. Magen verkar också ha hämtat sig och har svarat bra på fastedagarna.
**
  Att jag fått bekräftat att månadens mastiga girering gått igenom är också lite lugnande. Budgetångesten kan släppa stryptaget om min hals och dra sig tillbaka ett par veckor.
  Jag tog en lugn promenad i vackert mjukt stillsamt duggregn. Det var nästan inga andra ute, det var trevligt. Hade tänkt ta en lång prolle idag, men det blev en mellanrunda, benen var inte pigga. Rapsfälten var skördade, det var inte vackert. Men jag hittade ett oerhört vackert löv som jag förevigade här.


Grönt + gult är nog min favorit-färg-kombination.    
***
  Önskar bara att det gick att klara sig en dag utan..
Blygsam önskan kan en tycka.
Men lite kan bli mycket. Och with every wish  - där comes a curse. Ledandes med en ko. (Stig Grybe referens)
Men åh, de e långt mellan lycka o leda. När en smekning bränner som – sveda.
Favorit i repris:













  Den legendariske gamle Cream-trummisen Ginger Baker har kommit ut med en sista skiva. ”Why?”  Jag är lite sugen på att köpa den om så bara för det fantastiska omslaget: