De dog of death (update 3)

I met the pale dog of death today.

                      En likblekt labrador.

  Jag söker mening där ingen mening nånsin har funnits. Jag skriver meningar fulla av predikatsfyllningar och dinglande prepositioner, som den här, kommer med, dig till.

  Troligtvis finns det fortfarande koffein i mitt blodomlopp, särskilt om jag äter p-piller eller antidepressiva mediciner vilka försvårar kroppens förmåga att bryta ner koffein. Jag borde kolla med min läkare om jag upplever att jag har svårt att sova, trots att jag ju, eller du,  inte har druckit kaffe på kvällen.
  Magnus Lindberg dog plötsligt. Han var mig en slags rock-broder. En vilsen en, en känslig kämpe med integritet och närvaro. Er war ein Daseiner. Da und dann. Jetzt und hier. Einer nach dem anderen.

 Jag tappade en rödsvart handske under en promenad och under de tre följande dagarna så letade jag efter den. Överallt där jag gått. Hither and dither. Ingen dyrbar handske, ingen varmfodrad, men slitstark och greppvänlig. Och därför mig kär. Efter 4 dagar fann jag den, långt bort från den plats där jag den förmodat hade förlorat. Dingel-dangel, precis när jag nog hade givit upp tanken att nånsin återse den. Jag föreställde mig att en energisk hund tagit upp den och sprungit omkring med den, tills ägaren tagit handsken och slängt bort den, långt från all ära o redlighet.

 ...

  Och igår dårå; en ljus labrador, en likblek en, fixerade mig från långt håll och stirrade mig ihärdigt och bekymrat rakt in i ögonen, på labradorers vanliga vis. Jag sträckte fram min hand en aning och den stack fram sin nos mot den, utan att släppa min blick. Jag motstod en impuls att vända mig om för att se om hunden också vände sig om. Det hade varit mycket för mycket. Jag blev tillräckligt skakad av den bekymrade inträngande blicken. Kunde den känna på lukten att jag är döende? Isåfall är hunden mer receptabel än någon människa, än någon kol-enhet. En ambi-validerande sådan. A glove-carrying canine.
  Förträngningen blir jobbigare och jobbigare. Jag blir svagare och svagare. Gestaltens upprätthållande är ju bara en illusion, en darrig trollkonas sista trick. Transdimensionellt och ambivalent. Ergo: Dubbelt värdefull. Comme moi.

  -Vad är du rädd för, mitt barn?

  -Allting, pappa, allting.
  -Välkommen till klubben, du med.
,,,,,,,,

,,,,,,
,,,
Mina inlägg är inga skulpturer, blott experiment.
Och måste så vara. I bästa fall är dom bakhåll.
Och du vet vad jag menar.
,,

Vansinnets instrument Del 1.

Vansinnets instrument.

.. 

Paradox 1:

”Jag hade fel; verkligheten, så som vi förmår uppfatta den, är vansinnets instrument, siktet i vilket vi ställer om upplösningen till klarhet. Det ska istället vara; Siktet i vilket vi ställer in klarheten till upplösning. Det är bara så vi förmår gå vidare. Jag ska genast ändra på det. I denna stund.”
Avgrundsdjupa insikter från Lars Noréns En dramatikers dagbok 2013-2015.

Här visuellt illustrerad av en scen ur:

The Last Man On Earth. 2015.
...

Paradox 2.

Dom som dödar, dödar för fred.

Dom som dör, dör för krig.

::

Interstellära besökare, Del 1: Oumuamua.
(Spejaren)
... 

Föredrag om Oumuamua.

Pole Warrior 6: Knife

Februari-friday-flippertigibbets

::

charles bronson chatos land

  

...

   Det visar sig att de skickligaste flygarna här på jorden inte är fåglar, utan fladdermöss. Ty de flyga med fingrar och ej med armar, såsom fåglar göra. Falkar är snabbare förstås. I dykning. Men på bekostnad av manöverbarhet i låga farter. Däggdjuren regerar. I låga farter. Som alltid.

  Kanske är även däggdjur skickligare som simmare. Inte snabbare, men sälar och uttrar är flinkare än fiskar. I låga hastigheter. Och det finns ett skämt här nånstans, men jag hittar det inte. Om du ser det nånstans, skriv ner det och maila det till mig. Och om du undrar, kom ihåg att; av oss två, är det bara en som är verklig. Så du skriver egentligen till dig själv.

 Och ja, (på förekommen anledning) jag spar på mina bekymmer. Jag får fler och fler, och på ett sätt blir jag ju rikare. I brist på pengar får man använda----skuldsättning. Bekymmer ger inte bara gråa hår, det ger också ---omsättning. Köp dig fri med skuldsedel. IOU. Du vet vad jag menar. Frisättningen kommer.

  Is där anybody in here?

  Is this empty shell, a human-like figure, only artificially animated?
  Naught for naught, with me knickers in a black-hole-twist?

  Mon âme-amie. Ou est tu?

  Oh, fart.

...

Äntligen bröt jag min bilkörningsfasta.

31 dagar utan bilkörning. See: O2!

Utdrag ut Lars Norens dagbok.
Heidegger 1928:
"That dark standing before one's own otherness, that one believes one has to bring to time".

Well, here is my otherness, sitting and writing to you, in (A) time. It is advisable to back away from this screen, a little, otherwise you risk getting your soul stained, as it were.

Åh, kapten, min kapten.
....
Humdrum days and humdrum ways.

Pumpa läns, jag sjunker.

.

. 

  Åh, så kom bakslag. Just som vi var torrt och vackert inbäddade i mjuk, tjock och bländvit snö, så kommer det en varmluftsvåg med regn och slaskar hela området smutsigt och äckligt. Och förrädiskt för promenaden. Det krävs både broddar och gummistöfflar o regnrocki. Och en massa energi för övervinna motståndet mot att överhuvudtaget ge sig ut i blöt-blåsten.

  Och så hade jag ju ett deprimerande samtal med yx-kvinnan på sjukhuset. Blev granskad och kontrollerad på invasiva sätt. Jag är orolig inför resultatet av blodproverna. Men va fan. Vem e jag? Jag har gått från ”hjälp mig, om du kan” till ”skada mig inte, om du kan låta bli.”

..

..
..

Eller hur.

Alle man på däck.

Utsättningar och hemmasittare

  Åh, så ramlade februari över oss som ett mildrande snöfall. En snösmocka, som inte bekymrar oss hemmasittare, vi som går ut frivilligt, om vi så vill. Snöpulsning är ju bra träning. Och Mary had a little lamb. Brunte hade en little girlfriend. Det är inte lätt att vara liten och kroka-bent och ha social-fobi. Jokainen vittun päivä.
  Ingen av oss är ensam om att vara ensam. Det är en ynklig tröst, en paradox att parera förtvivlan med. I det stora hela en gigantisk Fermi-paradox, på min ära. Avstånden mellan oss är för stora.
  Jag borde kunna räkna ut hur stora, men jag räcker inte riktigt till. Jag lever nog för abstrakt. Men en vanlig pajas säger; nu vill jag va pajas, nu vill jag va gud. Hitlers arvtagare blir allt mer rumsrena. Hur blinda kan folk bli?

  Jag äter allt mer havregryn som ju innehåller mycket tryptofan, som är en förutsättning för att kroppen ska kunna producera melatonin, som behövs för att vi ska kunna sova. Men jag vet inte. Matematiken går inte ihop, för fan. Logiken är ett klumpigt verktyg. Igår räknade jag till 7 st uppvak på natten. 2 – 3 uppvak kan jag acceptera. Inte 7. Kemi.

  Jag hittade en gammal cd i mina glömda gömmor. Cardigans Long Gone Before Daylight. Den är läcker och vacker. Sen läste jag Lars Norens Revolver från 1969 där han skriver om Anton Webern. Så jag försökte lyssna på hans musik dårå, men inte heller här räcker jag riktigt till. Jag tror jag lever för abstrakt, om nu sådant är möjligt. Kom och se; förvåning lyser i mitt ansikte. Jag försöker igen.
  Lyssnar till och med på Thorsten Flinck. En märklig människa.

  Försöker planera en expedition till sjukhuset. Det visade sig vara längre bort än jag hade hoppats och närmare än jag hade fruktat. Jag vill inte, men dom håller min medicin som gisslan, så jag måste utsätta mig. MHA SOBRIL.