Pluskvampmodernistiskt möte med döden

Lördagen, midsommardagen, söndagen, dom kom, dom och dom gick, dom. Spåren dom lämnade var hål och tomrum och lite magbesvär efter fredagströstfrosseriet. Varje dag kan vara den sista i en lång rad av flykter och undvikning. Någon gång måste flyktvägarna ta slut, även för den mest påhittiga APD:are.

Thungur dagur, hey.

Men hej; idag kom jag i alla fall ut. Det var väldans lite personer ute vid 8 –tiden på morron. Mindre än det brukar vara på en vanlig söndag. Måhända.

Det var mulet och fuktigt, kanske 85 %, så det gick thungur, men det gick. Och gick. Försökte trötta ut mig i backarna, men det gick;  sisådär.

Som för att ytterligare understryka dysterheten i dagen, så fann jag tre döda djur på vandringen. Jag tog bild på två av dem.  Det sista döda djuret gick jag bara förbi, sorry, kvoten fylld.

Om jag hade kunnat fråga näbbmusen och skatan (och det tredje djuret) vad dom var rädda för så hade dom knappast svarat ”allting, människa, allting.” Det hade nog varit betydligt konkretare saker. Mer pluskvamperfekta saker.

  Jag var rädd för att det skulle börja regna, men det gjorde det inte. Kände kanske nånting på kinden men det var väl något annat. Eller också hände det någon annan person. Nån som inte är så himla postmodernistisk.

**

  Så britterna, dvs en aning mer än 50 % av dom cirka 30 miljoner som röstade, röstade för att Storbritannien ska lämna EU. Det är nog mest en missnöjes-demonstration, riktat mot dagens politiker. Mot att dagens politiker lämnat över så mycket makt till tjänstemän i Bryssel. I-i-i en slags aningslösa naiva nyliberala dumskallars sammansvärjning.

But don’t ask for whom the bell tolls. Maybe that sound is just the ringing in your own ears. Your hammer and anvil, as it were. Dung....

***

   Nu har jag faktiskt skrivit inlägg nr 94 (och lite till).

Jag har producerat en produkt. Unik i sitt slag, haha.

Hursomhelst mår jag bättre än jag gjorde innan jag öppnade den här filen.

 Sitter jag och duschar?

Dolda tags..

Jag vill inte dö, men jag orkar inte leva längre. Om du kan läsa det här sitter du för nära. Skicka mig gärna en näst sista hälsning.

Brakskitar och kapten Gamlodasty.

Inlägg 93

Hälften av britterna släppte en brakskit i EU:s ansikte genom brexit. Så kan det gå.

Zlatan och Hamrén och nåra andra slutar i landslaget. Äntligen.Sen Hamrén och Zlatan kom in har landslaget bara sjunkit på världsrankingen och är nu nere på plats 35 tror jag. Island ligger på plats 34, haha. Så kan det gå.

Mor lilla, bed honom komma igen.

**

Jag hade en jobbig mardröm där jag blev sexuellt anfallen i gångtunnel av två schablon-skurks-araber. Vaknade svettig, men det var varmt på natten, över 20 grader.

Det duggade sen när jag tog min korta, tidiga prolle. Det var inte många ute och jag tänkte att alla andra kanske är döda. Eller att alla andra lever.

***

Jag kom att tänka på kapten Gamlodasty, hjälten i min första roman. Handel-smugglar-kapten med gott hjärta och hetsigt temperament. Hans mössa såg ut som ett höstlöv som singlat ner och klibbat fast på skulten.

Romanen var ju så dålig att jag inte ens försökte ge ut den, så det är inget skryt. Haha. Men jag kanske kan återuppliva karaktären i min nya bok. Den heter Mordet på rädslan och kommer aldrig att bli klar.

****
Midsommarblues. Yrsel. Huvudvärk.

Dolda tags..

Jag vill inte dö, men jag orkar inte leva längre. Om du kan läsa det här sitter du för nära. Skicka mig gärna en hälsning.

Alla verkar känna varandra

Onsdan gick bra ända fram till kvällningen. Då kom en attack av förtvivlan. Nu är Torsdan snart klar också. Donnerwetter, darling, oder was...

Are the fundamental things applying? Or are the fundamentals dying?

**
Idag var en varm och fuktig dag utan regn. Det var tungt att motionera, med lufttrycket och halsflussen och allt annat.

Inne i reviret kom jag plötsligt öga mot öga med ”blottaren”. Vi möttes på stigen. Han på väg ut, jag på väg in. Han är liten till växten, mindre än mig. Han sänkte huvudet när vi passerade varandra, men han höjde liksom handen lite grann. Det kändes nästan som en hälsning. Han hade en vit, luftig skjorta och kunde ha varit en helig man. Det hela är svårt att få grepp om. Bitarna passar inte ihop. Do they not apply?

***
Senare såg jag blommande nyponrosor. Det var vackert. Men taggarna är förjävligt vassa. Buskarna är svåra att beskära utan blodsutgjutning...

Om ni prickar oss, bloar vi icke?

****

Och nära rosorna stod en ilsket varningslackad bil. Typ; Se upp, här kommer en geting! Inte precis diskret kamouflagefärgad för en militärbil. Kanske är den här bilen ett exempel på signal-politiken som dominerar det politiska landskapet idag dårå.

*****
Jag klarade mig i alla fall tillbaka till mitt tillhåll utan att bli anfallen och stucken. Av bilen. Nyponbusken punkterade dock mitt skinn. Det kändes logiskt. Nätet dras åt. Ena dan poliser, andra dan militärer. Vi hemliga agenter är inte säkra nånstans.
******
På kvällen såg jag en gammal film, (Invasion of the bodysnatchers) och klippte ut 2 rutor ur filmen. Det fundamentala, som liksom är tillämpbart på dagens ----- samhälle, där jag bor.

******

Imorron är det midsommar, men jag har vidtagit mått och steg för att klara mig undan med livet i behåll.

”Det ska jag säga er att i, det får man ta när man är skojt”

Ur Skojten, rad 70.
********
Fan också..

Oh, a comrade, that's good.

Jaha, en dag till har gått. Vi har ramlat ett hack närmare döden. Klick.

Hur många hack har vi? Kan vi karva ut nåra fler?

Nåväl; Ännu en huvudvärksdag. Det är inte så farligt på förmiddan men mot kvällen blir det jobbigt. Måste höra med vårdcentralen snart, kanske redan nästa vecka.

Det här är väl inlägg 91. Börjar bli en lång rad (av tirader)
Det är åtminstone en rejäl övning i prosakonstruktion, om inte annat.

**

Fick ett tips om en läsvärd författare igår. Maja Lundgren. Och när jag gogglade på henne, fann jag att Lars Norén kallat Björn Ranelid en Kalle- Anka-författare. Det tyckte jag var en rätt kul liknelse. Båda två har ju liksom en överdriven uppfattning om sin egen, eh skicklighet. Ranelid och Kalle Anka, alltså.

***

Jag tog mod till mig och tog isär min laptop och monterade min nya två-kärniga cpu, och puh, den funkade. Det blev en märkbar förbättring. Så pass att det går att titta på streamad tv via nätet. Inte för att jag använder den funktionen, men det är alltid kul att veta att en kan om en vill.

Så väl värd sina 90 kr. Min livskvalite, haha, förbättrad, åtminstone i princip. I verkliga veka livet är förbättringen knappt märkbar. Ska jag erkänna.

Hursomhelst kan jag skära ett jack i kolven för framgångar. Jag har lyckats med nånting. Jag kan ”än”. Jag har kunskaper. Jag vet nånting. Jag är någon.

Eller som profeten Skojten sade:

”Och så plötsligt, så la sig dagen över oss,

det var som att komma in i en …… mjölsäck!

så ljust blev det.”

****
När jag var ute på min extra-långa vandring i morse, så var det två polisbilar och en polismotorcykel som  sakta rullade omkring och tycktes leta efter nån. Tack och lov var dom inte intresserade av mig. I min ungdoms Stockholm brukade visst folk säga ”Bängen trålar”.

Jag brukar vid såna här tillfällen, surprise, associera till en gammal låt.

Här Eric Burdon and the Animals, Hotel Hell, från albumet Winds of Change, 1967.

In the dark I hear a siren

It screams across the night

Someone else is in trouble

I am not the only one,

Klockrent liksom,

*****

Apropå Mors lilla olle i gårdagens inlägg; Det låter rätt roligt med en ord för ord översättning.

Typ:

Mother’s little Olle in the forrest went

Roses on cheek and sunshine in eyes

Small lips blue from blueberries

”If I only would not have to walk here all alone…”

Grunt-grunt , who walks there?

The bushes breaks, seems like a dog

Shaggy fur, but Olle is happy

”Oh, a comrade, that’s good, how do you do?”

*****

Heart of stone, 

Head in hand.

Love, Lynx----------------------------------------------------------------------------

Följa katten

  Ny vecka, kära hjärtanes. Kanske är det midsommarveckan. Alla vi ensamma lida ofta svårt vid denna sociala högtid. Äfven icke-ensamma, om sådana djur existera, kunna lida av för mycket, för påtvungen och för berusad socialitet. Detta kunna de ha, kunna man tycka.
  Men även detta ska passera förbi, kanske utan att ens lämna skrap-sår i själen. Om det har kommit därhän.

Jag har Johnny Cashs American recordings i mp3spelaren och igår hörde jag honom sjunga Desperado, den gamla Eagles-låten från 1973. Den gamle Johnny sjöng tungt och intensivt och några rader är särskilt drabbande:

Oh, you ain't gettin' no younger

Your pain and your hunger,

they're drivin' you home

And freedom, oh freedom well,

 that's just some people talkin'

Your prison is walking

through this world all alone

**

Jag tog en tidigt vandring idag, var lite rädd att det inte skulle bli av ifall jag väntade för länge och kände efter för mycket. Och det var tur att jag inte skolkade idag också. Positiva saker hände.

Jag vet inte om jag nämnt det här rara paret tidigare nånstans bland alla dessa snart 100 inlägg, i så fall ber jag inte om ursäkt. Vad är livet om inte en massa upprepningar. Ibland behövs upprepningar för att…?

  Det här paret, vars hus jag ibland passerar på min vandring, består av en äldre man och hans katt, en fluffig angora. Om jag har väldigt tur så kan jag få se mannen på promenad med sin katt i sele. Det som är underbart, rörande och nu även lärorikt, är att se med vilket lugn och med vilken kärlek och respekt mannen följer kattens långsamma vandring. Kanske är även katten till åren kommen och därför går långsamt. Kanske är det bara den här kattens natur att gå sakta och titta och lukta sig fram.

Och mannens kärleksfulla tålamod är så underbart att se. Han följer katten varthän den går, kopplet spänns aldrig och man får aldrig känslan av att katten känner sig hindrad på nåt sätt. Stannar katten och sätter sig ner och betraktar något, på katters lugna men samtidigt vakna sätt, så stannar också mannen och bara väntar och väntar.

  Idag hade mannen på sig en enkel brun morronrock, vilket var ovanligt, han brukar vara fullt påklädd. Men hans uppenbarelse i morse, hans lugn, hans snaggade huvud och bara ben gjorde att han liknade en buddistisk munk. Och då slog det mig, (nästan som en slags satori), att det här kunde vara en träffande metafor för zen-meditation. Mannen följer sin tanke-katt som vandrar sin egen väg i det inre landskapet. Han följer lätt och tålmodigt och kärleksfullt, ingriper inte, försöker inte styra.  

  Jag kände genast att jag varit med om något viktigt, något värdefullt.

***

Jag fortsatte min egen vandring, både i det yttre och det inre landskapet, full av en slags ovanlig lätthet i sinnet. Jag tog vägen förbi den sträcka där stenprojektet utspelar sig. Nu har jag inte rört en sten på en vecka och jag var beredd på att få se hur stenar sprids ut mer och mer för att liksom tona ut och försvinna ur mönstret. I början var det svårt att låta bli att rätta till nersparkade högar, men jag stålsatte mig och sen gick det bra att låta bli att ingripa och istället bara observera hur det utspelade sig.

Under dagarna som följde kunde jag se hur enstaka stenstaplingar återuppstod här och där. Det var värmande att se. I och för sig.

  Kanske som min variant av zen-med. Jag observerar tålmodigt hur stenarna rör sig fram och tillbaka, som om av egen kraft. Hmm…

Men i morse dårå, så fick jag se syn som jag inte väntat mig.  Sten-raden återställd på en lång sträcka av flera hundra meter!

Och först då förstod jag att det fanns någon som delade min hela vision. Inte bara idén att stapla enstaka stenar,  utan att en hel sträcka är markerad, som liksom pekar åt ett håll, en riktning, en association till en uråldrig processionsväg, ledande till en helig, mystisk plats i tid och rum.

  Stenraden lever utan mig. Kanske har jag fler sten-vänner än jag vågade hoppas på. Nu funderar jag på att sätta upp en liten diskret skylt där jag informerar om projektet och tackar alla som deltagit, både dem som rivit ner och dem som byggt upp.

  Bild resurr.
  

****
Ibland är det som verkligheten försöker tala om nånting, för en dum en som inte fattar nånting..

Meddelanden.

Här en animation om våld.

Här en slumpmässig bild från ett obetydligt/betydelselöst televisionsprogram.

Texten betyder något.

Överhuvudtaget är det inte illa pinkat – av en trähäst.

Saker sker, massor av saker, ett outhärdlig bombardemang av händelser, allt hänger kanske till och med ihop. Stort som smått.

Den här bloggen; du måste förstå att du läser på egen risk. Det är frivilligt. Men du riskerar nånting. Kanske du tror att du kan bli evakuerad ur en föreställning, men det är inte säkert.

Jag läste en gång i min oskyldiga oskyddade barndom, en bok som hette den ”Den målade fågeln”, av Kosinsky. Det är en bok som jag ångrar att jag läste.

”Wouldn't it be easier to change people's eyes and hair than to build big furnaces and then catch Jews and Gypsies to burn them?”

Stoft

2016 06 19  Stoft

Söndagen här nu, jag kallar den ibland zen-dagen. Det är nånting med söndagen som inbjuder till kontemplation och anspråkslöst medveten  närvaro, även om en inte arbetar. Veckan har ju ändå sin socio-kulturella rytm, oavsett hur en enskild individ lever och arbetar och har sig..?

**

Lars Norén har kommit ut med en ny diktsamling, Stoft. Den verkar vara alldeles märkvärdig.

Citat:

Kanske

glömskan är den sanning som man kan

rädda, det första steget till en

självförnekelse som består av

ren opersonlig uppmärksamhet, harmoni

i fallet, till vad, att

vara värld berövad sin

värld, likt vågen

som drar sig undan

vattnet

Dolda tags:

Runka bulle, mordet på anna lind, gruppvåldtäkt studentkryssning, identitet, frikända. Jihadist utvisas, eu-migranter. Mord.

Att mota Olle

2016 06 18.

Lördag, inlägg #88

Det regnade hela dan. Jag kom aldrig ut. Det kändes som en bra dag för återhämtning. Den lågintensiva förkylningen, skyttegravskriget, vill inte försvinna. Dessutom hade jag en sobril-baksmälla från igår då jag hade en halvbesvärlig ångestattack. Ibland kan det lyckas att mota Olle i grind, men ibland slinker han in och orsakar förödelse innan en lyckas knuffa ut honom. Olle Ågren. Du vet, mors lille Olle. (Bara man slapp att så ensam här gå)

Och typ:

”lurvig är pälsen, men Olle blir glad.

Å en kamrat, det var bra, se god dag.”

Här en bild från gårdagens regnskog.

**

”When the night fall, it falls on me. When day breaks, I’m in peaces”

En av min favorit-låt-rader. Det är T-Bone Burnett från albumet ”Proof through the night”  (1983)

https://www.youtube.com/watch?v=MNxHnDdF3bk

***

Men jag fann min kylpasta, i allum fallum. Slapp köpa ny. Immer etwas.

Nu kan jag, med hjälp av Wacker, montera min ”nya cpu”. Det är en tvåkärnig T6400, som jag köpte begagnad från Amazon, USA. Den kostade bara 90 kr, så jag tyckte att jag kunde ta chansen.

Det är inte helt säkert att den funkar i min ålderdomliga laptop från 2008.

Men återvinning is the shit, så att säga.

****

Nu ser jag fram emot söndagen. Då ska jag inspektera reviret och kanske röja upp i mitt tillhåll.

Dolda tags:

Runka bulle, mordet på anna lind, gruppvåldtäkt studentkryssning, identitet, frikända. Jihadist utvisas, eu-migranter. Mord.

Uppbåd

Uppbådning

Regnet svepte in. Från baltikum, de sorgliga små antisemitiska staterna på gränsen till oberäkneliga Ryssland. Lustigt att det styrs av en Putte. Lustigt att det var svenskar som liksom grundade Ryssland. Borde vi hyllas eller straffas för det?   

Tänk att vi kunde haft ett jätte-Sverige, bestående av hela Ryssland och Finland och Skandinavien. (förutom Danmark). Tänk att vi kunde haft Carl-Gustav som en super-tsar över detta rike.. med surströmming och mellanmjölk och små grodor.

Kommer att tänka på en tidig låt av Bruce Springsteen, suveränt tolkad av Dave Edmunds 1982. From small things, mama, big things one day comes.

Dvs; några små gubbar från Roslagen rodde iväg långt in i okänd vildmark och sådde fröet till världens största land. Det kunde dom väl låtit bli.

Den här torsdan är en välsignat lång dag. Jag hade mina planer för dagen, men luften gick ur mig när jag väl kommit hem efter en blöt vandring och duschat och druckit lunch och så. Kunde inte uppbåda krafter. Hur gjorde egentligen di gamla sherifferna när di samlade ihop sina uppbåd och gjorde alla till vicesheriffer?

Jag läste och lyssnade på musik av gamla gubbar. Jag letade efter en tub kylpasta som jag vet att jag har. Kanske ligger den i förrådet.

Kanske är det jag som är förrådd. Eller förrädare.

(I think I killed a guy who was I. I hung my head)
 

Grace of God?

Inlägg # 86

But-but-but for the grace...

Imorse, till råga på allt, vaknade jag. Höger fotled värkte, precis som om jag hade vrickat den. Konstigt, tänkte jag, den var ju ok när jag gick och la mig. Hur kan en vricka foten, liggande i sängen?

Sen slog det mig, jag har nog varit i lodjurets timme under natten. Där ingen vet vad som händer. Kanske hade jag hoppat ner från hög höjd, kanske en klippa, och landat lite snett. I en annan dimension. Där dö de fundamental things don’t appla.  A sigh is not a sigh. A cry is not a cry.

Men när jag hade gått omkring lite så tonade smärtan bort, den sögs väl tillbaka in i lodjurstimman eller nåt.

Onsdan blev en varm dag. Inte het. Gick bra att gå. Jag tog en kringelikrokig väg för att undvika folk jag måste heja på och hemska tanke; prata med. Strategin lyckades. Men jag stötte på blottaren, eller vad det nu är som är hans grej. En naken äldre man, kritvit i solskenet. Han tittade sig liksom förvirrat omkring men var hela tiden vänd bort ifrån stigen, där jag kom vandrande. Han verkar inte farlig.

Och kanske att jag tänkte den gamla katolska tanken i huvudet; ”There but for the grace of god, go I.”

****

Jag sökte och sökte, men kunde inte finna några framgångar idag heller. Fastan gick ju bra förstås, men det kanske bara är – självplågeri.

Där vill man ju inte ha framgång.

*****

Lyssnade många gånger idag på den mäktigt sorgliga och intensiva sista skivan med en åldrad Johnny Cash. The man comes around. American recordings.

Han må ha tappat attacken i rösten, men intensiteten och själen är starkare än nånsin på den skivan. Tårarna kom.

Det var samma sak med David Bowies sista skiva ”Black Star”. Han har aldrig sjungit intensivare, omöjligt att värja sig från den rösten.

Och snart ska jag lyssna på Freddie Wadlings sista skiva.

******

Insåg att den här bloggen nog blir ännu en åtalspunkt mot mig när räkningen ska göras upp. Det kan inte hjälpas. Nu finns den därute. Asken öppnad. Here, in spite of grace of God, fall I;

:-

Besvikelser

   Salut copain.

*

Besvikelse 1.

  Jag är inte tung, bara otymplig. En inbillar sig gärna att tappandet av tio kilo kroppsfett ska resultera i att man känner sig lättare och smalare. Tio kilo är ju ungefär vad en hink vatten väger. En rejäl tyngd att lyfta.

Men jag känner mig varken smalare eller lättare.

**
Besvikelse 2.

  Nu har jag haft ont i halsen i 3 veckor. Det oroväckande är att halsen är irriterad och svullen så långt ner i halsen, under struphuvudsnivå. En vanlig förkylning brukar liksom drabba själva svalget.  

***

Besvikelse 3

  Idag var jag på apoteket för att (försöka) ta ut 2 av mina mediciner. Det visade sig att den ena inte ens går att beställa, oklart varför. Jag har en känsla av att det inte är tillverkaren som har problem att leverera, utan apotek/grossister som inte vill sälja för att vinsten på produkten är för låg på grund av valutamarknadens variationer… Detta har hänt förut och inte då heller fick man nån förklaring, förutom ”det går inte att beställa”, vilket nog ska tolkas som ”vi vill inte beställa just nu för att vi tjänar för dåligt”.

Nu riskerar jag att bli utan en väldigt viktig medicin om ett par veckor.

Så fungerar kapitalismen när ett företag/en kartell, i stort sett har monopol på en viss vara.

****

 Besvikelse 4.

  Jag försökte reparera dörrlåset på bilen, utan framgång, kan inte se vad som är fel.

*****

Besvikelse 5.

  Blev tvungen att hoppa över motionen idag på grund av att jag hade tid för ultraljudsundersökning på sjukhuset kl 10.

******

Besvikelse 6.

  Ultraljudsundersökningen var ju en plågsam historia, mentalt sett. Men resultatet blev i alla fall ingen besvikelse. Polypen i gallblåsan verkar ha krympt. Fick också reda på att en läkare på vårdcentralen har skrivit remiss på ultraljudsundersökning var 6:e månad för att hålla koll på polypen. Detta har jag inte blivit informerad om, suck, suck.

Jag bad också sonografen (titeln på den specialistsjuksköterska som sköter ultraljudet) om en utskrift av den tydligaste bilden på gallblåsan, men fick nej, ”vi gör inte så, fråga din läkare”.

 *******

Känns som om jag skulle kunna fortsätta länge på besvikelsetemat, men jag orkar icke. Det är inte ett spår som förtjänar att köras i botten om man så får säga.

Men det känns tungt nu. Skulle behöva en framgång.

Massakern i Orlando kändes också tung. Homofobin är obegriplig. Är kärlek verkligen så hemskt för vissa personer?
Ännu en åtalspunkt på listan.

Lo

In for a pounce.

2016 06 11    
Vakna' i morse, befrielsen kom tidigt. Behöver inga spöken, dagarna är ändå fulla av – vålnader.  Lördagar är mördagar. Vadar i sörja av – kostnader.

Var helt inställd på att bara ta en kort promenad idag. Men när jag kom ut tyckte ju kroppen att vädret var underbart. Svala nordliga vindar, mycket moln, cirka tio grader. Så jag blev tagen med på en full runda i reservatet, dryga en och halv timme. En del säger att paradiset ligger mitt emellan hell och high water.  Kanske var jag där idag utan att märka det. Kan vara så att en bara i efterhand blir medveten om var en varit. Det lyckliga ögonblicket går en förbi.

Igår tog stenprojektet slut. Stenarna slutar snart rulla. Min entusiasm, som aldrig riktigt har brunnit, det ska erkännas, bara glött lite, kanske det har kommit nån liten rökslinga, den har i alla fall slocknat nu. Projektet har ändå pågått i 8 månader, det måste fan räcka för att få en belöning. Men var är belöningen nu 'rå?

Anledningen till, eller kanske inte anledningen, bara den slutliga lätta knuffen ut över projektslutstupet, var det som syns på den här bilden:

Den är tagen på ett helt annat område i reviret. Men det är ett slags bevis på att en ide som tog form i min hjärna, som jag manifesterade i en konkret handling, synlig för andra, har migrerat in i (minst) en annan själ som självständigt fört den vidare och implementerat den på en annan plats. På ett super- subtilt sätt, osynligt för andra än för mina eventuella sten-kamrater.

Två små, små diskreta stenhögar, som var borta redan nästa dag. Det spelar ingen roll hur ensam jag är om tänka på det sättet, det är ändå värmande vackert. Ett ögonblick av själ-möte.

Ett fett fait accomplis. Mission accomplished.  Gott så, kompis.

Jag kände mig plötsligt lite mindre… ensam. Jag har åtminstone sten-vänner. Fossiliserad förgänglighet, men också en förening över miljarder år. Stenar som kan spåras ända tillbaka till big bang, den ultimata singulariten och det å sånt.

Let us cling together – Teo torriate konomama iko.

**

Fö-fö-för övrigt har jag bytt favorit font från verdana till euphemia. Tyvärr finns inte euphemia tillgängligt på den här bloggspoten. Men man kan inte alltid få allt, men:

”So you use what you've got, and you learn to make do

You take the old, you make it new.”

Bruce Springsteen, Jack of all trades.

Eller för att citera Profeten Skojten:

”Först så gjorde vi ett fältskafferi av gamla järnsängar, och så gjorde vi en fälttandborste av gamla undertröjor. Och så gjorde vi karlar. Av grabbarna.”

***

Det hela är: inte konstigt alls!

In for a penny

2016 06 10

Såå kom fredan, den var inte lika lite efterlängtad som den brukar vara.

(Can the fast be unbroken.)

Jag känner mig så sjuk, så kraftlös, ont i halsen, ont i huvvet. Så full av oro. Så lite längtan.

Jag ser avgrunden stirra tillbaka på mig. Och självet skälver.

  Men:

  Eller som profeten Skojten sade:

”Häromdagen var vi ute hela natten fast det var alldeles mörkt.Vi hade reservskojter med oss ifall att nån skulle gå vilse. Men det var det ingen som skulle.”

Tankeväckande ord.

Kroppen hade bestämt sig för en vandring idag också, så jag följde med. Det var segt, oinspirerat. Men ganska fritt. Jag såg en skatunge som verkade vilsen.

Och jag frågade den rakt i huvet: Vad är du rädd för, skatunge?

Allting, människa, allting! Kraxade den tillbaka och hopp-skuttade in i buskarna.

Jag vandrade vidare in i reservatet och där hände nånting.

( Och för en gångs skull var verkligen hälften nog) ’’’’

När jag kom tillbaka till kvarten åt jag en bannbulle eller tre, sen åkte jag ut till flygplatsen och spottade plan. Flygplanen lyfte tungt, det ena efter det andra, migrant efter migrant och jag tänkte: ”pas plane pour moi”.

Jose Acudo: Etude sur le portrait mystique de la sainte vierge Marie

Teo torriate - konomama iko

Eller som profeten uttryckte det:

”Det ska jag säga er att i, det får man ta när man är skojt.”

Inte fy skam

2016 06 09  Inte fy skam

Kåseri 81:

*
  Tur en ha frigång. Igår gjorde jag en ängslig expedition ut i det här främmande landet. Där folk rör sig som om det inte fanns nånting att vara rädd för. Som om allt vore normalt.

Som om allting inte när som helst kan falla samman och flugornas herrar ta makten.

  Du anar väl ibland att nånting pågår, gör du inte? Det här, där vi lever, kanske är en illusion som en dag ska avslöjas. Kanske inte som en konstruerad illusion av illvilliga krafter som kan bekämpas med kung-fu, som i The Matrix, men en hemlig sanning om verkligheten. En sanning som kan visa sig vara outhärdlig.

  Men ibland kan du säkert ana att nånting händer i ögonvrån, typ. Men när du tittar direkt på det, så är det ingenting där. Det fenomenet kan vara en reva i tids-rum-väven,  en öppning in i ”ande-världen” eller bara en glimt av en parallell dimension..

  Kanske är det bara en inbillning som krafsar på dörren och vill ut, men det är kanske inte så ”bara” det. Det kan min själ vara en mäktig upplevelse som är toppen på ett gigantiskt isberg, alldeles under verklighets-ytan. Där vi aningslöst seglar omkring, kryssar mot vinden, som - ingenting. Som om det osannolika vore det normala. Som om vi rent fysiskt vore på väg mot händelsehorisonten. Men va fan; är det inte så att vi lever i osannolikheten? Jag menar: hur kunde det bli en sån här värld? Av dom här byggstenarna, kolatomerna och det.

  Där till exempel en sån varelse som jag, går ut till min rustning och häst, min svarta bil, och det är inte med stolta steg och rak i ryggen som en respekterad riddare, utan mer som en rädd katt som hukande och tryckt mot marken bara försöker slinka in i osynligheten.

  Jag har ännu inte orkat med att fixa bildörren, utan får genant finna mig att gå in från passagerarsidan (där aldrig nån sitter, som tur är, lite tur ska en ju ha) och klättra över till förarsidan. Samtidigt som jag försöker få det att verka normalt. Som om det inte vore nånting. Som om det faktiskt skulle gå att segla mot vinden.

  Men jag blir faktiskt bättre på att få det att se ut som… ingenting.  Övning kan göra mi-mi-mirakel. Igår till exempel, fick jag ju klättra in och ut hela sju gånger. Det blev lättare för varje gång. (Detta kan jag skildra i en sång.)

  Bekänning 1: När jag var ung såg jag en amerikansk komedi där en av personerna, en sån där arketypisk charmig skitstövel, aldrig brydde sig om att öppna dörren på sin 70-tals Camaro, utan hoppade ut och in genom fönsteröppningen. Jag tyckte att det var så oerhört cool och nonchalant. Snubben fick det att se så lätt och naturligt ut. Detta levde i mina tankar i några år. Senare köpte jag en systerbil, den snyggare Firebirden. När jag testade att klättra in och ut genom fönstret, märkte jag ju hur svårt det var att få det att se naturligt och lätt ut. Visserligen har dom där bilarna en stor dörr, en låg midjelinje och en stor fönsteröppning, men ändå… Jag insåg att man måste vara nästintill en elitgymnast för att kunna hoppa ut och in genom fönstret fortare än att öppna dörren.
   Där lärde jag mig nånting om livet..Hur vi tränar och tränar för att få det onaturliga att se naturligt ut. Istället för att.

  Men konstigt är det; hur saker kommer tillbaka efter en halv livstid och blir aktuella och knivskarpt reella, precis som om ingen tid alls har gått. Som om ingen(ting) hade dött under tiden.

**

  Och apropå bekännelser och pinsamheter: haha:

(Och apropå bilar, Lasse har ju nyligen köpt en bil dårå, en Golf kombi)

  Bekänning 2: Jag älskar Lars Winnerbäck, men jag fattar inte varför.

Kanske är han vår tids John Holm.

***

  Det regnade igår, och jag är ingen Travis Bickle, men ibland kan man ju längta efter mäktigt regn som skulle svepa genom samhället och skura bort skiten vi tvingas leva i. Efter avskummet kommer kanske doften av såpa. Som i vårat gamla Kalles Kaviar Country.

  Gud har sagt till oss länge: Pass auf! Ich spritze. Men inte lyssnar vi inte.

****

We’re gonna need a bigger boat…
Fundamental things apply, bye-bye.