Överkuggning igen

Men du, åh nej, redan augusti!

”Livet rinner mellan fingrarna,

Det är så svårt att leva.”

(Blå tåget, Tappa inte nya vantarna)

Jag har en sån här periodövergångsångest, när räkneverket liksom kuggar över på nästa period. Först var det bara årsångest, men på senare tid har det sipprat ner till månadsångest och bitvis även veckoångest. Var slutar det? Sekund-ångest?  En nedräkning mot mörkret. Pip-pip-pipen kommer allt snabbare.

  Men under tiden känner jag väl mig bättre rent fysiskt idag. Kanske önsketänkande, en är väl en positiv jävel för fan. Men magen stabilare. Bara ett lätt illamående. Hjärnan önskade sig en oetkers pizza, men verkmästaren i magen sa nej, och hen vet nog bäst. Idag har jag ätit yog…..

  Men kroppen som helhet är ämlig och svag. Motionering var utesluten idag också. Jag hade en svettig mardrömsnatt, dock med bara ett par uppvak.

  Men, äh.

Martina Montelius skrev att äktenskapet är konsten att uthärda en annan människas närhet. För oss med social fobi är hela livet konsten att uthärda andra människors sällskap. Samtidigt som vi ensamma avundsjukt ser andra njuta hejdlöst i sällskap. Det är omöjligt att inte dra på sig en och annan spricka i själen av dessa motstridiga känslor. Nånting måste till slut gå sönder. Idag grät jag två gånger, hoppas det är veckans hela ranson.

  

Ibland, i synnerhet när månen syns på dagen, som här, kastar jag tankar mot månen och låter dom studsa tillbaka till mig. Det tar ett par sekunder. Ibland kommer tanken tillbaka oförändrad, men ibland har den plockat upp nånting på vägen. I sällsynta fall något helt oväntat.

Lite hade jag väl hoppats att den här bloggen skulle fungera på nåt liknande sätt, men hittills har utkasten inte fört nåt med sig tillbaka.

Eller också kan man kanske hoppas att dom har fört nåt med sig tillbaka, i form av osynliga frön som behöver tid att växa till sig och bli observerbara.

Eller också är dom fortfarande på väg mot sitt/sina mål, långsamt, slumpmässigt sökande i tillvarons träskmarker.