Dog reservations

2017 01 07
Inlägg 200! Woo.
Alles wesen. Gar nichts gewesen hatten sollen machen.Bewahre mich gut aus alles schlechtes schweinerei. Ich bin ein eine zwillinge im selben körpe. Geklüft und so. Zurückkommentagen?

Honung från Ukraina, banditer från Litauen.
 

Trumputins unite.

***
  Åh, gar nichts noch ein tag. Varför skriver jag tyskt? Ibland har jag ingen kontroll - över min hjärna. Tankar skapas,  tankar ändras, synapser kollapsar.

  Åh, idag fick jag metamagknip. Det är inte mer än rätt. Jag har frossat... i metaforer.

Metaforfrossa:

Min kroppshund verkar riktigt dålig. Den ligger inkrupen i ett hörn. Reserverad och orörlig. Jag skramlade lite med ”kopplet”, det som alltid brukar få fart på pavlov-vovven, men inte denna gång. Kanske en ryckning i ena örat, jag vet inte.

  För att inte tala om di där dikthundarna som jag omsorgsfullt hyst hemma hos mig i så många år. Reserverat plats liksom. Men när jag släppte ut dom så försvann dom raskt, raka vägen in i skogen. Dom såg sig inte ens om, inte en enda av dom. Jag kände typ: ”Lite tacksamhet om jag får be”. Aja.
  Min blogg-dog lever i alla fall. VSB. Vilket skulle bevisas. Woo-hoo. Quad et demonstran-dumb, or some shit like that. Men lever den verkligen om ingen läser den, följer dens doftspår, lyssnar på dens ensamma ylande i natten, petar i dens bajs, klappar den på ryggen? Och kommer den att överge mig om den hittar en trevligare matte eller hu-hu-husse?
  For every wish, there is a nurse.

-----------------------------------
  Jag lyssnar mycket på albumet Xavante från 1994, just nu. Det är ett underskattat och förbisett album, inte minst av mig.

Ingen blödning på 3 dar nu. Woo-hoo.
 

 Men det är…. Woo-hoo.

For every wish...

2017 01 06 
*

  *

    *

  Minus 20 på morronsidan, kunde ju valt en bättre dag att återuppta dagliga promenader. Men, som jag nu upptäckt, en behöv int trask runt för te håll vikta neer, hä gå lik bra å slut ät. Och en slipp exponerings-ångesta. Detta ska hädanefter bliva min melodi.

  Jag byltade på mig och lyssnade och lyssnade på kroppen, på den inre hunden, som oftast vill ut och röra på sig, men nu ville den inte. Med knuffar och fösningar lyckades jag i alla fall tvinga ut den.

  Solen sken på snön. Det knarrade vintrigt vackert.

,,, 

  Jag fick ju gå lite stelt med överkroppen eftersom det gör ont när jag rör vänster arm, men det verkade ju funka. Stavar var ju uteslutna. Jag väntade på att kroppen skulle svara och liksom ta över, som den brukar göra, men det gjorde den inte idag. Det var tungt och segt och arbetsamt hela jävla vägen, varje jävla steg.

  Efter en kvart gav jag upp och gick tillbaka. Jycken vaknade ju aldrig. Men mina sprillans nya 149 kronors vinterkängor från Jula funkade i alla fall bra att gå i. Immer etwas. Stabila och sköna, inga skavningar. Fast dom överlever kanske inte säsongen. Men långsiktiga investeringar är inte min grej. Med ättestupan inom synhåll.
  Visst verkar revbensskadan läka, även den, men det känns som en liten hård knöl på revbenen, ..troligen svullen vävnad, inte fraktur, men jag vet inte… Det känns inte hoppfullt, särskilt inte om hunden nu är död också.

The reservoir dog dead? Maybe just curled up in corner, huh? Licking wound and all that. What can I do, what can I say. ”I just want to fade away.”

K-Kastningar

2017 01 05

  Tosser day. En vackert kall och fult billig dag, köpte nix. Åt nix. Drack mycket kaffe. Tittade tillbaka på mina inlägg från förra våren. Jag var roligare då, haha. Jag slängde mig en massa julskräp. Det visade sig att kroppen inte var det enda som gick sönder vid mitt fall för snart 2 veckor sen. Min gamla pilotsolglasögon med spegelglas, som jag haft sen början på 80-talet, gick också sönder när jag träffade marken. Eh, en epok gick i graven. Det var ju lite sorgligt, när dom nu överlevt i 35+ år. Hur många gör det?  Var dom bättre förr?  Men, åh, jag köpte solbrillorna samtidigt som jag köpte min 73:a Firebird. Jag tyckte ju jag var så cool i den bilen och dom brillorna. Fast jag visste ju hela tiden att jag bara inbillade mig alltihop. Men det finns ju inget bättre skydd för en socialfobiker än ett par stora solglasögon med spegelglas, så jag ska skyndsamt införskaffa mig ett nytt par. För; what can I do, what can I say, I don’t want to fade away. (Bruce Springsteen).
  Men även i den bilen och dom glasögonen hände det att jag var tvungen att stanna och spy ibland, på väg till jobbet, eller på väg norrut. Super-knapsu liksom. Jag var inte i Kansas längre, syster. Ingen vila, ingen ro. Bara ila, bara gno. Hellhound on my trail. Fängslad av drömmar. Påhittad personlighet. By proxy, limited. Shellhound runners.
  *****************
Lite perspektiv på tillvaron del 2:

Följ med på en hisnande bilresa genom en svensk stad. Vart e vi på väg?

 
*********************
I morgon ska jag försöka ta en liten testpromenad i snön. Där och då.
Hej och åh.

Nånting måste gå sönder.

2017 01 04 

Fallabiliteterna staplas upp.

  Snön kom tillbaka, än är det vinter kvar säger mor. Nästan 20 grader kallare på 3 dygn, det är snabbt omställt. Och dom snabba dagarna (fastan) är här igen, vajert polarn. Broms, please.
  Ett negativ; jag blödde idag igen, skit också. Just som en trodde att åtminstone ett problem var borta. Sov väldigt lite och dåligt i natt, massor av uppvak och mardrömmar, fan också. Men brist på sömn är ett bagatelliskt problemas och mardrömmarna är en konstantia.

  Men nu känns det definitivt bättre i revbenen. Jag kan faktiskt resa mig ur soffan utan att använda krycka. Och jag kan kliva ur sängen på ett nästan normalt sätt, dvs jag behöver inte åla mig ut baklänges, utan kan resa överkroppen framåt. Visserligen gör det ont, men det går ändå. (Nordman-referens)
  Igår besegrade jag faktiskt rädslan och tog mig ut och iväg och handlade. Väderleksrapportörerna hotade med snökaos och det hotet hjälpte mig att komma iväg före stormkaoset. Nu visade det sig att hotet var överdrivet, men det kunde ju inte vi; jag, själv och undertecknad veta. Jag känner ju mina pappenheimare liksom.     
  Handlingsutflykten flöt på bra, men den var ju minutiöst väl planerad och utförd som en militär expedition, ett commando-uppdrag. Jag rörde mig som i en dimma, sobrilt bedövad och känslolös, en främling utanpå mitt eget skelett. En programmerad drönare, en robot. A detached agent.

  Punkterna på handlingsprogrammet prickades av en efter en. XX kan en inte vara.
Sen efter hemkomsten till mitt safe-house värkte det i mellangärdet. Jag vet ibland inte om det är revben, muskler, matsmältningssystem, hjärta, lunga eller alltihop som värker. Allmän sjuk-ångest liksom. Jag föreställer till exempel att en flisa av ett splittrad revben punkterat något inre organ och att jag nu sakta blöder ihjäl invärtes, därav min uppsvullna mage.
Påver, mamal inbilskhet.
  Köpte bl.a. en 99 kronors tidning:

Den var inte riktigt 100.

Åt tabletter, drack en öl, åt en halv pizza.

*********************
Jag fick en kallelse till. Om den som skickade kallelsen läser det här, håll inte andan i väntan på mig, det kan sluta illa.

  Om du kan läsa det här sitter du för nära skärmen.
*********************
Här lite perspektiv på tillvaron. Följ med på en hisnande 30 sekunders resa från jorden ut ur vintergatans galax. Slutscen ur filmen ”Men in black”:


*********************************
Lyssna på Tassavallan Presidenti.
(Kolla-lalla-titti-litti-tävää, Ett pollo-lollo-gamma-lamma-lo med sån dånt dära i.:)


Dolda tags: Suomi Finland Ukraina India Amerikana terror ...Love, Lynx

Ingentingen

Men även ingenting är ett slags ting vari allt skall sluta

Så där.

Lasarus skörlefvnad

2017 01 02 Moll:
   Äntligen, kallare luft sjunker ner över (det här) landet. Minus 20 skulle sitta bra. Det brukar skilja agnarna från vetet. Eller karlarna från fjollorna.

Det ska va kärvt på vintern. Annars kunde en lika bra befinna sig i södra europa. Den fattiga delen som vi måste skydda oss mot.  Men dom hade ju tur med vädret. Och otur med grannarna.
  Tur att jag hade laddat upp med mat. Nu har det runnit iväg 8 dagar utan handling. Utan motion. Utan kontakt med yttervärlden. Jag känner mig förfallen o förfördelad, förgäten, förtvivlad... förtvinande.
  Åh, det spelar ingen roll att jag bara ligger och sitter hela dagarna. Även de trista timmarna skjuter ändå förbi som kulorna från en kulspruta.
Och huk er i bänkera, gubbar o käringar, nu laddar hen öm.
  Ett positiv är att jag slutat blöda. Och nog sov jag bättre sistlidna natt?

  Jag duschade i alla fall idag för första gången på en vecka. En försiktig dusch, om än bara för att kunna säga till mig själv att jag trots allt funkar någorlunda, att jag kämpar på ändå. Åh men, måhända döptes jag efter Lasarus.
...

Typ; David Bowie. Lazarus

 ***
  Ibland är socialfobin en tillgång. Jag måste ju alltid vara beredd på att jag inte kan besegra rädslan för att gå ut, så jag ser alltid till att ha provianter av alla varianter. Så äfven denna gång, äfven om det inte var socialfobin som besegrade mig nu, utan den skröpliga kroppajäveln. Fast fobin brukar alltid passa på att flytta fram sina positioner när kroppen är svag. Det är ett evigt krig. Jag längtar efter fridsförhandlingarna.  Jag måste se upp, för-för-för varje dag blir det allt svårare att uppbåda mod och kraft att…  gå ut. I ondskans och monsternas värld.   Ut på vill-djurens marknad.  

 ”Men värk och ensamhet; sånt botas bäst  -  med hibernal.”
***
  And all this, all of it, beggars belief.

   

Dolda tags
Hårdporr, Polen, Estland, Ukraina. Donald. Sverigedemokraterna. Nazister.

Kontinuum ♥

2017 01 01
Kontinuum ♥ # 22

 Söndag, den första dagen av resten av mitt liv. Solen går upp och slår in som en brand på tapeten och gör det omöjligt att se på tv.

  Vi vänder blad och hasar vidare med vårt förflutna som en kanonkula fastkedjade vid fotleden. Vi är begåvade med ett år till, att fylla upp. Dag för dag, timme för timme. Och det kärlet är ju jättestort. Idag verkar omöjligt att fylla upp det. Men kranen går väl inte att stänga av, den.

  Den här bloggen är min elektroniska fotboja.
Kontinuitet i alla fall. Det här året började som det förra slutade. Med smärtor. Liggande på rygg i soffan. Undvik rörelser. Undvik hosta och nysa och djupa andetag. Svårast av allt är ju allt undvika att skratta, det gör nog riktigt ont det.
  Men jag är ju redan tystad. Vad det nu egentligen var som för evigt skickade mig ut i en enslig omloppsbana runt gemenskapens glob. Skickade ut mig på skygga vandringar i utkanterna av allt som är fint och gott. Lever blott i mina lodjurstimmar.
  Hallå, kära vänner, älskade släktingar, aningslösa anförvanter, trogna läsare, respekterade förebilder i efterlivets skörlefvnader. Hallå.





Estland Lettland Litauen Ukraina