Les amours imaginaires

Lördag, lugn dag det blev. Sydliga vindar svepte upp – med ingenting. Jag körde ner trynet i upptrampad dynga och bökade upp – nånting.  Inte direkt pärlor kanske, men något som passar oss kol-enheter, my dear old bipedal buddies. Något en int kan trä upp på snören.. Ett särintresse för Särimners of this world,
kan man inbilla sig.

Apropå gårdagens Baader-Meinhof-spöken, idag kom det nyheter om ett annat inbilskt spöke från 70-talet; Lars-Inge Svartenbrandt. Han omkom i en lägenhetsbrand. Svartenbrandt brann inne. Så kanske det måste gå för eldsjälar. Han tillbringade 40 av sina 70 år i fängelse. En trogen kund där. Har man en gång vaknat är det lögn att somna om.

Tiden går igen. Bort från oss – mot händelsehorisonten. Härifrån – till evigheten. Evigheten eller kärleken, som kanske inte är så långt bort som vi inbillar oss. Kanske samlas alla händelser (och all tid) i en hög, på samma plats. Som skräpet samlas vid gallret vid dammens utlopp. Tiden är en illusorisk dimension. Det finns flöden, mörka och ljusa, det finns dammar som hejdar flödet, det finns galler som hejdar saker som flyter med flödet. Eller också lever vi i ett slags vattenlås för denna verklighet.
Något som fastnat i gallret/vattenlåset är denna gamla simpla målning:
 

"Stjärnsträck". 
Andra saker som kan misstas för bevis på att tiden…> går.

QDB4

Just sifting through the old mud.

Vacker titel på en film:

Och dagens animation..

Vid mina sinnens fulla bruk tecknar,

Lynx.

Haven’t been read yet, woo-hoo!

Åh...äntligen kom fredan med fastebrottet och äfven med (Angela-)märkliga nyheter om annan typ av brott denna dag: Baader-Meinhof-medlemmar söks i Sverige efter misslyckat värdetransportrån i Tyskland. Spöklikt. Dom måste ju vara pensionärer idag. På 70-talet skrev jag en lång Lars Norén–inspirerad och illustrerad dikt där jag nämnde Ulrike Meinhof. Det får bli ett projekt att skanna in dikten och publicera den som bilder här i bloggen.  Visserligen en skämmigt dålig dikt, men jag är gammal nu och jag har ju gjort värre saker. Suttit i fängelse t.ex.

¨Öh, jo.¨

Redan som barn drömde jag om att ha min egen spalt. Föga anade jag… nej vänta.. en parentes: Var jag nånsin barn? Kan inte minnas någon barn-känsla. Bara barn-drömmar, lekstunder hos Stamp-Ecke. Sen stampades barndrömmen, den plantan, ner i marken. För att överleva fick jag kränga mig ut och in och bli ett glappande skal som skramlade tomt omkring. A grossly grisly undercoveted agent.

Det visade sig senare att jag föddes med min egen spalt som delvis plågade mig och delvis gav mig en biologisk rätt att kalla mig skribent.

Född skribent liksom, nej knappast. Jag har en spalt i nedersta ländkotan, den som vilar mot korskotan, also known as sakralbenet. Normalt sett ska en ryggkota ju helst vara sluten, för stabilitetens skull. Men min nedersta ländkota är alltså öppen, vilket innebär att den under belastning kan röra sig. Kotglidning. Det positiva med det är ökad rörlighet i ryggen. Det var inga problem för mig som barn, och en bit upp i tonåren, att stå med raka ben och sätta hela handflatan i golvet liksom. Men sen började nerver komma i kläm där, allt eftersom jag växte. Så det var ju ett för högt pris att betala för denna ökade rörlighet. Precis som ökad själslig känslighet ger ökad möjlighet till psykisk smärta. Kan en säga. Allt hänger ihop.

Det hade väl funnits en möjlighet att steloperera nedersta ländkotan mot sakralbenet, men det ville man på den tiden inte göra på en så ung person, då riskerna var för stora. Men ibland tror jag att det hade varit det rätta att göra, för jag hade gärna tagit minskad rörlighet ifall jag hade sluppit ryggproblemen. Men det fanns ju hela tiden ett annat medfött (congenialt) problem, eller som det så eufemistiskt uttrycks idag, ”utmaning”, som redan från min dag 1, i praktiken omöjliggjorde ett ”lyckligt” liv för undertecknad.  
Kanske hade det parallellt funnits en möjlighet att steloperera min hjärna för att slippa lidande. Lobotomi liksom. Kraniosakral, haha. Det tillhör dom saker jag aldrig får veta. Men å andra sidan, än sen. Dom saker jag aldrig får veta, dom sakerna ligger i en gigantisk gammal säck, som inte bara är synlig från låg omloppsbana, utan även från Mars, minst. A big bag of bones, so to speak. Post big bang. Post big bag.

Apropå ga-ga-ga-gamla tider; här är en sällsynt bild från 1961 eller 1962:

 I vårt vardagsrum leker katterna Nina och Sotis. Var jag barn då? Eller bara ett frö till den ben-bleka vålnad jag är idag? Lika ute borta vilse som Baader-Meinhof?  Ach, immer etwas.
Dagens 70-tals målning:

Birdbirth-blues..

Annars? Dagens prolle blev 2 timmar lång. Blev omsprungen av Stavsläparn. Dagens baje blev futtig, efter två dars fasta blir det ju så.

På eftermiddan snickrade jag på mina två ramar och dom är nu klara för lackering, and: - Woo-hoo, I haven’t been eaten yet!
 

Love, Lynx.

Not with undiluted pleasure...

Eh, ox-onsdan kom och gick trots allt. Jag uppskattar att denna dag är trög och långsam, som en trött gammal oxe..

Mina grandiosa (not so much-) planer för gårdagen grusades.. Jag skickade i alla fall ett par mail och jag arbetade på mitt urskuldsbrev till Havet.

Ryggen gjorde sig påmind, lite som en gammal vän som säger hallå, forget me not. Duly noted, useless skinbag, you.
Zen kom Tor hamrande in med sin dag, då. Nu är nu. Jag är jag, eller mitt eget spöke. Mitt eget spöke som skriver parallellt med mig. Ibland mellan mina egna rader.

Ibland är det som att dagarna passerar rakt igenom en. Rakt igenom ens själ. Som om man vore ett spöke, fast i evighetens frusna ögonblick.

Rakt igenom en, utan att lämna minsta spår. Som Moder Maria.
i.
I natt hade jag en remarkabelt lustig dröm, som måste dokumenteras för världen in i evigheten. Jag drömde att jag träffade Elaine Benes och hon blev liksom förtjust i en av mina klänningar. Drömklänningen liknade ingen av dom 4 klänningar jag äger, den var liksom tunn och blommig. Tror du jag kan ha den,frågade hon mig. Jag svarade lite undvikande att vi är väl ”ungefär” samma storlek. Vilket är en sanning med mild modifikation, det skiljer väl inte så mycket i längd, kanske 5 cm, men i vikt kanske uppemot nästan sisådär 20 kg (ibland). Men jag muttrade för mig själv att längden kanske är hyfsat lika men jag är ju feeeeet, jag.

Så det var ju en lustiger dröm.

Solen lyste på morron och lurade mig att klä mig för tunt på prollen. (Nej inte i klänning) Det blåste riktigt kalla nordliga vindar på morron. Så småningom arbetade jag upp lite värme i kroppen i alla fall. Eh, energiskt stavande. Kände av min hälsporre, men den var å andra sidan bra att ha när jag skulle sätta fart på mina apostlahästar. Hä-hä!
Jag reparerade delar av Rolling Stones. Det fina är att det blir aldrig likadant, tack vare envisa sabotörer. Lägen, position, kombination, allt skiftar lite grann, hela tiden. Stenarna lever. Och samlar ingen mossa.

Jag passerade förbi husvagnarna i grusgropen. Dom har inte blivit fler, men det har redan efter två veckor börja lukta bajs där. Sorgligt, sånt.
När jag nådde kullens topp provklättrade jag lite i masten, men det kom en joggare och då avbröt jag aktionen. Men det börjar närma sig sin fullbordan. Jag var egentligen inte redo idag för jag hade ju inte sjalen med mig. Det är en rosa syntetsjal som jag ska knyta fast högst uppe på masten, som tecken på att jag varit där..

Jag hade planer på att ta bilen till GDS-hallen och skifta till sommardäck och tvätta och fixa dörren, men så fort jag kom hem så visste jag att det inte skulle bli av idag heller. Men jag har fortfarande 2 veckor på mig till besiktningen. Schå det sköt jag skönt upp. En får inte sjåa sig.

Det fick räcka med ett besök ner i förrådet för att hämta upp ett par målningar för digitalisering. Sen är det bara 2 målningar kvar. Eller 1½.
Dagens konstverk är ett simpelt kollage bestående av ett lårben från en hare och en skärva av en krossad spegel, monterat på blue velvet.

"Benspegling"

Dagens citat kommer från drottning Elisabet av England i samband med 40-års firandet av hennes tron-tid:

“1992 is not a year on which I shall look back with undiluted pleasure,” the Queen said. “In the words of one of my more sympathetic correspondents, it has turned out to be an ‘Annus Horribilis.’ I suspect that I am not alone in thinking it so.”

Undiluted pleasure......indeed.

Inte riktigt 100

Överlefvde nattens fasor. Vilade zen lite lugnt i morgonens mildhet. Sen väntade dagens fasor otåligt - på sin tur. Jag tog i alla fall min tur, den lilla som blivit mig tilldelad, plus min motionstur, dårå. Passerade en damm som inte luktade så gott, men algerna bildade vackert mönster. Uråldrig Livssoppa, typ:

Passerade sen mitt Rollingstones-projekt, där Sabotören hade härjat och jag blev kanske inte full i skratt, men nog log jag väl lite invärtes, när jag på mitt milda och tålmodiga zen-sätt återställde stenraden. I solskenet kastar stenhögarna vackra skuggor. ”Kan hände det retar en del, men i så fall är det deras eget fel. Ja, låt dom bara gå på, det ordnar sig nog ändå”.

Sjöng Edvard Persson.

På eftermiddan ägnade jag 3 timmar åt att tillverka en ram till en av mina målningar. Jag använde billig vinkellist (27x27 mm) från Byggmax, kostade bara typ 20 kr/metern, visserligen krävs en hel del arbete, men tid har man ju gott om, om än inte ork. Så det blir inte perfekt, men inget jag gör blir nånsin perfekt, det är sån jag är. Jag slutar alltid i god tid innan det riskerar att bli perfekt. Det är som (volvo-folk) brukade skämta om Saab 99 på 70-talet. Typ; ”Saab – inte riktigt 100”. Lynx - inte riktigt 100.
Sen ägnade jag 2 timmar åt att fila på en gif-animation, Almond Joy. Jag gillar den sortens subtila språk-humor.

Jorå såatt: Dagens konstdigitalisering,

Feuervogel, sent 70-tal, servalack på spånplatta. Eh, colour-happy? Anyone?

Och huxflux (kondensator) lider min dag mot mitt/sitt urladdade slut. Imorron börjar fastedagarna, det ser jag, som nästan alltid, fram emot. Till.
Eh, Love Lynx.

PS. Finns jag? Och om jag gör det, så är jag i alla fall…. Sällsynt.

Och kanske blir jag mer och mer utspädd. Föda för alger. Allmän livssoppa.

Eh, pluskvamperfektionism.

Ny vecka. Måndan kom snabbt. Vaknade vid 5-tiden. Nollgradigt och soligt idag också. Det tyckte jag om.

Varken hälsporre, knän eller rygg krånglade, så det blev en lång rask prolle i sånt solsken att det var befogad med mina favoritsolglasögon, dom stora pilotbågarna med ogenomträngligt spegelglas. Coolare kan ingen vara, i Guds lilla barnaskara.

Till lunch åt jag pizza. Det smakade sisådär.

Dagens konst är en enkel tuschpenneteckning, men dock ett verk som varit på min första och förstås enda utställning..

Krypningen

Jag hade tänkte göra mer idag, typ tvätta och städa och rama in två tavlor, men det blev inget. Livet rann mellan fingrarna.

Barnen stojade i parken, kanske var det fel på dom. Måndag kanske är en sån dag. The badger drifted away.

Jag tänkte i pluskvamperfekt hela dan tror jag. Nu på kvällen brottades jag lite med en mening som ser ut så här. A piece of gold and a heart of mind. Eller så här: A heart of gold and a peace of mind, whichever comes first. Nånstans där finns antingen ett skämt eller viktig sanning.
 

Exercising the gaskets, as it were.

Här kommer mera från dr Murkes samling:
Det kändes som om det var massor av uppvak som hackade sönder min natt, men det var nog inte så förtvivlat många trots allt. Det bara kändes så. Till slut blev det i alla fall inte för tidigt att stiga upp. Klar himmel och minusgrader lättade upp stämningen.

Jag hade en lång och invecklad dröm om tänder. En av de nylagade tänderna kändes konstig och när jag kände efter med fingret så verkade det som om hela tanden var på väg att lossna. För att inte riskera att svälja tanden skulle jag pilla lös den, men då lossnade hela underkäken. Så kom det sig att jag satt med hela underkäken i händerna, blodig och slemmig och dan. Det drömde jag om en gång för sisådär en 25 år sen, en surrealistisk men ändå verklighetstrogen mardröm. I den drömmen lyckades jag på egen hand till sist lirka in underkäken på plats och liksom snäppa fast med två tydliga klick och sen va dä klart. Men i nattens dröm var det värre, eftersom jag nu var medveten om att det inte var att bara klicka den på plats igen, för det finns ju senor och muskler och blodkärl och sånt. Visste att det skulle krävas operationer den här gången. Kunde ju inte prata, eftersom hela hakan bara bestod av sladdrig hud och fett, men av en händelse råkade jag bo hos en tandläkare i Australien. Han hade en egen praktik i en ombyggd lada med massor av patienter. Så huxflux hade han opererat min käke på plats igen. Jag var uppsvullen som en fotboll i ansiktet, när jag vaknade efter narkosen, i min säng i den australiska ladan där och stirrade upp i det enkla plåttaket. Det var en konstig kontrast mellan ladu-taket av korrugerad plåt och träbalkarna och tandläkarens high-tech-klinik. Men käken satt faktiskt fast och funkade som den skulle.

Det hela var förrädiskt realistiskt drömt. När jag vaknade var jag tvungen att noggrant känna efter (en gång till liksom) om käken satt ordentligt fast.

Jag var sen tacksam över det perfekta social-fobi-vädret jag vaknade till. Det blåste svaga kalla vänliga nordliga vindar och solen lyste från klarblå himmel nästan hela dan. Det är perfekt sf-väder, dels på grund av kylan som tillåter en att ha mycket skyddande kläder på sig och dels på grund av starkt solsken som gör att det inte ser ¨konstigt¨ ut att ha stora solglasögon och långskärmad keps för att skydda sig mot dom där pansarbrytande blickarna. Sol, solbrillor o sobril, en fin kombo.

Det blidde en nästan tvåtimmars runda i reservatet. Det var massor av folk ute. Jag blev beklämd vid en viss punkt, men det är som det är.
När jag hör ordet kultur, klickar jag frenetiskt nervöst med min kulspetspenna. Och sen skriver jag väl nånting symboliskt om att kultur bara är en samling ganska godtyckliga vanor som helt saknar värde om dom skadar människor…

Det är förvånansvärt lätt att skriva om ingenting, även om jag inte (ännu) är pretentiös nog att jämföra mig med Seinfeldts show about nothing. Det här är väl hjärngymnastik, lagom för åldringar som jag. Jag har ju ett program för stretching, en IRL-app s.a.s, ett program för kondition, ett program för lätt styrketräning, så det är väl bra med en ¨app¨ för hjärnan också. Tänk om hjärnplack vore lika lätt att skrapa bort som tandplack. En app för plack. Och tänk om en lika lätt kunde fylla ut skadade partier i hjärnan med tvåkomponents kompositplast som tandläkarna gör med tänderna.

Och tänk om en bara kunde göra detsamma med (bilden av) den verklighet som nu börjar krackelera på många ställen och mörkret väller fram i sprickorna. Vi börjar se slutet av ljuset i tunneln, där det verkliga mörkret tar över. Så att säga.

Ah, all the delusional talking heads that claims to explain things to us. The exclaimers. Filling up the dumburk, and the dumphones. It’s all going to pot, whether we like it – or not. Merle Haggard went to pot too, in the end.

Jag åkte aldrig ut till havet. Jag har svårt med horisonten.
Men jag kämpade mig längst in i källarförrådet där de allra sista målningarna ligger och skaver, här är en av dem. Från slutet av det gyllene sjuttiotalet förstås.

Men den skaa^aaver ändå nånstans i huvet. 

Rymdfoster.
 

Sen experimenterade jag med giffar igen, den här skulle väl illustrera tomheten bakom Horace Engdahls självupptagna formuleringskonst. Eller vänta nu, kanske handlar det om mig själv?  Dä få ja välan bjuda på i såna fall. (på eget grepp, dårå)

När animationen var klar så åt jag veckans kött, 155 gram revbensspjäll plus potatismos, gräddsås o creme fraiche. Det är ju sönda ju.

Sen tog jag mig för att baka igen. Mastiga frallor. Det blev lite misslyckat, dom blev inte alls så goda som det ser ut. Men nu slipper jag i alla fall handla imorron. Borde klara mig till freda nu, tror jag..

Eh, adjektivism? Nä fy för den pinn-skakande lede!

Tungur dagur

Lördan mördad.

 *

Dagens konst;

”Avtryck” , ett simpelt linoleumtryck från min tid på Grundskolan för Konstnärlig Utbildning 1973-1974.
Skolan låg på Gamla Brogatan 30, mitt inne i Stockholm centrum.
 

Här gick man på exempel vis Impo och gamla Sko-Uno.

...

Här är porten till skolan. Innergården var som tagen ur en pilsnerfilm från 30-40-talet.

  

Här fikade vi gärna, när vi hade råd. Gudomliga kanelbullar där på anrika Vete-Katten konditori.

Men idag är det obegripligt att jag en gång i tiden, i min forntida ungdom, faktiskt vandrat omkring och haft mig i dom där kvarteren. Miserabel, livrädd och ensam. Ungefär som idag. Funny how things turn out.

                     Funny how some people turn out.