Les mots sont contre moi.

  Det är inte jag som skriver bloggen, det är bloggen som (be)skriver mig. Jag är inte ett subjekt, inte ens ett predikat, här inne i mitt existentiella  meningsbygge.  I bästa fall ett adverb. Mest troligt ett simpelt adjektiv. Som det där. Jag är inte den jag en gång var. Jag är inte ens skugga av mitt forna jag. Mitt forna jag var en skugga. Mitt nuvarande jag är en skugga av den jag en gång ville bli, men men men inte kunde, varken då eller nu.

 Ja, när man blir lite trött o lessen. O lite analogisk.
I min egen skugga, som sagt: Hallo Dunkelheit!

"Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man inte en människa utan bara en liten lort". 

(Jonatan Lejonhjärta). 

  Min pappa var en pistol, en försvunnen Mockfjärdsrevolver.  Jag blev hans osynliga Tytäri Soturi Ninja, som bara blödde fostervatten som snabbt avdunstade, utan att lämna några synliga spår efter sig. Jag kunde bara göra saker som jag inte vågade. Det fanns inget annat. Att göra. När en är rädd för allt. Men jag förblev ändå blott en minimal lort.   
En be-be-besudling i beviskedjan. Albeit seriously circumcised evidence only, your honour.

  Ja, du ser ju; själva orden är emot mig. Jag försökte en gång beskriva mig fri från bojorna. Men beskrivningarna, särskilt adjektiven, vände sig snabbt emot mig, deras skapare. Jag som bara ville att dom skulle göra mig lite älskad. Och kanske lite stolt(a). Men jag föll på eget begrepp. Vilket skulle bevisas:

Bulan är inte ett knä, utan en svullnad på skenbenet.

Jag förtog mig.

::+::