*
Men dagarna, dagarna,
går. Staplas på varandra, utan mellanrum. Ingen plats eller tid att andas och
ladda. Igår blev jag överväldigad av dagarnas tyngd och för första gången på
månader kom jag inte ens iväg på min dagliga promenad. Det kändes på en gång
när jag vaknade. Det var ingen idé att ens försöka, för syns skull, så att
säga.
Kanske missade jag min
lodjurstimme, jag vet inte. Kanske blev det en vargtimme istället. Dom kan vara
hemska. Fråga Ingemar Bergman.
Ibland får jag för mig
att dagarna är förbundna med varandra genom maskhål, genom veckad dimension.
Fast kanske är det inte maskhål heller utan mera… lusbett. Man knäpper en
lus-dag liksom. Det blir som en small bang.
**
Jag kämpar med humöret.
Åh, det är en formidabel brottare, det jäveln. Men jag har mina stunder, som
Lars Winnerbäck sjunger i sin köpt-bil-sång. Jag har mina humor-händer och mina
självironi-satoris och framför allt mina bitterhets-bad. Utan denna treenighet
skulle jag stå mig slätt och plattas till, så lätt. I feed but I don’t feed
back. Nor do I get any. Except on me. But thankfully I’m protected somewhat by
me dunce-cap. I’ll be putting that on soon, don’t worry. That creepy thing on my head
now, that’s not a dunce cap. It’s a confederacy-cap.
Och den deterministiska
approachen leder fram till - ingenting. Existentialismen leder till
individbaserad liberalism, vilket är en pandorask där falska förhoppningar är
det sista som överger övergivna människor. Men given frihet är svår att ta
tillbaka från dom som inte är mogna att hantera den. Det kom vi fram till
häromdagen, militärpolisen och jagen.
Ingen har väl lust att
skåda given häst i munnen och det blir kanske vår undergång till slut. Ingen
pruttkudde-politiker kan hindra det verkliga bajset att översvämma oss. Hundens
frihet att bajsa överallt, den går inte att ta tillbaka när det väl börjat
lukta illa.
Bon jour, tristesse.
Oh, yes, I’m the great
Pretentious! För i det här verklighetsvecket, här kan jag få min syl i vädret.
Dock ej fett på densamma, men det gör detsamma. For eye already live
inside your face.
**///~
Spöken, zombies, alla halv-dimensionella karaktärer. Deras kroppar bär på deras munnar. Och strax bakom munvädret lurar den bedrägliga tomheten inne i stormens brunöga.
C’est trop tard, monsieur Cotard! Trop tard.
***
Här på Biskops Arnö
folkhögskola insåg jag mina begränsningar mer än mina möjligheter. Som så ofta är fallet,
trots att en vill tro det motsatta.
Jag blev tvungen att
ta min mats ur den skolan också. Jag var ett spöke där. Eller inte ett spöke,
kanske. Mer en vandrande vålnad. A walking head (if you know what I mean).
****
Men jag kände Halise Dölen. Fast mer i pluskvamperfekt än i preterium.
****
Idag knuffade jag i
alla fall ut mig själv på en promenad. Där filmade jag en svart ko och sen
gjorde jag en animation på det. Eftersom mitt gamla tema verkade passa in på en
svart, betande kviga. Som tuggar sig fram på verkligheten som en gammal
professor. Kanske är det bara jag, men bilden av en ung, tung, tuggande kviga,
som samtidigt är en professor i till exempel nationalekonomi, den bilden tål
att brottas med, om man så säger.
What purpose in these deeds
Oh fox confessor please
Who married me to these orphaned blues
"It's not for you to know, but for you to weep and wonder
When the death of your civilization precedes you."
(Lyrics; Neko Case)
Dolda Tags
Nakenhet, nudity,
plane crash egypt IS, terror, Mona Sahlin älskare livvakt kärlekshistoria
----------------------------------------------------------------------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar