Moi adres sovetski soyuz, revisited 2022

LÖRDAG

Klassisk slagdänga från 70-talet. :)

**

Summertime blues? Summer bummer.

Natten ville aldrig ta slut, stilnoct? Ingen stilla bloody natt.

Hjärtklappningen gick i alla fall över och gårdagens fastebrytarfredasfrosseri resulterade inte i gallhugg, så det var ju nånting att krita upp på plussidan.

Prollen blev lång och seg och jag blev tvungen att stanna och prata 2 gånger, fy för den lede, snacka om adjektivism galore.

Och en får ju inte säga vad man egentligen tycker om vädret, för då framstår man som typ konstig. Konstigare.

Passerade genom en märklig glänta, men kom ut på andra sidan, till synes likadan som när jag gick in.

Passerade stenradspassagen där Sabotören släppt loss sin hatiska destruktivitet och rensat en tredjedel av raden. Uppe på kullen satt jag en stund och studerade bilarna på landsvägen nedanför. Åh, det liknade oupphörliga rader av riddare av sorgliga skepnader i sina plåtrustningar på hjul, på väg mot inbillade strider och trasiga väderkvarnar. Med pratande GPS som Sancho Panzas barn. Jag undrade om jag nånsin kommer att våga ansluta mig till de nordliga karavanerna igen.

Jag har ju ingen Sancho Panza.

Ska jag söka upp mina lämningar av hämningar, kämpa förbi främlingar och dämningar?  Finns där en elefantkyrkogård för mina trötta gamla ben?

Bild slå hallsta här?

Jag traskade trött tillbaka till….. därifrån jag kom; gammal, tjock, äcklig och hatad. Time out of mind.

Här en annan dikt från 1983-

Den mörka fläcken i ditt öga

Den mörka fläcken i ditt öga

Den sammanbrunna ruinen av den ångest

du bevittnat
Allt naknat, ligger jag vid dina fötter

Vid dina fötter med hemligheter
i mina varghänder                  där du börjar
Huden din
som jag sökt så förtvivlat
och funnit
förtvivlad
Funnit förtvivlad och funnits

Och nu hungrande finns
men aldrig där jag söker vilt
i mina planlösa irranden
Över dina mörka fält
rädd att slå emot stenblock
Stenar jag slår emot
ville jag pressa ihop
till diamanter
Till diamanter med landningsljussken
När jag kommer genom natten
lossad från tyngden
som höll mig uppe
Höll mig så långt däruppe:
där ingen sökt mig.

(17 februari 83)

Ännu efter 35 år lyckas den där oansenliga samlingen av ord peta på en öm punkt.
En mycket öm punkt, dock ej ett öppet sår numera.

*****

Inte trodde en väl att en skulle vara på samma ställe som när en var ...17.  Nog trodde en att en skulle kommit längre vid det här sena laget.

Är det inte sant att folk kan förändras? Eller återvänder en till samma form när skalet tröttnar?

Moj adress odinochestvo i otchayaniye soyuz.
союз!