Hyvää päivää, pallo pojat!

”Äntligen fredag” brukar jag ju skriva nån enstaka gång. På fredan är ju min ”fasta” över och jag kan äta normalt igen, men denna fredag, kompis, denna fredag var inte så kul. Ingen större mat- eller annan sorts glädje.

Jag tycker att hjärtat slår så där hårt igen. Det är lite halvjobbigt. Och så har jag födelsedagsångest. Den blir värre och värre för varje år. Dels närmar sig döden så tydligt, dels blir min ensamhet tydligare på sådana här bemärkelsedagar. Skarpare, skarp nog att skära i min själ.

Sen.

Så ingen större Woo-Hoo idag. Men jag gjorde i alla fall en sak idag, jag tog min promenag. Kanske har jag gjort två saker, ifall jag lyckas slutföra den här inläggstexten, vilket just nu verkar tveksamt. Det går trögt.

Eh, alltså när jag kommit en bit på väg, så dök Pyrenéern upp från en sidogata. Och jag tänkte, ånej, nu blir jag tvungen att gå tillsammans med honom i en hel timme och lyssna på hans babbel, hur fan ska jag klara mig från det? Men det visade sig, puh, att han bara skulle ta en kort runda som uppvärmning inför styrketräningen på gymmet.

Lucky me, i dodged that bullet good!

**

Den här bilden, på en dam med tröja som matchar det väldigt vackert blommande trädet, den tog jag med Pyrenéern stående bredvid mig.

Så kan det gå.

 

När jag sen enastående ensam segat mig upp ända till kullens topp och vilade mina trötta lite på en rastbänk där, så kom en hare springande uppför kullen, passerade tätt förbi mig utan att byta riktning och fortsatte sen ner på andra sidan. Den sprang i rak linje som en målsökande missil, men såg mager och sliten ut. Tovig i pälsen liksom. Det verkade som hårda bud i Mellerud för en liten ängslig hare.

Vad är du rädd för, lilla hare? Allting, människa, allting.

Kanske hade vi den konversationen i lodjurets timma. Jag minns inte.

Ett lodjur och en hare?

Närvaro i tillvaron liksom. Frånvaro av här-och-nu-varo, eller hur en nu ska uttrycka det. Frågan är om det finns undantag för den tynande tillvaron?

Jag är som ett undantag hela jag. Ett undanjag, om du så vill. Som lever i ett utdraget uppskov, här och nu bara dårå.

På hemvägen passerade jag stenraden Rolling Stones och såg där något rörande. Det var en dagisgrupp på utflykt och dagismannen satt på huk och visade barnen hur man staplar stenar på varandra. Barnen var på barns vis uppmärksamma och intresserade av denna nya verklighet.

Och jag passerade tätt förbi den lilla gruppen, som en vålnad. Föga anade dom att det var den mystiska upphovsmänniskan till stenraden dom såg.

 

Det finns hopp om mänskligheten.
Det finns hopp om mig åtminstone idag för nu har jag ju lyckats med att leverera ett blogginlägg idag också.

Bitvis kände jag att jag var på väg att skapa något helgjutet, men det blev bara spridda skurar liksom. Nådde inte ända fram liksom. Men även spridda skurar som snabbt avdunstar har ett bestående värde. Tror jag.... 

För det att varje icke-bestående ändring i det observerbara är en evighet, som fastnar i händelse-horisontens rensgaller. 

Godnatt, boll-pojkar.