Alles klar, herr kommissar.

 *

Jag vakna imorse – å så va den dan förstörd. (Ronny Eriksson)
Den här onsdan blev en data-dag. Radarbilderna tydde på regnig förmiddag, och jag kunde inte bestämma mig för vilken outfit som skulle vara snyggast i regnet och så gick tiden och till slut blev det försent att producera prolle.  Min ena dator, den stationära, har krånglat den sista veckan här och jag blev ju orolig för att den skulle paja helt innan jag kunnat migrera mig och mina filer till en annan stationär dator, så igår köpte jag en begagnad burk. Nu ägnade jag hela dagen, cirka 12 timmar i sträck, till att testa och konfigurera burken. Mycket installerande och raderande och kopierande och set-up-ande blev det. Väldigt tröttande, men dagen gick ju fort, vilket är bra när det är frågan om en fastedag.
Det visade sig att regnet kom sent och inte alls så mycket som förväntat. Men men. Jag hade ju hägn.
**

Annat var det igår, då var det så soligt och varmt att jag kände mig tvungen att använda shorts för första gången i år. Visserligen långa hip-hop-shorts, men dock shorts.

Mina något likbleka ben, lyste upp, eh humöret.

På hemvägen kom dessutom en främling i 60-årsåldern, på cykel, ikapp mig bakifrån och utbrast i ett: ”Hej Ingegärd!”. Jag såg mig omkring, men jag var den enda personen i närheten. Och jag ba kolla in snubben och ba: Va? Han tittade noggrant på mig där jag stod i min långskärmade keps och spegelsolglasögon och fortsatte lite trevande men lite obehagligt påträngande:

”Är det inte Ingegärd?”

”Nej”, sa jag.

Det kändes något konstigt. Jag känner ju en som har ett liknande namn. Men jag tycker ju att jag ser ut på ett sånt ’unikt’ sätt att det skulle vara svårt att förväxla mig med nån annan. Kanske var det ett ärligt misstag, kanske var det en knäppskalle med dold agenda. En viss förvirring spred sig i luften. När han cyklade vidare kastade jag en snärtig replik i ryggen på honom: ”Tack ändå!”  han höjde handen, så repliken visste var den tog,  men han vände sig inte om. Och framför allt så försökte han inte mörda mig.

Jag tror att det var mina porslinsben som triggade igång gubben. (The could-be-porcelain-assassin, no less)
***

När jag kom hem, glad i hågen över att inte blivit mördad, så drack jag kaffe, varvid jag upptäckte att perkulatorn börjat läcka. Ännu en sak att fixa. Sen åkte jag och hämtade datorn och passade också på att titta in på en second hand butik, där jag köpte 3 st trevligt patinerade och slitna ramar och två böcker, Sälkvinnan av Kathryn Harrison (2001) och Friheten av Ulf Lundell (1999), hans tjockaste bok, 800 sidor av självupptaget babbel. Där ligger till och med jag i lä. Jag har ju bara åstadkommit ett 60-tal sidor så här långt, haha.

Alltihop för 65 kr.

 

Jag var lite på hugget, så jag passade på att felsöka på varför extraljusen inte vill lysa. Och se på fan om jag inte lyckades få dom att funka också. Nu när dom inte behövs. Men man kan ju liksom lite med mer eftertryck, blinka med helljus på dom som bär sig illa åt i trafiken, höhö.

Alles klar, herr kommissar. Typ så.

På kvällen blev sen orolig mage och gallhugg och hjärtklappning, men det kunde vart värre.

Det kunde ha vart en utflykt i dessvärre.