Min Kramp Del 1: Vitun vanha.

...

  Åh, jag klarade transitionen…. Mellan mars och april. Aina jotain. Men jag drömde att underlivet sprack och hela tarmpaketet började tränga ut.

Lyckades trycka in det, blodigt och slaskigt värre, och sa sen till mamma att jag nog måste åka till sjukhuset för att sys ihop. En alldeles för naturtrogen dröm, för mitt eget bästa. Varför får jag såna drömmar? Vad kan det rimligtvis fi-fi-finnas för orsak till det? Förutom att minä olen vitun vanha.

  Jag måste nog sluta med sprit och tabletter. Jag måste sluta med missbruket… av metaforer. Jag har skrivkramp, men jag skriver ändå, fast det mesta är opublicerbart. I bästa fall. I värsta fall oförståeligt.

  Men lagom till påsken bakade jag vörtbröd för att kunna äta doppigryta tillsammans med resten av julskinkan från 2018.

  Jaa, och det brödet blev kanske nog den godaste vörten jag bakat. Smak, form, konsistens, doppvänlighet, färg, alltsammans. Så nu är det nog ingen ide att jag försöker baka vört igen. För Zen lär oss ju att varje lagad bit mat eller dryck är ett unikt möte av unika omständigheter som vi aldrig kan kontrollera fullt ut. Inte ens oss själva. Kanske särskilt inte ens oss själva. (Observera menings-byggnaden där. Den satt som en smäck.) Om vi har tur, kan vi råka vara  närvarande just när omständigheterna råkar vara gynnsamma. Men att ta åt oss äran av det, det är bara förmätet. Vissa säger att jag är förmäten, som person, men då ja ba i falsett; Förmäten? Moi?!
  I det här fallet vet jag att det inte var jag som bakade brödet, det var brödet som bakade mig, där kände jag zenparadoxen tydligt! Alltså kan jag omöjligen vara förmäten, för då hade jag tagit åt mig hela äran, ju. 
Nicht wahr, herr Kommissaaar? 

.

.

För framtida efterhandsreferenser så är (de kontrollerbara) delarna av grundomständigheterna i denna vört ungefär följande:

9 dl Matbrödsmjöl (Fyra sädesslag)

5 dl Dinkelmjöl

50 cl avslagen porter (degvätska)
88 gram smör. 

60 gram honung (Från Ukraina)

1 tesked kryddnejlika.

1 rågad matsked ingefära

4 dryga matskedar paprikapulver.

70 gram russin.
Jäst
**

  Sen hade jag dårå infryst skinka, 450 gram, infryst äpplemos gjort på syrliga äpplen från ett vildäppleträd vid stranden av en medelstor å, soligt läge. Sen hade jag också infryst doppspad-essens från 2018, som jag nu spädde ut med påskmust och kryddade på med en köttbuljongtärning. Det hela blev väldigt mastigt och jag vill nog inte upprepa det. Alltför ofta. Magen protesterar ju. Efteråt.

  Jag har varit i krig med min kropp sen jag var en liten. Ibland har det varit fullt krig, ibland vapenvila. Just nu är det på sköldkörtelfronten som kriget har blossat upp. Och det ser inte bra ut. Jag håller på att förlora där. Måste bajsa två gånger om dan, ibland en tredje (nervositetsbajsning) ifall jag måste ut och träffa folk. Trots det, trots ökad motion, med bland annat styrketräning tre gånger i veckan, trots dubblerad levaxin-dos så blir jag tjockare och tjockare.  Troligen går jag ner i extrem dvala, som en björn i vinteride, utan att märka det. Kanske händer det på natten, kanske medan jag ser på teve från soffan. Jag vet inte. Jag funderar på att gå till desperat attack mot kroppfan med ett av mina starkaste vapen, extremfasta. Hjälper inte det har jag väl bara den slutgiltiga lösningen att ta till.

  Har ni sett vad jag är slut?

  En som inte är slut är John Prine. Han kom nyss ut med ett album som heter The Tree of Forgiveness. Det är hans första album (med nya låtar) på 14 år. Just som en trodde att han kanske nog var för gammal och sjuk och trött eller nåt, numera, för kunna klämma fram ett helt nytt album, så gör han just det. Och det är en underbar liten pärla med arketypisk Prine-karaktär.
Det här är en gullig gubbe.
..

 ...

..
When you got hell to pay,
put the truth on layaway.
...
Well you must have left your wisdom tooth at home

If they knew what you were thinkin'

They'd run you out of Lincoln

Blame it on the ole' crazy bone

When the grandkids all are grown

And they put you in a home

And eternity is approachin' fast

Yeah you're half out of your head

And you prob'ly pissed the bed

And you can't see a thing to save your ass

And far across the prairie (prairie)

In the local cemetery ('tery)

They already got your name carved out in stone

When all them nurses say

"Grandpa why you walk that way?"

Just blame it on that ole' crazy bone

Yeah blame it on that ole'

Crazy bone (crazy bone)

---------------------------------------------------------

Illa vulna vinningar

*

   Kom och se, förvåning lyser i mitt ansikte.

När jag lägger en mask och låtsas spela maskerad

Jag sätter krokben på mig själv, och säger:

"Har ni sett vad jag är slut?”

Jag springer vilse i en labyrint

Desorienterad, men jag hittar ut.
Anders F Rönnblom, Pajas eller gud.
**

  Både sanningen och lögnen lämnar ärr i varats olidlighet.

Det går inte att skilja sanningsärren från lögnärren.

Men det syns att något hänt. Just där.

Det som hände mig i måndags blödde skam. Jag planerade i godan tro, trodde jag. Och allt gick mig väl i händer, fram till en viss punkt. Dårarna samlades i ett återvändshörn och där tappade jag min beslutsamhet. Ändå framhärdade jag mig vidare, men väntandet stal min sista kraft och jag fick nesligen fly fältet. Jag hade kämpat redligen , men var nu slagen.

***

”Heaven is closed and hell is overcrowded,

so I think I’ll just stay where I am.”

Willie Nelson.

****

  Jag vet vad ni tänker, tro inte annat. Och allt det här verkar konstigt och absurt, men jag måste låtsas tro på vad jag hör och ser. Jag räcker dock inte riktigt till, jag tror jag lever för abstrakt.

 Det är kanske alla dessa unforeseen forces som ställer till det för mig. Livet är hårt. Att dö är svårt.

  Pas de deux. 
  Pas de seul. 
  Pas de moi.  
  Alla mina illa vulna vinningar är so-so-som fotbojor. Av järn. Oh, de irony of it all....
Sayeth ye olde blogg-bitch.

Notering till självet, Del 111:Mat

  Åt den näst sista portionen av det misslyckade potatimos som jag kokade den femte januari. Tjohoo, ser slutet. Äntligen. Vet ej vad fel jag gjorde. Kanske var det inte mitt fel. Kanske var potatisen dålig. Kanske var det dumt att blanda i yoghurt. Hur som helst är den mardrömmen snart över.

  Bakade dock mitt godaste bröd, vilket inte i och för sig säger mycket, igår. En tredjedel dinkel, en tredjedel manitoba, en tredjedel rågsikt. 2 rivna äpplen, russin, enbär, rivet apelsinskal (från en jätteapelsin).
  Det jäste fint, blev saftigt, den svaga apelsinsmaken ihop med enbärens primitiva besk-sötma blev en ny smakupplevelse. Sådant hända ej ofta. Immer etwas. Ei minua vastaan...
  Förra veckan stekte jag upp lite isterband, vilket blev halvlyckat. Det såg ut så här:

::

Dagens humor:

,,

Kulturministern är från Mars.

                    Mars attacks!

,,

.

Peckerhead-pickings Part 1:Adding insult.

Everywhere that Mary went, the lamb was sure to go..

   Jag vet inte, men generingen kan vara genetisk och automatiskt genererad. Det finns liksom en generation av automatiskt genererade generade. Svenska antidemokrater som ej besvärar sig alls.

  På mina dagliga utflykter möter jag diverse eländiga existenser. En del sorgsna, en del hårda och tuffa, en del robotaktiga. Med sig har dom tunga moln av mörker och våld. Eget och andras. I deras ändlösa karavan skulle jag själv gå, om det inte vore för Guds nåd.
   Om jag inte var jag. Och om inte allt som hörde till mig fanns. (Eh... inte inte fanns)

  Jag drömde om att pappa anklagade mig för att vara pyroman. Han pekade på bevisen; jag hade befunnit mig på platsen, jag hade tillgång till bensin och tändstickor, jag hade tänt eld förut. Jag protesterade och sa att jag visserligen hade eldat upp en liten äng med torrt gräs när jag var 8? år, men det var inte meningen, jag var bara vårdslös i leken och förstod inte faran. Allt det andra var tillfälligheter, circumstantial evidence only, your honour. I nästa drömsekvens exploderade risgrynsgröt inne i min bullriga mikrovågsugn, så en ska väl inte lägga alltför stor vikt vid drömmar. Men ändå. Sen drömde jag om hemska barn som egentligen hade djävulen själv som far. Som i filmen Omen och i filmen The Brood. (Missfoster)

..

   Men det finns ett glapp mellan mig och vad jag än skriver och säger. Jag tänker ibland att jag ska sluta prata helt och hållet. Inte bara för att jag verkligen hatar min röst. Den avslöjar obarmhärtigt min oerhörda inre fulhet.
  Jag kan bli en Non-Verbal Kint, kanske. Allt ont som drabbat mig har jag förtjänat. Allt gott som fallit i mina händer har varit mina ill-gotten gains.

   Om fysiskt stumma personer klarar sig, så borde jag med. Även en mekanisk Stephen Hawkings-röst skulle vara bättre än dän jag har. Det går att klara sig med att nicka och humma och kanske lite le lite eller grina illa åt det ena eller det andra.
    Och jag börjar åter luta åt att tro att jag har hittat på allting som jag varit med om. Det har varit ett mysterium för mig. I alla år. Det motargument mot denna teori som jag hittills tyckt fungerat bäst; Om jag nu hittat på allting, varför hittade jag då inte på nånting bättre, om jag nu en gång hade makten att göra det? Det argumentet börja nu spricka i kanterna.

   Det känns lite mera logiskt att lägga förolämpning ovan på skadan. För att dölja såret, om du förstår vad jag menar. Fast jag kanske som vanligt postulerar mer än jag har förstånd till. 
  A unique experience in inner terror...

Die Jugendstunden

Das Angenehme dieser Welt hab Ich genossen

Die Jugendstunden sind, wie lang, wie lang verflossen,

April und Mai und Julius sind ferne

Ich bin nichts mehr, Ich lebe nicht mehr gerne!

      Friedrich Hölderlin. 1770-1843

.

There were spaces between Donald

And whatever he said

Strangers hade forced him

To live in his head

John Prine, 1946 - ...

 . 

                                  

                                                                                    

..

Ytterligare utsöndringar

  Bloggen, mina utsöndringar, mina utgjutelser och besudlingar. Allt är som det ska i världen. Är det inte?

Dispair, dissappear, dog. En Tröstlös Trio.

  En granne föreslog att vi skulle flytta ihop. En absurd ide som jag skämtade bort, men efteråt undrade jag ju om jag burit mig lite okänsligt och oartigt åt. Kanske var hen allvarlig. Tre veckor senare fick jag höra att hen hade flyttat till annan ort. Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen, typ. Här hade jag tillräckligt för att kunna slå mig ner inom ett stenkast från ett gott kok stryk.

  Jag filade äntligen mina stackars spruckna hälar. Jag gillar apparater, men hälarna filas bäst för hand. Det är ett delikat hantverk som måste få ta sin tid. Det är lätt att fila för mycket och då kan det bli blodigt. Men jag är ju orsaken till att kroppen får lida, som sagt. I alla fall delvis. Delvis är jag mycket rädd. Ibland är jag lidsen. Åh, det behövs så lite för att dö. Det är bara att sluta andas. En till synes enkel handling. Gränsen är inte långt borta. Jag är min egen gränsvakt och patrullerar själv. Och än så länge är det här bara patrullering, inte krig.

  Jag undrar vidare. Lärde mig att om jag torkar försiktigt blöder jag mindre. Det borde jag ha kunnat räkna ut för länge sedan. Men tempus fugit, kompis, tempus fugit.

  Och vad sägs om den där Bottas? Han verkar stark i år. Han kanske har tagit ett blad ur Rosbergs bok. Om F1 redan är igång borde väl sommaren redan vara här. Men här är det snöblandat regn och ett par plusgrader idag. Olika falla ödets lotter. En mans lyte är en annan mans tillgång. Ett snyggt plyte är ändå bara lite skinn sträckt över en dödskalle. Och hjärnan, min fiendes fiende, är märklig sak, den verkar ha som främsta uppgift att fylla ut tomrummen och binda ihop begrepp som egentligen äro separata och o-kombinerbara. Och hej presto; en alternativ verklighet uppenbarar sig.

  Och impulsiva personer inbillar sig att dom lever mera i nuet, mindfulla, än förtänksamma. Det är helt fel, dom lever bara kortare in i framtiden än oss planerande autister.

Not too bad peed by a wooden horse, or what?
Oh, no my nazi-son's bloodhound ha-ha-has sniffed me out. Nu är jag nog slut som autist.

(Det här var ett inlägg på fyllan, fyi...)
Wake the world, do it again!

::

 :::  Eh, let's sing another song boys:

 ::::Eh, will you touch me?

Jag putsar på min livslögn

  Ja, Bengt, jag putsar på min livslögn och dilaterar mitt artificiella djup.

  Ja, det är datumlösa dagar och urholkande händelser. Detta vet du. Väl.

  Ibland är det som om folk faktiskt inte visste att allting har en själ, utom korven som har två. Förr, på den animistiska tiden, visste folk. Nu behandlas tingen sprungna ur varat som döda, tillfälliga objekt, som slavar, som skit, som handelsvaror.

Men allting är evigt, även oförrätter.

Ingenting är noll. Felodopin. 

  Allting finns. Alla samlas till slut vid händelse-horisonten. Och sjunger singularitetens sång.

Ingenting är egentligen värt att göras. Men allt som kan göras är värt att göras bra och göras med respekt både för objekt och själva görandet. Me-me-med försiktighet och ömhet. Utan ansats.

   Kroppen är orsaken till allt ont som drabbar mig. Fast andra skulle säga att det är tvärtom. Döden är kanske en social konstruktion.

Ibland känner jag mig som (en del av) Yggdrasil. Och (som) stackars Ratatosk som förgäves springer med meddelanden mellan min Hräsvelg och min Nidhögg. Springer och springer. Hoppar från gren till gren. I alla väder. Med den långa ludna svansen.

  Jag lever inte på hoppet utan i hoppet  själv. En ska int' ält' det förgångna och inte lev' i (planeringa' av) framtida'. Utan leva i nuet. Men nuet är bara det korta hoppet mellan dåtid och framtid. Det går inte att hänga kvar i luften. Där går det inte att finnas.
Det är bara kånkelbär som gör det. Tillfälligtvis.
Så spelas ett nollsummespel om och om igen.
Kom och se, förvåning lyser i mitt ansikte.