Jag putsar på min livslögn

  Ja, Bengt, jag putsar på min livslögn och dilaterar mitt artificiella djup.

  Ja, det är datumlösa dagar och urholkande händelser. Detta vet du. Väl.

  Ibland är det som om folk faktiskt inte visste att allting har en själ, utom korven som har två. Förr, på den animistiska tiden, visste folk. Nu behandlas tingen sprungna ur varat som döda, tillfälliga objekt, som slavar, som skit, som handelsvaror.

Men allting är evigt, även oförrätter.

Ingenting är noll. Felodopin. 

  Allting finns. Alla samlas till slut vid händelse-horisonten. Och sjunger singularitetens sång.

Ingenting är egentligen värt att göras. Men allt som kan göras är värt att göras bra och göras med respekt både för objekt och själva görandet. Me-me-med försiktighet och ömhet. Utan ansats.

   Kroppen är orsaken till allt ont som drabbar mig. Fast andra skulle säga att det är tvärtom. Döden är kanske en social konstruktion.

Ibland känner jag mig som (en del av) Yggdrasil. Och (som) stackars Ratatosk som förgäves springer med meddelanden mellan min Hräsvelg och min Nidhögg. Springer och springer. Hoppar från gren till gren. I alla väder. Med den långa ludna svansen.

  Jag lever inte på hoppet utan i hoppet  själv. En ska int' ält' det förgångna och inte lev' i (planeringa' av) framtida'. Utan leva i nuet. Men nuet är bara det korta hoppet mellan dåtid och framtid. Det går inte att hänga kvar i luften. Där går det inte att finnas.
Det är bara kånkelbär som gör det. Tillfälligtvis.
Så spelas ett nollsummespel om och om igen.
Kom och se, förvåning lyser i mitt ansikte.