Peckerhead-pickings Part 1:Adding insult.

Everywhere that Mary went, the lamb was sure to go..

   Jag vet inte, men generingen kan vara genetisk och automatiskt genererad. Det finns liksom en generation av automatiskt genererade generade. Svenska antidemokrater som ej besvärar sig alls.

  På mina dagliga utflykter möter jag diverse eländiga existenser. En del sorgsna, en del hårda och tuffa, en del robotaktiga. Med sig har dom tunga moln av mörker och våld. Eget och andras. I deras ändlösa karavan skulle jag själv gå, om det inte vore för Guds nåd.
   Om jag inte var jag. Och om inte allt som hörde till mig fanns. (Eh... inte inte fanns)

  Jag drömde om att pappa anklagade mig för att vara pyroman. Han pekade på bevisen; jag hade befunnit mig på platsen, jag hade tillgång till bensin och tändstickor, jag hade tänt eld förut. Jag protesterade och sa att jag visserligen hade eldat upp en liten äng med torrt gräs när jag var 8? år, men det var inte meningen, jag var bara vårdslös i leken och förstod inte faran. Allt det andra var tillfälligheter, circumstantial evidence only, your honour. I nästa drömsekvens exploderade risgrynsgröt inne i min bullriga mikrovågsugn, så en ska väl inte lägga alltför stor vikt vid drömmar. Men ändå. Sen drömde jag om hemska barn som egentligen hade djävulen själv som far. Som i filmen Omen och i filmen The Brood. (Missfoster)

..

   Men det finns ett glapp mellan mig och vad jag än skriver och säger. Jag tänker ibland att jag ska sluta prata helt och hållet. Inte bara för att jag verkligen hatar min röst. Den avslöjar obarmhärtigt min oerhörda inre fulhet.
  Jag kan bli en Non-Verbal Kint, kanske. Allt ont som drabbat mig har jag förtjänat. Allt gott som fallit i mina händer har varit mina ill-gotten gains.

   Om fysiskt stumma personer klarar sig, så borde jag med. Även en mekanisk Stephen Hawkings-röst skulle vara bättre än dän jag har. Det går att klara sig med att nicka och humma och kanske lite le lite eller grina illa åt det ena eller det andra.
    Och jag börjar åter luta åt att tro att jag har hittat på allting som jag varit med om. Det har varit ett mysterium för mig. I alla år. Det motargument mot denna teori som jag hittills tyckt fungerat bäst; Om jag nu hittat på allting, varför hittade jag då inte på nånting bättre, om jag nu en gång hade makten att göra det? Det argumentet börja nu spricka i kanterna.

   Det känns lite mera logiskt att lägga förolämpning ovan på skadan. För att dölja såret, om du förstår vad jag menar. Fast jag kanske som vanligt postulerar mer än jag har förstånd till. 
  A unique experience in inner terror...