Hundarna strövar på fälten

2016 07 13
              -My life, 1-0-1. (dalmatiner).-

  Halvhyfsad natt. Natten är dagens morsa. Även denna dag förde med sig regnskurar, enstaka, inga skyfall. Sydvästlig vind.

  Fastedag idag, det är välkommet. Ibland blir det så att jag överäter på tisdag, liksom att kroppen vill förbereda sig inför fastan. Då kan det lätt kännas uppsvällt och fullproppat på tisdag kväll, vilket dock innebär bättre motivation för fastan. Så det är både bra och dåligt, det.

  Igår kom jag inte iväg på nån vandring. Exponeringsångest antar jag. Det tog emot och jag är svag nu.

  Idag blev det i alla fall av. Det var ovanligt folktomt, men vem klagar på det. 

**
  Leif Nylén dog i söndags. Han var trummis i kultgruppen Gunder Hägg/Blå Tåget/Stockholm Norra, men även författare och konstkritiker, tydligen respekterad av sina borgerliga kollegor trots att han hade hjärtat till vänster. Kultgruppen är fortfarande oöverträffad i grenen politisk poesi.

***

****

Hakkapeliittat, sata kurja päivää.

*

Inlägg 100, dårå. Hade tänkt fira med sprit, men va fan hade det tjänat till?

  Eh, en regnig måndag det blev, fast för varm ändå. Natten var också varm och full av uppvak och vallningar.

  Nu är jag inne på sjunde veckan av halsproblem. Det är en välsignelse att jag inte behöver prata så mycket. Jag försöker stå ut. Äter ingen torr mat, för det är för svårt att svälja. Smörgåsar, till exempel, dom måste jag blöta upp i kaffe eller te.

  Jag tog min promenad och lyckades pricka in den mellan två regnskurar.
Det blev en lugn men långvarig prolle. Igår såg jag att det fanns smultron och idag plockade jag 2 dl på mitt smultronställe. Dom här bären kommer och försvinner snabbt, så en måste vara på hugget.

På hemvägen såg jag en väldigt liten katt:

  Jag kom i alla fall hem helskinnad, med en liten burk smultron i min midjeväska.  

Bären var väldigt mycket goda med grädde och socker. Fin lunch.

**

  Efter fin-lunchen var det dags för expedition sjåping. Det var lite större press den här gången, eftersom; det gapade tomt i hyllorna. En har sina knep för att lyckas. Bland annat att aldrig ta en paus och vila, när jag väl kommit upp ur sängen. Hakkapeliitta. Allt måste rulla på för att hålla rädslan i schack. Hacka-pepp.  

  Jag rustade mig för utgång och gick ut. Shields activated. I en paus mellan regnskurarna. Bildörren går fortfarande inte att öppna. Jag vet inte varför jag inte orkar ta itu med det. Troligen är det exponeringstiden som skrämmer.

  Och emedan andra, inför utgång, gör sig så snygga som möjligt, får jag för min del kämpa för att dölja mitt ursprung. Att bli ”snygg” är utom räckhåll för mig. Om jag försöker blir det som att sätta läppstift på en gris, exempelvis Särimner, i bästa fall. 

  Jag hade tre ärenden idag. Jag lyckades med ett. Men jag försökte på alla tre. Så det blir i alla fall tre av tre, i min bok. 

***
  Hi-hi-historien om gubben o bensinpriset.

En reporter frågar en gubbe om vad han tycker om att bensinpriset gått upp. Gubben svarar : ”Det berör inte mig, för jag tankar alltid bara för en 100-lapp.”

  I den här historien känner jag tydligt att det finns något viktigt att hitta. Något om ekonomi och vår tid. Kanske en talade metafor eller till och med en allegori. Men jag får inte tag i det. Jag har famlat och famlat i flera år, men det svävar liksom precis utom räckhåll för en idiot som jag. Som vanligt, höll jag på att säga, men så långt ska vi inte sträcka oss. Då kan vi (intellektuellt) ramla omkull. Och frakturera oss. Och vi har ingen intellektuell akut att söka oss till. Ingenstans att ta vägen, som det verkar. Ens på Hakkapeliittat.

****

  Jag hade idag liksom tänkt att skriva om ”don’t ask – don’t tell.”

  Men jag skjuter tydligen upp det, kanske för att det är "familjärt".

99 (Ingenstans att ta vägen!)

*
  Inlägg nr 99, eller nöff-nöff som fransoserna säger. (neuf-neuf)

Gjanskja solig lördag igen. Dock inga ljuspunkter på prollen, inget vackert, inget trevligt. Bara krånglande kropp, halsvärk, huvudvärk, knävärk, hälsporrevärk… och ensamhet och snesamhet.

Inte ens snusk i busken.

**

  Heute vill jag göra reklam för en ännu godare pizza, una nuova sorti:

Ibland ler livet mot en. I mjugg men dock ändå.

***

  På eftermiddan passerade ett sjuhelvetes åskväder, långa blixtar, skarpa smällar. Jag kom att tänka på det skulle kunna vara så att verkligheten enbart består av energi. En bestämd, begränsad intill obegränsning, mängd energi som faktiskt aldrig kan försvinna, för det finns ingenstans att ta vägen. Kan inte dö, bara omvandlas, transformeras till olika former i olika tidsperspektiv. Kanske att universum liksom andas själv, med andetag långa som eoner.

  Och det finns ingenstans att ta vägen, inte för nåt. Inte förlåt.

  Mina privata efterforskningar i det här ärendet har lett fram till att: Svinhugg går igen. Kalorier som kalorier, typ så.

På flera sätt - än ett.

****

Luftinsläpp.

--

Sängtyg, naturligt skrynklade och veckade.

*****

 I nästa avsnitt:

(Don’t ask – don’t tell.)

Som Särimner

  Vanligtvis är det äntligen fredag, fastebrytardagen.  Idag; not so much. Vanligtvis brukar också magen vara tacksam under fastedagarna, tacksam för lite lugn och ro och vila, kan en tro. Men inte den här gången, det är väl allmäntillståndet som spökar.

  Jag tvingade mig i alla fall ut på en blygsam runda idag. Solen sken över stock och sten. Det var lite segt att gå, men va fan. Selfpropellets.

  När jag kom till stenraden möttes jag av det här:

Någon skämtare (inte jag) hade hämtat en varningsskylt för gupp och ställt dit.  Det var kul att se.  Lite längre fram stötte jag på Blottaren. Den här gången var det ingen tvekan. Det var full frontal, liksom. Kunde inte förmå mig att ta en bild.

  När jag sen passerade husvagnarna så hade det redan efter 4 dagar börjat lukta människobajs, omisskännlig lukt. Nu blir en tvungen ta en omväg. Det är trist och sorgesamt på många plan, men så här ser livet ut på den här biten av planeten numera. Kunde vart värre.

   Hade sen tänkt ta mig ut på en expedition för att handla idag, men av detta blidde inget. Det tog emot. För att jag inte skulle deppa ihop alldeles över detta misslyckande så inbillade jag mig att jag tog ett medvetet beslut för att få uppleva den där kicken en kan få när en skjuter upp något jobbigt.

  Nå, jag fick kick, men den varade inte så länge. Det gör dom sällan, dom jävlarna. Men en få va nöjd med det lilla. Själen knuffas åt positiv riktning. Fast kanske inte så mycket knuff, mer en blåsning. Bort från den mörka sidan, med alla sina smulande kakor.

  Och apropå kakor; Till lunch åt jag en Dr Oetker, en Prosciutto Funghi, en nyhet i sortimentet. Den var faktiskt läcker, massor av god skinka, liksom åt baconhållet.

 

På eftermiddan fick jag en attack, men synden straffar sig själv och nu har jag svidande armar. Och full mage.

Vikt 65,5.

Anomalicious

                                                               2016 07 07 

  

 Det är soligt och sorgligt. Jag är liksom fast i ett mellanläge; varken riktigt frisk eller riktigt sjuk. Efter 5 veckor börjar det kännas hopplöst, kanske får jag leva i det här läget resten av livet. Kroniskt kronvrak.

  Igår kändes det lite bättre och jag tog en seg promenad. (och en bild) Idag kändes det värre igen och jag låg kvar hemma hela dumma dagen.

Halsjävel. Huvudjävel.

  Men jag vet inte, kroppen går av sig själv, jämsides med dagarna. Hjärnan går också av sig själv, self-propelled. Själen går dock inte så långt på egen hand. Den vill ha näring, hjälp, uppmuntran, positiva upplevelser, rimliga utsikter, kryckor, hjul.

  Jag har i alla fall sluppit feber och svimningsanfall den här veckan.

Det har också varit behagliga temperaturer den senaste veckan.

Pyamas.

Ockupanterna tillbaka i reservatet. Immer etwas.

**

  Eh; cirka uppåt minst 90% av det ”observerbara” universumet består av mörk massa. Som vår egen värld, som vi själva. Det verkar vara en universell princip. 90 procent mörker, 10 procent skymning.

Kanske har vi sugit upp för mycket mörk energi i våra  - själar. Unioner och lökringar av föreningar och verklighet.

  Ibland kan vi försöka rösta oss ut ur ett upplevt förtryck. Som med brexit, som ger oss brexistensialistisk ångest.
   Typ; be careful what you wish for, you might get it. Eller som Bruce Springsteen utryckte det: ”With every wish – there comes a curse."

  Men det kan vara för sent att stoppa EU, tecken tyder på att EU became selfaware redan den 29 augusti 1997.

Dess önskan:  att utrota oss alla.
***

Märkliga fakta: enligt google har den här bloggen haft besökare från följande länder:

Sverige

Frankrike

Tyskland

Nederländerna

Kina

Spanien

Mexiko

USA

Rumänien

Ryssland

Estland

Indien

Finland

****

Dolda tags:

Även om jag snart tar livet av mig vill jag väl att jag de sista dagarna inte ska plågas av fysiska krämpor, till råga på allt. Måttet e redan rågat, ju.

Hallå. Kan du höra mig, kan du höra mig nu.

Zeligismer

Rymdsonden Juno har anlänt till jätte-planeten Jupiter och ligger nu i omloppsbana ända där borta. I feel a disturbance in the force.

Min egen disturbance in my force, verkar faktiskt avta. Jag har lättare att svälja, huvudvärken lindrigare, rösten hyfsat tillbaka. ~

Hopp om livet. Idag tog jag en försiktig promenad på en dryg timme i solsken, så det var betydligt bättre än igår. Då hade jag ett otäckt tryck över bröstet o nacken. Jag försökte gå, men fick avbryta. Jag inbillade mig att nu var lungorna drabbade och snart skulle jag få hjärtsnörp och dö.

Men jag överlevde även detta. Och heute; ein bisschen besser.

Men:

 

Kapten Gamlodasty, revisiting.

(Inlägg 95)

Ny månad, nytt halvår, nya problem.

Till råga på allt har jag varit jag sjuk på riktigt. Ingen sån där inbillning den här gången. Jag har haft halsbesvär och sväljproblem i en dryg månad nu, det har känts som en förkylning som aldrig bryter ut. Men det var visst inte en vulgär förkylning utan en förrädiskt lågintensiv halsfluss. Den bröt i alla fall ut i måndags då jag fick feberfrossa och den värsta huvudvärk jag nånsin haft. Obevekligt handikappande.

Jag tänkte att jag kanske måste ha antibiotika så att jag undviker halsböld eller att inflammationen sprider sig till hjärtmuskeln. Eller vafan.

Så jag hamnade i ett, för mig, klassiskt dilemma dårå. Mellan en sten och en hård plats som anglofiler säger. Två rädslor som kolliderar och åh, det är ingen lättlöst konflikt, tänk om båda vinner.

  Å ena sidan har vi min sociala fobi där läkarbesök är det värsta som finns, att bli inspekterad och klämd och kanske stucken och penetrerad, och bedömd (och föraktad). Plus förstås hela väntrumshelvetet där man blir utsatt för penetrerande och dömande blickar av folk som helt enkelt inte har nåt bättre för sig.

  Å sen å andra sidan min rädsla för sjukdom och smärta och döööden.

Detta kämpade jag med från måndag till fredag. Varje dag försökte jag ta mig till vårdcentralen och 4 gånger misslyckades jag, dvs den social fobin vann över sjukdoms-skräcken. Men på fredag morron hade jag tappat rösten, (fast hur jag märkte det är ju ett mysterium, eftersom jag inte pratat med nån på ett par veckor nu.) och då blev min rädsla för sjukdom slutligen större än min sociala rädsla. Och med hjälp av betablock och sobril tog jag mig till slut till vårdcentralen.

Jag tog också hjälp av min  etapp-strategi, dvs att dela upp en svår handling i hanterbara etapper.T.ex.

 

Ett litet hörn av de proppfulla väntrummet. Med anonymiserade patienter, en har väl viss respekt för apparitionerna, i alla fall för dom mest naturtrogna, dom som kan lura de bästa, dit jag ej hör. Hörrödu.

**

  Jag kom dit 12:30 och viskade mitt ärende i receptionen. Sen gick jag in till väntrummet, där det var förskräckligt fullt. Hade jag inte haft tur att hitta en ledig plats i ett halvskyddat hörn, så hade jag nog vänt på klacken och gått hem. Fick vänta i en dryyyg timme, medan det glesades ut bland patientapparitionerna.

  Fick först träffa en (väldigt trevlig och kompetent) sköterska som inte dissade mig och skickade hem mig med råd som ta en alvedon, utan tyckte att det var så pass ”allvarligt” att jag borde träffa en lääääkare.

Sen fick jag vänta i ytterligare en timme i det glesnande väntrummet. Läkaren klämde på halsen och kikade ner i svalget och topsade mig i munnen. Sen fick jag vänta en halvtimme till innan resultatet på salivprovet hade framkallats.
 

Och typiskt nog visade det sig att jag inte hade nån allvarlig streptokock-infektion, så antibiotika behövdes inte. Det vill säga att mitt besök på vårdcentralen var onödigt. Så kan det gå.

Jag blev hemförlovad.

  Redan på lördan kände jag mig lite bättre, mindre huvudvärk och det gick lite lättare att svälja. Orkade till och med en kort promenad.

   

***

   Märkligt att läsa de underliga titlarna på mina gamla inlägg. Särskilt konstigt var det att se min figur kapten Gamlodasty i en av titlarna. Plötsligt blev han levande. Innan jag skrev det inlägget visste inte en enda människa i hela jäkla världen, förutom jag själv, att kaptenen ens existerade.

Intressant, jag blev faktiskt lite chockad av tanken att en imaginär person plötsligt får ett liv, om än kortvarigt, i andra människors huvuden. Kött och blod, baby.