Uppbåd

Uppbådning

Regnet svepte in. Från baltikum, de sorgliga små antisemitiska staterna på gränsen till oberäkneliga Ryssland. Lustigt att det styrs av en Putte. Lustigt att det var svenskar som liksom grundade Ryssland. Borde vi hyllas eller straffas för det?   

Tänk att vi kunde haft ett jätte-Sverige, bestående av hela Ryssland och Finland och Skandinavien. (förutom Danmark). Tänk att vi kunde haft Carl-Gustav som en super-tsar över detta rike.. med surströmming och mellanmjölk och små grodor.

Kommer att tänka på en tidig låt av Bruce Springsteen, suveränt tolkad av Dave Edmunds 1982. From small things, mama, big things one day comes.

Dvs; några små gubbar från Roslagen rodde iväg långt in i okänd vildmark och sådde fröet till världens största land. Det kunde dom väl låtit bli.

Den här torsdan är en välsignat lång dag. Jag hade mina planer för dagen, men luften gick ur mig när jag väl kommit hem efter en blöt vandring och duschat och druckit lunch och så. Kunde inte uppbåda krafter. Hur gjorde egentligen di gamla sherifferna när di samlade ihop sina uppbåd och gjorde alla till vicesheriffer?

Jag läste och lyssnade på musik av gamla gubbar. Jag letade efter en tub kylpasta som jag vet att jag har. Kanske ligger den i förrådet.

Kanske är det jag som är förrådd. Eller förrädare.

(I think I killed a guy who was I. I hung my head)
 

Grace of God?

Inlägg # 86

But-but-but for the grace...

Imorse, till råga på allt, vaknade jag. Höger fotled värkte, precis som om jag hade vrickat den. Konstigt, tänkte jag, den var ju ok när jag gick och la mig. Hur kan en vricka foten, liggande i sängen?

Sen slog det mig, jag har nog varit i lodjurets timme under natten. Där ingen vet vad som händer. Kanske hade jag hoppat ner från hög höjd, kanske en klippa, och landat lite snett. I en annan dimension. Där dö de fundamental things don’t appla.  A sigh is not a sigh. A cry is not a cry.

Men när jag hade gått omkring lite så tonade smärtan bort, den sögs väl tillbaka in i lodjurstimman eller nåt.

Onsdan blev en varm dag. Inte het. Gick bra att gå. Jag tog en kringelikrokig väg för att undvika folk jag måste heja på och hemska tanke; prata med. Strategin lyckades. Men jag stötte på blottaren, eller vad det nu är som är hans grej. En naken äldre man, kritvit i solskenet. Han tittade sig liksom förvirrat omkring men var hela tiden vänd bort ifrån stigen, där jag kom vandrande. Han verkar inte farlig.

Och kanske att jag tänkte den gamla katolska tanken i huvudet; ”There but for the grace of god, go I.”

****

Jag sökte och sökte, men kunde inte finna några framgångar idag heller. Fastan gick ju bra förstås, men det kanske bara är – självplågeri.

Där vill man ju inte ha framgång.

*****

Lyssnade många gånger idag på den mäktigt sorgliga och intensiva sista skivan med en åldrad Johnny Cash. The man comes around. American recordings.

Han må ha tappat attacken i rösten, men intensiteten och själen är starkare än nånsin på den skivan. Tårarna kom.

Det var samma sak med David Bowies sista skiva ”Black Star”. Han har aldrig sjungit intensivare, omöjligt att värja sig från den rösten.

Och snart ska jag lyssna på Freddie Wadlings sista skiva.

******

Insåg att den här bloggen nog blir ännu en åtalspunkt mot mig när räkningen ska göras upp. Det kan inte hjälpas. Nu finns den därute. Asken öppnad. Here, in spite of grace of God, fall I;

:-

Besvikelser

   Salut copain.

*

Besvikelse 1.

  Jag är inte tung, bara otymplig. En inbillar sig gärna att tappandet av tio kilo kroppsfett ska resultera i att man känner sig lättare och smalare. Tio kilo är ju ungefär vad en hink vatten väger. En rejäl tyngd att lyfta.

Men jag känner mig varken smalare eller lättare.

**
Besvikelse 2.

  Nu har jag haft ont i halsen i 3 veckor. Det oroväckande är att halsen är irriterad och svullen så långt ner i halsen, under struphuvudsnivå. En vanlig förkylning brukar liksom drabba själva svalget.  

***

Besvikelse 3

  Idag var jag på apoteket för att (försöka) ta ut 2 av mina mediciner. Det visade sig att den ena inte ens går att beställa, oklart varför. Jag har en känsla av att det inte är tillverkaren som har problem att leverera, utan apotek/grossister som inte vill sälja för att vinsten på produkten är för låg på grund av valutamarknadens variationer… Detta har hänt förut och inte då heller fick man nån förklaring, förutom ”det går inte att beställa”, vilket nog ska tolkas som ”vi vill inte beställa just nu för att vi tjänar för dåligt”.

Nu riskerar jag att bli utan en väldigt viktig medicin om ett par veckor.

Så fungerar kapitalismen när ett företag/en kartell, i stort sett har monopol på en viss vara.

****

 Besvikelse 4.

  Jag försökte reparera dörrlåset på bilen, utan framgång, kan inte se vad som är fel.

*****

Besvikelse 5.

  Blev tvungen att hoppa över motionen idag på grund av att jag hade tid för ultraljudsundersökning på sjukhuset kl 10.

******

Besvikelse 6.

  Ultraljudsundersökningen var ju en plågsam historia, mentalt sett. Men resultatet blev i alla fall ingen besvikelse. Polypen i gallblåsan verkar ha krympt. Fick också reda på att en läkare på vårdcentralen har skrivit remiss på ultraljudsundersökning var 6:e månad för att hålla koll på polypen. Detta har jag inte blivit informerad om, suck, suck.

Jag bad också sonografen (titeln på den specialistsjuksköterska som sköter ultraljudet) om en utskrift av den tydligaste bilden på gallblåsan, men fick nej, ”vi gör inte så, fråga din läkare”.

 *******

Känns som om jag skulle kunna fortsätta länge på besvikelsetemat, men jag orkar icke. Det är inte ett spår som förtjänar att köras i botten om man så får säga.

Men det känns tungt nu. Skulle behöva en framgång.

Massakern i Orlando kändes också tung. Homofobin är obegriplig. Är kärlek verkligen så hemskt för vissa personer?
Ännu en åtalspunkt på listan.

Lo

In for a pounce.

2016 06 11    
Vakna' i morse, befrielsen kom tidigt. Behöver inga spöken, dagarna är ändå fulla av – vålnader.  Lördagar är mördagar. Vadar i sörja av – kostnader.

Var helt inställd på att bara ta en kort promenad idag. Men när jag kom ut tyckte ju kroppen att vädret var underbart. Svala nordliga vindar, mycket moln, cirka tio grader. Så jag blev tagen med på en full runda i reservatet, dryga en och halv timme. En del säger att paradiset ligger mitt emellan hell och high water.  Kanske var jag där idag utan att märka det. Kan vara så att en bara i efterhand blir medveten om var en varit. Det lyckliga ögonblicket går en förbi.

Igår tog stenprojektet slut. Stenarna slutar snart rulla. Min entusiasm, som aldrig riktigt har brunnit, det ska erkännas, bara glött lite, kanske det har kommit nån liten rökslinga, den har i alla fall slocknat nu. Projektet har ändå pågått i 8 månader, det måste fan räcka för att få en belöning. Men var är belöningen nu 'rå?

Anledningen till, eller kanske inte anledningen, bara den slutliga lätta knuffen ut över projektslutstupet, var det som syns på den här bilden:

Den är tagen på ett helt annat område i reviret. Men det är ett slags bevis på att en ide som tog form i min hjärna, som jag manifesterade i en konkret handling, synlig för andra, har migrerat in i (minst) en annan själ som självständigt fört den vidare och implementerat den på en annan plats. På ett super- subtilt sätt, osynligt för andra än för mina eventuella sten-kamrater.

Två små, små diskreta stenhögar, som var borta redan nästa dag. Det spelar ingen roll hur ensam jag är om tänka på det sättet, det är ändå värmande vackert. Ett ögonblick av själ-möte.

Ett fett fait accomplis. Mission accomplished.  Gott så, kompis.

Jag kände mig plötsligt lite mindre… ensam. Jag har åtminstone sten-vänner. Fossiliserad förgänglighet, men också en förening över miljarder år. Stenar som kan spåras ända tillbaka till big bang, den ultimata singulariten och det å sånt.

Let us cling together – Teo torriate konomama iko.

**

Fö-fö-för övrigt har jag bytt favorit font från verdana till euphemia. Tyvärr finns inte euphemia tillgängligt på den här bloggspoten. Men man kan inte alltid få allt, men:

”So you use what you've got, and you learn to make do

You take the old, you make it new.”

Bruce Springsteen, Jack of all trades.

Eller för att citera Profeten Skojten:

”Först så gjorde vi ett fältskafferi av gamla järnsängar, och så gjorde vi en fälttandborste av gamla undertröjor. Och så gjorde vi karlar. Av grabbarna.”

***

Det hela är: inte konstigt alls!

In for a penny

2016 06 10

Såå kom fredan, den var inte lika lite efterlängtad som den brukar vara.

(Can the fast be unbroken.)

Jag känner mig så sjuk, så kraftlös, ont i halsen, ont i huvvet. Så full av oro. Så lite längtan.

Jag ser avgrunden stirra tillbaka på mig. Och självet skälver.

  Men:

  Eller som profeten Skojten sade:

”Häromdagen var vi ute hela natten fast det var alldeles mörkt.Vi hade reservskojter med oss ifall att nån skulle gå vilse. Men det var det ingen som skulle.”

Tankeväckande ord.

Kroppen hade bestämt sig för en vandring idag också, så jag följde med. Det var segt, oinspirerat. Men ganska fritt. Jag såg en skatunge som verkade vilsen.

Och jag frågade den rakt i huvet: Vad är du rädd för, skatunge?

Allting, människa, allting! Kraxade den tillbaka och hopp-skuttade in i buskarna.

Jag vandrade vidare in i reservatet och där hände nånting.

( Och för en gångs skull var verkligen hälften nog) ’’’’

När jag kom tillbaka till kvarten åt jag en bannbulle eller tre, sen åkte jag ut till flygplatsen och spottade plan. Flygplanen lyfte tungt, det ena efter det andra, migrant efter migrant och jag tänkte: ”pas plane pour moi”.

Jose Acudo: Etude sur le portrait mystique de la sainte vierge Marie

Teo torriate - konomama iko

Eller som profeten uttryckte det:

”Det ska jag säga er att i, det får man ta när man är skojt.”

Inte fy skam

2016 06 09  Inte fy skam

Kåseri 81:

*
  Tur en ha frigång. Igår gjorde jag en ängslig expedition ut i det här främmande landet. Där folk rör sig som om det inte fanns nånting att vara rädd för. Som om allt vore normalt.

Som om allting inte när som helst kan falla samman och flugornas herrar ta makten.

  Du anar väl ibland att nånting pågår, gör du inte? Det här, där vi lever, kanske är en illusion som en dag ska avslöjas. Kanske inte som en konstruerad illusion av illvilliga krafter som kan bekämpas med kung-fu, som i The Matrix, men en hemlig sanning om verkligheten. En sanning som kan visa sig vara outhärdlig.

  Men ibland kan du säkert ana att nånting händer i ögonvrån, typ. Men när du tittar direkt på det, så är det ingenting där. Det fenomenet kan vara en reva i tids-rum-väven,  en öppning in i ”ande-världen” eller bara en glimt av en parallell dimension..

  Kanske är det bara en inbillning som krafsar på dörren och vill ut, men det är kanske inte så ”bara” det. Det kan min själ vara en mäktig upplevelse som är toppen på ett gigantiskt isberg, alldeles under verklighets-ytan. Där vi aningslöst seglar omkring, kryssar mot vinden, som - ingenting. Som om det osannolika vore det normala. Som om vi rent fysiskt vore på väg mot händelsehorisonten. Men va fan; är det inte så att vi lever i osannolikheten? Jag menar: hur kunde det bli en sån här värld? Av dom här byggstenarna, kolatomerna och det.

  Där till exempel en sån varelse som jag, går ut till min rustning och häst, min svarta bil, och det är inte med stolta steg och rak i ryggen som en respekterad riddare, utan mer som en rädd katt som hukande och tryckt mot marken bara försöker slinka in i osynligheten.

  Jag har ännu inte orkat med att fixa bildörren, utan får genant finna mig att gå in från passagerarsidan (där aldrig nån sitter, som tur är, lite tur ska en ju ha) och klättra över till förarsidan. Samtidigt som jag försöker få det att verka normalt. Som om det inte vore nånting. Som om det faktiskt skulle gå att segla mot vinden.

  Men jag blir faktiskt bättre på att få det att se ut som… ingenting.  Övning kan göra mi-mi-mirakel. Igår till exempel, fick jag ju klättra in och ut hela sju gånger. Det blev lättare för varje gång. (Detta kan jag skildra i en sång.)

  Bekänning 1: När jag var ung såg jag en amerikansk komedi där en av personerna, en sån där arketypisk charmig skitstövel, aldrig brydde sig om att öppna dörren på sin 70-tals Camaro, utan hoppade ut och in genom fönsteröppningen. Jag tyckte att det var så oerhört cool och nonchalant. Snubben fick det att se så lätt och naturligt ut. Detta levde i mina tankar i några år. Senare köpte jag en systerbil, den snyggare Firebirden. När jag testade att klättra in och ut genom fönstret, märkte jag ju hur svårt det var att få det att se naturligt och lätt ut. Visserligen har dom där bilarna en stor dörr, en låg midjelinje och en stor fönsteröppning, men ändå… Jag insåg att man måste vara nästintill en elitgymnast för att kunna hoppa ut och in genom fönstret fortare än att öppna dörren.
   Där lärde jag mig nånting om livet..Hur vi tränar och tränar för att få det onaturliga att se naturligt ut. Istället för att.

  Men konstigt är det; hur saker kommer tillbaka efter en halv livstid och blir aktuella och knivskarpt reella, precis som om ingen tid alls har gått. Som om ingen(ting) hade dött under tiden.

**

  Och apropå bekännelser och pinsamheter: haha:

(Och apropå bilar, Lasse har ju nyligen köpt en bil dårå, en Golf kombi)

  Bekänning 2: Jag älskar Lars Winnerbäck, men jag fattar inte varför.

Kanske är han vår tids John Holm.

***

  Det regnade igår, och jag är ingen Travis Bickle, men ibland kan man ju längta efter mäktigt regn som skulle svepa genom samhället och skura bort skiten vi tvingas leva i. Efter avskummet kommer kanske doften av såpa. Som i vårat gamla Kalles Kaviar Country.

  Gud har sagt till oss länge: Pass auf! Ich spritze. Men inte lyssnar vi inte.

****

We’re gonna need a bigger boat…
Fundamental things apply, bye-bye.