Proximity alert: Ensimmäinen oppitunti.

   Jag har ju inga barn, men jag skaffade mig en låtsas-son. Jag gjorde honom till en fläskig nazist som heter Karl. Ja, och att jag inte har någon kontakt med honom sen han blev nazist.

  Ibland blir jag rädd att han ska söka upp mig och med rätten på sin sida anklaga mig för svek.

Jag vet inte..

  En dag ska min rundnätte son stå utanför min dörr. En jättebaby med den postorderpistol som jag köpte åt honom i konfirmationspresent. Men han kommer att se ut som jag och jag kommer inte att veta vem av oss två som är verklig och vem som är hjälplig. 

  Jag tycker om att skriva korrekta och vackra meningar, även om det inte märks här. För jag tycker också om att medvetet förstöra en vacker och ren mening som jag inbillar mig att jag skrivit, alldeles själv, vilket du kanske har märkt.  Göra meningen ful, otymplig, stympad och haltande, med hängande prepositioner, syftningsfel och tempusbrott och allt, som kangelbärra. Jag vet inte varför. Kanske av samma skäl som Tyler Durden; ”Jag fick lust att förstöra nånting vackert.” Kanske för att jag själv är en ful, otymplig, stympad och haltande människa. Och kaka söker maka. Replikan letar efter sitt original.

-Vad är du rädd för, pappa?

-Allting, mitt barn, allting.

-Är inte alla, det?

-Jag vet inte.

Intermission 1:
In property law, ingress, egress, and regress, are the rights of a person (such as a lessee) to enter, leave, and return to a property, respectively.

(Personally I am more of a lesser than a lessee. Lesser than you, for sure. at any rate.)
(In this context, property is used as a metaphor for the poem. A metapoem if you will. As if you didn't know.)

   Åh nej, likhundarna ylar i natten. Dom hade aldrig tappat bort mitt spår. Jag minns litteraturkursen på folkhögskolan Biskops-Arnö. Där blev jag introducerad till haiku-poesin. Vi var flera pretentiösa fjantar som blev fascinerade av den renskalade haikun. Vi bildade raskt en haiku-grupp som träffades varje vecka och diskuterade våra taffliga haikus. Men dom blev bättre och bättre. Vi vässade våra Hattori Hanzos. Senare bildades en avantgardistisk utbrytargrupp som ville ta det ett steg längre. Och vi ”uppfann” det som vi kallade mikro-poesi. I know. Vi ”tävlade” i att säga så mycket vi kunde med så få ord som möjligt. Ibland bara ett enda ord. Långt eller kort, väl eller illa skrivet. Det enda som krävdes var att det skulle finnas ingress, egress och regress, även om dikten bara innehöll ett enda ord. Även friheten har sina gränser. Aldrig har väl min fantasi tänjts ut så mycket som under den terminen. Numera har den väl krympt och blivit stel. Och studsar liksom tillbaka mot sina egna förkalkade väggar.

Aha ja, och?

  Och detta här, t.ex. detta här inlägget, är bara en i raden av Verklighetens endimensionella köldbryggor. Dom når ända in till hjärtkärnan. Kylan vandrar in. Värmen vandrar ut. Och inget av det här hjälper mig. Inget av det här värmer mig. Inte ett dugg. Jag vet fortfarande ingenting. Snön låg tjock på krematoriets platta tak. Jag minns hur sladdrigt klädda vaktmästare skrapade bort snön. Den föll tungt ner på asfalten. Taket var tjärsvart under snön. Inte ens värmen från krematoriet förmådde smälta snön. Dom fick... skotta bort den. För hand. Dom fick skotta bort renheten innan taket rasade in. Sådant är vårt samhällsbygge. Vår egendom. Skiten vinner.
 Det känns som igår. Idag finns ingen som förstår. 

Intermission 2: 

Jag går utanför mig själv, fram och tillbaka, som en bitter vakt:

..

Koira puhuu: Den bittra vakten.
---

..
...
Och hur!