Mon petit copain

2018 06 30 Mon petit copain.

Jag har fått en liten vän. En gång är ingen gång, men nu har jag träffat hen 3 gånger. Det är en liten fågelvän som jag mötte på kullens topp för några dagar sen.

...
En liten kaja med vacker fjäderdräkt i gråsvarta nyanser. De blå ögonen är nyfikna och intelligenta. Hen är orädd och djärv, men skärpt och vaksam. Jag gick förbi den på nån meters avstånd och väntade mig att den skulle flyga upp och iväg, men den fortsatte obekymrat med att peta omkring i det torra gräset. Kroppsspråket sa mig att det inte var en sjuk eller ”tam” varelse. När jag satte mig ner blev hen intresserad och spatserade närmare. Inte för att tigga mat, vad det verkade, utan bara nyfiket. Jag sträckte fram fötterna och då hoppade den upp på min sko. Sen satt den där en stund och liksom bara såg sig omkring.

Försiktigt lirkade jag fram min mobil ur fickan och tog den första bilden på fågeln. 

..

Här sitter den på min fot och verkar inspektera mina stavar.

Jag sörjde att jag inte hade något att bjuda på, men njöt av ett sällsynt ögonblick. En kontakt med en ensam fågel som normalt är en flockvarelse, men också en individ som klarar sig själv. Om det kniper. Precis som ja, jag.

  Nästa dag besökte jag samma ställe, försedd med lite bröd i en blå plastpåse. Först syntes den inte till, och jag gick besviket vidare. Men jag tog en liten runda och återvände sen till samma plats där uppe på kullens topp. Och där gick minsann min lilla kaja omkring i gräset och pickade och letade. Inte planlöst och opportunistiskt utan metodiskt och avslappnat.

  Jag närmade mig försiktigt och satte mig lugnt på marken i närheten. Och även idag blev den nyfiken och spatserade närmare mig. Försiktigt lät jag några brödbitar falla på marken. Och genast klev hen fram och provsmakade. Mitt hjärta tog ett skutt.

Jag lyckades till och med filma hur den plockade bröd direkt ur min hand.

I början åt den upp allt jag bjöd på, men sen verkade hen tröttna och fortsatte att leta i på marken efter andra saker, kanske var hen mera sugen på en fet larv eller nåt sånt. Och att den på det viset demonstrerade sin självständighet som om den ville visa att den minsann inte behövde tigga för att få mat, utan klarade sig själv, var för mig ett magiskt ögonblick.

Jag fick några bilder till när den rörde sig runt mig och inspekterade hela min varelse från alla håll, nyfiket, men fortfarande vaksamt. Jag kände verkligen att jag hade att göra med en intelligent varelse som försökte lista ut vem jag var.

En fick lust att sjunga som mors lilla Olle:

”Åh en kamrat, det var bra, se god dag!”