Dear doggies, quo vadis?

2016 12 31 Lördag
   Anus Horribilis, quo vadis?

-Quo, what now?!

  Ztill on the paintrain. Nå, ja e visst en smula sämre idag. I går hade jag hopp om en förbättrad lördag, med viss rörlighet, kanske lite städning. Det sket sig programenligt direkt.

Jag får väl citera 70-tals filosofen Anders F Rönnblom:

Det var början till slutet
fast jag vet inte hur det bar till

Att mina änglar sattes i bur

Vem har satt mina änglar i bur?

Vem har satt mina änglar i bur?

Vart tog det goda vägen,

fruktan för ett tröstlöst läge gror

Jag tror

jag lämnar av...

1979

 Så visst, jag tar väl … missnöjets parti. I vinter. Jo, i vinter. Shakespearealt. Nånting är ruttet.
  Apropå vinter, i morse var det +10! Tydligen den varmaste nyårsafton på 157 år i Stockholm. Dvs så länge dom har kunnat mäta. Det kan mycket väl röra sig om den varmaste decemberdagen på 500 år, eller mer.

  Då blir en lite ödmjuk. I alla fall är det den varmaste nyårsafton som jag har upplevt, det kan jag egocentriskt slå fast. Och den här varmluften kom inrullande från Norge med vindar upp till 15 m/s. På land kallas det ”frisk” vind, till sjöss kallas det kuling, nästan styv sådan. Det är typ över 40 km/tim. Som en lätt trimmad moped. Som en Hussein Bolt.
  Och i arktis slogs det värmerekord så det stod härliga till.
Hur står det till? - Jotack, det står härliga till.
  Och hela 2016 kan summeras som ett skit-år för att citera en viss Littorin. Ett annus horribilis för att citera drottning Elisabeth som i sin tur parafraserade någon 1600-tals snubbe…(John Drydens Annus Mirabilis).
Det roliga är att det uttrycket visst användes 1890 för att kommentera nånting som hände i den katolska politiken 1870, nån dogm om påvlig ofelbarhet, haha. Papal infallibility (Papas ofelbarhet)
Drottingens exakta ordalag: 

”1992 is not a year on which I shall look back with undiluted pleasure. In the words of one of my more sympathetic correspondents, it has turned out to be an annus horribilis.”

Jag gillar den första (så oerhört brittiska) meningen mer än den andra.

  Mitt år, de-de-det har liksom varit fullt av sjukdomar, olyckor, bilkrångel, viss irritation(sabotage), ångest, depression, viktökning, finnar, och lite sånt.
Så, har jag, i själ och kropp, elasticitet nog att studsa upp ännu en gång? Jag längtar tillbaka till fornstora dar. Precis som den kände svenske filosofen Thore Skogman.
 

   ******
I-i-ibland händer det att en situation uppstår där jag liksom upprepar något jag redan skrivit i bloggen och jag finner mig i ett moraliskt dilemma:

Ska jag framstå som pretentiös jöns och säga nånting i stil med:  ”som jag skrev i min blogg”. 

Och mer eller mindre anklaga någon för att inte ha läst den. Eller ska jag helt ignorera detta eventuella parallella prat och helt ödmjukt utgå ifrån att ingen nånsin läser mitt dumma ointressanta klottrande.

Ö v e r h u v u d   t a g e t.
   Det lutar åt det senare. Men är det ett problem att en upprepar sig?

Knappast. Är det ett problem att ställa frågor som en genast själv besvarar? Kanhända. Antyder schizofreni.
Nåväl nästan 200 inlägg sen i våras. Nästan såsom en bok, i volym. Som ensam o oläst står på en dammig hylla i ett bortglömt bibliotek.
Tristecita.
------------------------------------------------------------------
Video-kommentar 1:

---------------------------------------------------

 Video-kommentar 2:  

-------------------------------------------------------------------
Epilog:

Nå, vart gick det här inlägget? Hur mår hunden? Att släppa iväg inlägg känns ibland som att släppa ut den här hunden för att lufta sig, kissa o bajsa lite och springa av sig. Till slut återvänder den aldrig till sin trista ägare. Och inga fler fekalia blir producerade.