I lodjurets timme

Att det varit tunt med text di senaste dagarna är en service till läsarna. Ni måste ju ha lite tid till att läsa ikapp alla di här 60+inläggen. Det finns mycket pärlor kvar på strängen. I alla fall i teorin. Och tänk på att det kan komma frågor om vilket inlägg som helst på nästa prov.

Eh, fast kanske är det inte så mycket pärlor, som sura rönnbär på snöret. Eller sura druvor. Fråga räven.

Det här är ju old school. The quick brown fox jumps for the sura rönnbärs, but misses out.

(Eh, fast kanske har jag bara befunnit mig i lodjurstimman lite väl mycket och inte haft tid att, eh, tanka upp bloggen med food for thoughts.)

**

Det sägs numera att universum är veckat. Vackert plisserat, om du så vill. Och vi lever i vecken som små smutsiga löss i ett klädesplagg.

C’est tout, mon pou-pou.

***

Igår blåste det mycket under min dagliga ensamma vandring. Här en artsy-fartsy old school gif animation som jag gjorde igår. Som visar viss rörelse där på toppen av kullen. Imitation av liv, om du så vill. Där vi bor.

Jag  s k u l l e  kunnat filma i HD och lägga upp en video via youtube, men som sagt, det här är old school...

Commes moi, n’est pa?

Fotnot:

Lodjurets timme är en litterär (och pretentiös) referens till P O Enquists pjäs med samma namn från 1988. Där använder P O uttrycket för att beskriva en timme, den 25:e timmen i varje dygn, som ligger utanför den vanliga verkligheten. En timme som bara lodjuret kan komma åt. En extra dimension, om du så vill, där vad som helst kan hända.

Dänna härninga bloggen försöker ibland öppna fönster in denna ”timme”.

Men kanske är det bara jag som ser utrymmet. Kanske är det inte ett fönster en öppnar, utan bara e-e-e-ett försiktigt kikande bakom ett skynke framför en gammal dammig... spegel. Ett skrynkligt veckat gammalt skynke med löss i.