In for a penny

2016 06 10

Såå kom fredan, den var inte lika lite efterlängtad som den brukar vara.

(Can the fast be unbroken.)

Jag känner mig så sjuk, så kraftlös, ont i halsen, ont i huvvet. Så full av oro. Så lite längtan.

Jag ser avgrunden stirra tillbaka på mig. Och självet skälver.

  Men:

  Eller som profeten Skojten sade:

”Häromdagen var vi ute hela natten fast det var alldeles mörkt.Vi hade reservskojter med oss ifall att nån skulle gå vilse. Men det var det ingen som skulle.”

Tankeväckande ord.

Kroppen hade bestämt sig för en vandring idag också, så jag följde med. Det var segt, oinspirerat. Men ganska fritt. Jag såg en skatunge som verkade vilsen.

Och jag frågade den rakt i huvet: Vad är du rädd för, skatunge?

Allting, människa, allting! Kraxade den tillbaka och hopp-skuttade in i buskarna.

Jag vandrade vidare in i reservatet och där hände nånting.

( Och för en gångs skull var verkligen hälften nog) ’’’’

När jag kom tillbaka till kvarten åt jag en bannbulle eller tre, sen åkte jag ut till flygplatsen och spottade plan. Flygplanen lyfte tungt, det ena efter det andra, migrant efter migrant och jag tänkte: ”pas plane pour moi”.

Jose Acudo: Etude sur le portrait mystique de la sainte vierge Marie

Teo torriate - konomama iko

Eller som profeten uttryckte det:

”Det ska jag säga er att i, det får man ta när man är skojt.”

Inte fy skam

2016 06 09  Inte fy skam

Kåseri 81:

*
  Tur en ha frigång. Igår gjorde jag en ängslig expedition ut i det här främmande landet. Där folk rör sig som om det inte fanns nånting att vara rädd för. Som om allt vore normalt.

Som om allting inte när som helst kan falla samman och flugornas herrar ta makten.

  Du anar väl ibland att nånting pågår, gör du inte? Det här, där vi lever, kanske är en illusion som en dag ska avslöjas. Kanske inte som en konstruerad illusion av illvilliga krafter som kan bekämpas med kung-fu, som i The Matrix, men en hemlig sanning om verkligheten. En sanning som kan visa sig vara outhärdlig.

  Men ibland kan du säkert ana att nånting händer i ögonvrån, typ. Men när du tittar direkt på det, så är det ingenting där. Det fenomenet kan vara en reva i tids-rum-väven,  en öppning in i ”ande-världen” eller bara en glimt av en parallell dimension..

  Kanske är det bara en inbillning som krafsar på dörren och vill ut, men det är kanske inte så ”bara” det. Det kan min själ vara en mäktig upplevelse som är toppen på ett gigantiskt isberg, alldeles under verklighets-ytan. Där vi aningslöst seglar omkring, kryssar mot vinden, som - ingenting. Som om det osannolika vore det normala. Som om vi rent fysiskt vore på väg mot händelsehorisonten. Men va fan; är det inte så att vi lever i osannolikheten? Jag menar: hur kunde det bli en sån här värld? Av dom här byggstenarna, kolatomerna och det.

  Där till exempel en sån varelse som jag, går ut till min rustning och häst, min svarta bil, och det är inte med stolta steg och rak i ryggen som en respekterad riddare, utan mer som en rädd katt som hukande och tryckt mot marken bara försöker slinka in i osynligheten.

  Jag har ännu inte orkat med att fixa bildörren, utan får genant finna mig att gå in från passagerarsidan (där aldrig nån sitter, som tur är, lite tur ska en ju ha) och klättra över till förarsidan. Samtidigt som jag försöker få det att verka normalt. Som om det inte vore nånting. Som om det faktiskt skulle gå att segla mot vinden.

  Men jag blir faktiskt bättre på att få det att se ut som… ingenting.  Övning kan göra mi-mi-mirakel. Igår till exempel, fick jag ju klättra in och ut hela sju gånger. Det blev lättare för varje gång. (Detta kan jag skildra i en sång.)

  Bekänning 1: När jag var ung såg jag en amerikansk komedi där en av personerna, en sån där arketypisk charmig skitstövel, aldrig brydde sig om att öppna dörren på sin 70-tals Camaro, utan hoppade ut och in genom fönsteröppningen. Jag tyckte att det var så oerhört cool och nonchalant. Snubben fick det att se så lätt och naturligt ut. Detta levde i mina tankar i några år. Senare köpte jag en systerbil, den snyggare Firebirden. När jag testade att klättra in och ut genom fönstret, märkte jag ju hur svårt det var att få det att se naturligt och lätt ut. Visserligen har dom där bilarna en stor dörr, en låg midjelinje och en stor fönsteröppning, men ändå… Jag insåg att man måste vara nästintill en elitgymnast för att kunna hoppa ut och in genom fönstret fortare än att öppna dörren.
   Där lärde jag mig nånting om livet..Hur vi tränar och tränar för att få det onaturliga att se naturligt ut. Istället för att.

  Men konstigt är det; hur saker kommer tillbaka efter en halv livstid och blir aktuella och knivskarpt reella, precis som om ingen tid alls har gått. Som om ingen(ting) hade dött under tiden.

**

  Och apropå bekännelser och pinsamheter: haha:

(Och apropå bilar, Lasse har ju nyligen köpt en bil dårå, en Golf kombi)

  Bekänning 2: Jag älskar Lars Winnerbäck, men jag fattar inte varför.

Kanske är han vår tids John Holm.

***

  Det regnade igår, och jag är ingen Travis Bickle, men ibland kan man ju längta efter mäktigt regn som skulle svepa genom samhället och skura bort skiten vi tvingas leva i. Efter avskummet kommer kanske doften av såpa. Som i vårat gamla Kalles Kaviar Country.

  Gud har sagt till oss länge: Pass auf! Ich spritze. Men inte lyssnar vi inte.

****

We’re gonna need a bigger boat…
Fundamental things apply, bye-bye.

Halmstrån och tandskinn

2016 06 07

*

Här lägger jag ut in-lägg nr 80. Öh.

En milsten, 100 inlägg, är nästan inom synhåll. 100 sidor, det är nästan en liten bok det. Börjar känna mig utsliten. Pseudosomatisk.

För att citera profeten Skojten:

”Undra sen på att det blir hängnäsor och påsar under ögonen”

**

Fan också, jag har fortfarande ont i halsen. Nu har den svullnat så att det är svårt att svälja. Det kan inte vara normalt. Jag tror att det är strupcancer. Jag är rädd att det ska svullna igen helt och kväva mig i sömnen. Det vore hemskt. Kanske är det psykosomatiskt, vilket nästan vore ännu värre. Fast bättre än pseudosomatiskt förstås. Det är ju helt obehandlingsbart.

***
Vandringen idag blev lång och varm och seg. En närbelägen skola hade nån slags friluftsdag och barnen stod i klungor här och där. Kanske var dom mentala. Jag skruvade upp mp3-spelaren och kryssade igenom och förbi. Uppe på kullen träffade jag Pyrenéern, som höll på att prata skallen av mig. Han red på en av sina käpphästar, dom pållarna tröttnar ju aldrig. I motsats till dom gamla apostlahästarna. Men till slut blev jag fri. I backen ner från kullen fick jag syn på en vacker guldkatt i gräset. Tyvärr var den skygg, så jag sköt bara en flyktig skymt av den med min mobilkamera. Jag önskade att den kunde förstått att jag var en själsfrände. Att även jag är ensam och skygg.

****

Igår var det ju den så kallade nationaldagen, det kändes inte som om det berörde mig. Det enda sätt att fira den verkar ju vara att hylla monarkin och dess representanter, en av allra de främsta symbolerna för ojämlikhet. Att födas in lyxliv och privilegier.

Nä, fy för den lede, sicket fölk! Sickna undersååååtar. Sjukt liksom.

Eller med Profeten Skojtens ord:

”Då är det bättre med kompassen. Bara man följer pilen.
Man kan också följa John. Eller ta bussen.”

Pass auf! Ich spritze! Som tysken brukar säga.

*****

Nä nu skriver jag inte mer, för hälften kan vara nog.

Jag får runda av med en rolig kommentar jag fick av en av alla mina ….. öh, dussintals läsare, med anledning av Ulf Lundell och Kjell Höglund som jag nämnde igår. Kommentaren var att Kjell Höglund är de intellekt'ellas Ulf Lundell. Now, that is a one-liner, class A.I.

Eller som vår kära profet Skojten uttryckte det:

”Vi i våran patrull var specialister på att imitera fåglar.

Jag härmade en skata. -Och stal nio kronor av mina kamrater!”

Love Lynx.

PS:addendum, ä den dum? 

Här är mitt halvlyckade lingon bröd. 

Fin struktur i alla fall, lagom stora lufbubblor. Guck mal na!
******
Slutligen en hyllning till FW, jag beställde idag hans sista skiva.

Rapport från Jämmerdalen

(Här är resultatet från nattens svettiga fribrottning med verklighetsbeskrivningens undflyende hen-jävel.)

*

Det hände sig på den tiden, (Ett altarskåp berättar)

Sverige har fått ett nytt helgon. Det är ju kanon.

I samma anda rekommenderar jag (utifall att någon skulle…)

Inte för att jag för ett ögonblick inbillar mig, jo kanske för ett ögonblick, men inte längre, att en rekommendation från undertecknad skulle ha något som helst värde. Men låtom oss för sakens skull anta att så vore fallet, då skulle jag rekommendera Kjell Höglunds sånger Domens dag och Kvinnorna vid Jesus grav. Men i en bra värld, i en hygglig alternativ dimension, där skulle alla älska Kjell Höglund och alla hans sånger.

Lyssna bara, för fan. Skulle jag säga och hytta med min stav, haha.

(Om jag hade en plattform)

Eh, men ja, ursäkta mig för att påpeka det uppenbara. Men det retar mig lite, eller ja, inte retar-retar kanske, men det är i alla fall sorgesamt att så många tokhyllar en låttjuv och posör som Håkan Hellström. Medan ett geni som Kjell Höglund går obemärkt förbi.

Ja hej och hå,

som dom går på,

det e ju ren förförande.

Sommarsol och sommarhav

Höga tankar, låga krav…

(Ulf Lundell, Posörerna, Längre inåt landet, 1980)

Den gamle grånade grävlingen som ännu driftar omkring mellan sina slutna rum och öppna landskap. (Sic!)

Men det är väl ett (så-så-så-sorgesamt) tecken på tidens banalisering att Kjell Höglunds sista album, det fullkomligt geniala mästerverket Pandoras Ask, inte ens går att köpa på denna så kallade öppna och fria marknad.

Och jag grät en liten pöl när jag fick reda på att Freddie Wadling dött. Mina favoriter dör en efter en numera. Tungt. Freddie hade en sällsynt berörande röst, det var som om den sträckte sig rakt in och rörde vid min själs kärna.

Fundamental things apply, as tears go by.

**
Igår sysslade jag med datorerna mina och lärde mig en hel. Det är juväl positivt att det ännu i hög ålder (och inte så lite ironiskt; så nära döden) fortfarande går att lära sig saker, trots att hjärnan inte alls fungerar så bra längre. Tur att det finns kryckor så hen kan ta sig runt i alla fall.
Men det är gamla omoderna ting och ibland får en helt enkelt pensionera föråldrade artefakter när dom inte fungerar så bra. Putta dem över ättestupet liksom. Men när hen kommer så nära avgrunden så får en se upp så att en inte själv ramlar med ner dårå.

Fast, kamrat; sorgesamt nog är både människa och ting utbytbara över tid, i långt långt längre utsträckning än vad vi vill och vågar erkänna, ens mellan skål och vägg. Snacka om profetens skägg, om du vill.

***

Igår kväll sen, efter att ha ha hack-hack-hackat i Windows Vista Ultimate, och slutligen gett upp, så gjorde jag ett tokryck och bakade bröd. Jag prövade en ny variant och ersatte rivna äpplen med lingon. Visst blev det gott, men jag skulle kanske ha använt mer än 2 dl lingon. Det dubbla skulle inte ha varit för mycket. Men kanske förmodligen blev det gott och  saftigt mest på grund av att jag vårdslöst använde 150 gr smör (istället för det rekommenderade 50 snåla grammen)

Men ibland, kompis, ibland är alldeles för mycket precis lagom. Det är en av min värdelösa livserfarenheter. Var så god, är du snäll...

Fundamental things apply

Vaknade tidigt med tinningshuvudvärk. Men iggade den. Det är väl ett bevis på nån slags hjärnfunktion. Eller tecken på hjärnblödning. Tunn frukost och tunga steg. Det känns fortfarande som om det ligger en förkylning i kroppen och bidar sin tid. Jag tror att infiltratörerna håller sig gömda i halsen och gör sig redo för att i ett plötsligt anfall slå ut immunförsvaret

innan dom hinner samla styrkorna liksom.

Jag dissade detta, stoppade mitt vapen i fickan i alla fall och gack åstad för att inspektera reviret.
 

Åh, där fann jag stenraden nästan orörd. Och ovanstående vackra stapling, utförd av en okänd stenkamrat. Kolla bara, perfekt harmoni. Tre färgnyanser. En mörkgrå, en ljusgrå och en rödtonad i botten. Jag kände mig tvungen att föreviga en tillfällig kombination. Av stenar i rörelse.

Frusen förgänglighet.

Ibland hamnar saker (i detta fall stenar) i bättre harmoni än aldrig inte.

I natt kom det ner svalare luft från norr. Det var Fader Frost som blåste. Det var ju fortfarande solit, men alldeles lagom temp för en rask prolle i t-shirt. Cirka 10 grader..

Jag.

Mig.

Själv.
Arbetade sen på en animering i fyra timmar men insåg att det inte skulle funka och gav upp. Man ska inte tvinga delar att uppföra sig på ett sätt som strider mot deras natur. Det vore våld. Det gäller att hitta sakernas inre natur, arbeta med den, i samma riktning mot ett gemensamt mål, en förhandling med omgivningen så att säga. Inte en diktatorisk handling.
***

Aja, snart har halva året redan gått också. Och jag har inte lyckats bli älskad än. Jag siktar på att åtminstone bli lite mindre persona non grata, om inte annat. I know you must hate me, but can you hate me less?

(Leonard Cohen)

Men; Fundamental things apply  -  as years go by,

A sigh is just a sigh.

Kom söndag--->

Jubileumsjobbigt

2016 06 02/03

Till slut kom även denna fredag inklampande. Lite som en brand på tapeten. Igår hade jag ju 3 månaders blogg jubileum. Det firade jag genom att…….inte blogga alls.

Det skulle ju ha varit en fastedag, men på kvällen bröt jag den. Jag deppade till där. Ibland är den bara för svår att bära..
Jag deppar idag också. Tog min prolle men den var superseg.

En man tilltalade mig.

Här är en bild på guldkulor i en tall som jag satt upp där 2012 och dom sitter kvar än!

   

Sen en bild på en fin Saab, en 9-5 från 2011. Den sista nya bilmodellen som Saab tillverkade. Min första bil var också typ malmgrå. En Saab V4 av 68 års modell.

Toki doki.

2016 06 01
Så korsade vi gränsen över till Juni. Som flyktingar med vildhundar i hälarna. Men vi hade ju hellre stannat i Maj. Maj o maj.

En varm dag här på mentalsjukhuset. Patienterna är rastlösa. Vissa blottar sig. Många sover dåligt; jag, mig och själv inräknade. Men vi förstod att vi delvis fick skylla oss skälvande själva, för att vi inte skötte om oss så som ordinerat.

Jag är en sad eyed lady on the loooow land. I dubbel mening.

Själva landet ligger lågt. Horisonten bara ett streck.

Folk står i klungor, kanske är dom mentala.

Aldrig har en fastedag gått som bra som idag, skulle jag vilja kunna skriva, men det är som vanligt. Jag kan äta och jag kan låta bli, det är ingen stor prestation, varken det förra eller det senare.

(Jag märker till min förvåning att jag letar efter rim och rytm när jag skriver det här. Varför i allsinadar gör jag dät. Får kämpa emot.)

Och apropå rim o rytm; Här en annan av Emmylou Harris sånger som jag skrivit svenskt text till. Originalet heter Can you hear me now. Från albumet Stumble into grace  (2003).

Den passar särskilt bra just nu,

eller hur, vad tycker du?.

http://youtu.be/dijFXYqsqrA

Kan ni höra mig
Lyrics

Åh, väggarna i mitt rum

kryper närmre tum för tum

Snart vattnet stigit upp till min hals 

en lång natt till, i ensam vals.

Visst kan jag väl ta mig ut

En sista gång, innan allt tar slut

Om jag nu ändå sjunker ner

Kanske någon ändå ser

Kan ni höra mig?

Kan ni höra mig?

Som i en och annan sång

Ibland man verkar ha sånt flyt
Vårt lyckokast kan bli vår undergång

Försöker jämt att ta mig upp, men

varje dag får samma slut

Ett steg upp och två steg ner..
Som gammal stumfilm tonar ut
och sen ser man inget mer

Kan ni höra mig,

kan ni höra mig nu

Åh, när blev minnena så tunga att bära     
För ålderdomen finns ju ingen bot
Sammanbrottet är nu väldigt nära

Jag behöver lite hjälp att hålla mot

Men jag sjunker, tungt som bly

Långt långt ner i svarta dyn

Den kallaste plats som finns för oss 
Utan minsta chans att ta sig loss
Jag skickat ut mitt s.o.s.

Ett kort brev i en flaska  långt ut till sjöss 
”Själ i nöd”  är allt som står

 Men inget svar har jag nånsin får 
(En nåd att stilla bedja om)