Söndagssyndarnas riksförbund sammanträdde.

Å va fan, man kan skratta åt mycket. So I'm telling meself: there IS a chance. Optimismen är hopplös ibland. Precis som om ingenting ont finns i världen, förutom gudar o människor o ibland katter som leker med sitt byte, eller jag själv som säger sarkastiska saker på ett elakt sätt som jag själv föraktar hos andra. Som hos dig. Men elakhet o ensamhet har samma rötter. Det ser jag hos mig själv oftare än hos andra. Det säger nånting om kärnvärdenas ... flyktighet.. Det som händer i hjärtat är eteriskt. Klump-i-halsen-eteriskt. En slags virtuell strupcancer. 
I en esoterisk kropp. Som knappt hänger ihop. Ett gigantiskt fuskverk, som det här. Vi skriver den första juni, innan den andra är inom synhåll. Så nära att det känns som en avgrund mellan det förra o det senare. Mellan mig o allting annat. En tillbaka-blick mot framtiden missar målet. Förväxlar livet med halveringstiden av detsamma. Har insett, men försent. Är det inte alltid så, kompis.