Jag tog min första promenad på nästan en vecka, sen jag blev drabbad av kräksjukan. En riktig elaking. Spydde i 2 dar, hade dearré i 4. Och dearren var den vattnigaste jag haft, och jobbigaste. Den såg ut som vanligt vatten, blandat med lite fett-bitar. Om jag hulkade, krampade, hostade, nös, eller skrattade, så gjorde jag i byxorna. Som tur var så hade jag inte så mycket att skratta åt, men ändå. Allt det andra.
Du kanske tycker att jag var pjoskig eller till och med knapsu, som inte kunde ta min dagliga promenad ändå, ? Lite kaskaduppkastningar eller blöta pruttar i brallan är väl inget. Hört talas om vuxenblöjor och spypåsar? Nordman skulle ha gått ändå, hen.
Aja, nu har det i alla fall släppt och jag är relativt torr, både bak och fram. Lite svag kanske. Dock ej i huvet. Kroppen är darrig, inte jag själv.
Det slog mig att mina yrselanfall kan vara själen som vill lämna kroppen. Det är därför som det känns som om fötterna liksom inte riktigt når ner till marken. Eller ja; dom når ner till marken men utan den vanliga tyngden, det är liksom svårt att få nån kraft i stegen. Det där får jag väl se upp med. Om själen min lämnar kroppen så får jag nog svårt att komma tillbaka till den sen.
Jag har ju mest legat still och väntat på utbrotten dom här dagarna, med spyhinken redo vid sidan. Så jag har haft gott om tid att lyssna till mina senaste skiv-förvärv.
Slipade ackord och supersnygga riff och arr.
Att inte han är underbar och älskad av alla säger allt om musiksmaken i det här lilla la-la-landet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar