”Det är
lätt att vara dystopist nuförtiden. Vi lever i en tid av krig, terrorism,
folkvandringar, klimatförsämring, arbetslöshet och ekonomisk kris, vi blickar
ut över världen och ser demokratiska system stadda på reträtt eller satta under
press från starka män och populister.
Som vore detta 30-talet version 2.0 – med den
skillnaden att denna gång har mörkerkrafterna långt mer kraftfulla vapen och,
inte minst, det mest perfekta system för propaganda, lögner och manipulation
som världen någonsin skådat: sociala medier.”
Peter Englund. 2017. Den dystopiske Dysterkvisten.
Peter Englund. 2017. Den dystopiske Dysterkvisten.
::
”Ty en pärla var hon på krigets
stråt,
Och en äkta pärla också,
Och något tålte hon skrattas åt,
Men mera hedras ändå.”
Johan Ludvig Runeberg, 1860.
Johan Ludvig Runeberg, 1860.
:::
Och förresten; Den
hemska julen närmar sig. Just som jag trodde att den var på väg att skalas ner,
och bli anständig o hanterbar, så började den växa igen. Men jag ska fira på
det bästa sätt jag kan. Jag plågar mig med ångest i förväg om hur hemskt det
ska bli, sen befriar jag mig i sista ögonblicket, och deserterar utan ära in i min
håla tillsammans med mina tres compadres; Yo, Mi Mismo y Yo.
Och Brunte förstås, om han nu inte överger mig i sistlidna ögonblicket.
Och ju större ångest, desto större lättnad. Typ:
-Varför slår du dig själv i huvudet med en tegelsten?
-Därför att det är så skönt när jag slutar!
-Jag ska bli full - av lättnad, inte av patologisk humle om du undrar.
Firandet ska delvis bestå av installerandet av vår nya router, en Dovado Pro AC, vår egen julklapp.
Gigabit ethernet o NAS! Dual band wifi, 300 mbit/s.
..
Och Brunte förstås, om han nu inte överger mig i sistlidna ögonblicket.
Och ju större ångest, desto större lättnad. Typ:
-Varför slår du dig själv i huvudet med en tegelsten?
-Därför att det är så skönt när jag slutar!
-Jag ska bli full - av lättnad, inte av patologisk humle om du undrar.
Firandet ska delvis bestå av installerandet av vår nya router, en Dovado Pro AC, vår egen julklapp.
Gigabit ethernet o NAS! Dual band wifi, 300 mbit/s.
..
Realisation #67: Jag har aldrig nånsin njutit av
social samvaro.
Glada vänners lag, där satt jag alltid på bänken.
Med enstaka personer har jag väl
haft enstaka moment av samhörighet. Men det har inte varit många. Och inte
en endaste gång har jag inte varit lättad när det sociala umgänget äntligen
varit slut. Det kan väl se ut som om den sociala fobin blivit värre med åren,
men det är nog bara så att jag tröttnat, åldrats, försvagats i största allmänhet, och tappat hoppet
om att det ska bli bättre. Så att jag numera helt enkelt inte orkar kämpa emot flodvågen. Jag kan lika gärna låta mig spolas bort. Jag har nu ingenting att vinna på att
anstränga mig. Jag får ändå aldrig nånting tillbaka, någonsin, förutom lättnaden när jag
slipper undan.
Jag minns hur ont det gjorde när min far kallade mig ”folkskygg”. Jag såg bara föraktet och besvikelsen då. Och jag förstod att jag aldrig skulle kunna bli ett barn att vara stolt över.
Nånstans visste jag ju redan då att den skyggheten skulle jag ju aldrig kunna göra nåt åt, den sitter i kroppen, i själen planterad, fastväxt med gripklor i varje cellkärna. Och Rädslan urholkar själen. Den svage och fege föraktas av alla. Fan-flykt, arkebusering.
Alla mina vuxna försök att besegra den
har naturligtvis ynkligen misslyckats. Detta eftersom den är genetisk, och inte bara (men även) generaliserad, så kan den inte pratas eller övas bort. Hade jag, eller någon utomstående, sett detta i tid, så hade det varit en mer framgångsrik strategi att lära sig hantera det, att leva med det, inte att bekämpa det. Tror jag idag.Jag minns hur ont det gjorde när min far kallade mig ”folkskygg”. Jag såg bara föraktet och besvikelsen då. Och jag förstod att jag aldrig skulle kunna bli ett barn att vara stolt över.
Nånstans visste jag ju redan då att den skyggheten skulle jag ju aldrig kunna göra nåt åt, den sitter i kroppen, i själen planterad, fastväxt med gripklor i varje cellkärna. Och Rädslan urholkar själen. Den svage och fege föraktas av alla. Fan-flykt, arkebusering.
Och sorgligt nog, först alldeles för långt, långt in vuxenlivet förstod jag att det jag, okänsligt och klumpigt, tolkade som förakt och besvikelse, egentligen bara var en fars oro för sitt barns framtid. Troligen kände han igen sig själv alltför mycket och var förtvivlad över att veta att han inte kunde hjälpa mig. Han var lika hjälplös som jag. Hade jag kunnat fråga honom vad jag skulle göra för att klara mig i livet hade han bara haft ett svar: Bli hårdare. Först på de senare åren, när demensen börjat, kunde jag se den vilsne pojken i honom. Och med det orsaken till den hårda, slutna ytan. Vid det laget hade jag hittat ett språk, men han hade tappat sitt. Och aldrig möttes vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar