Abbans, fru Svensson, abbans!

  Du kanske undrar var(t) texten tog vägen. Jag med, höll jag på att skriva. Men nog vet jag var texten tog vägen. Den bråkade med mig, så jag ryckte loss den och låste in den i valvet så länge. Jag vara chef. Mamma mia, hundar prata mat/text! 
  Kanske besinnar den sig, texten/hunden och beslutar att uppföra sig. Jag känner ofta att texterna har ett eget liv så fort dom fötts. En egen vilja. Och ibland vilja dom bara ont. Då har jag ett ansvar att sätta ner foten och hytta med staven och säga:
-Abbans, fru Svensson, abbans!
Uppför sig eller upphör sig! Det ena eller det andra.

  (Fan också, den här texten började också bråka, jag verkar ha tappat min diktatoriska auktoritet. Det behöver inte vara så dikotomiskt, jag vet. Och jag försöker verkligen vara mer inkluderande och förstående, men det finns ju så mycket skit. Och jag är rädd att skiten vinner till slut. Inte bara i bloggen utan i hela världen, tycker du inte, fru Svensson?)

 
Rent förbannat,
Du kan se dig om men du hittar inget annat.
Skiten vinner.
Skiten vinner.
Skiten vinner.
Skiten vinner.