Metamaterial

När jag lyckas lyfta den tunga blicken

 hittar jag ändå ingenting att hänga upp horisonten på. 

Där väntar bara ännu en misslyckad och meningslös dag 

att lägga till handlingarna. 

Den lägger sig själv där, jag behöver bara se på 

hur den sjunker på plats.
Tungt och ensamt.

Idag har jag ont i magen.

  Det är bestraffningen för gårdagens frozzeri.

Hur det nu gick till att jag blev min egen domare

och bödel, 

både mitt offer och min förövare samtidigt. 

Min egen polisförrädare. 

Hur allt det nu kan rymmas inuti min betydelselösa uppenbarelse. 

Kanske jagets gränser är suddiga, 

kanske bara elastiska, plastiska. 

Ett fetmonster som fleromättat plaskigt rullar runt mellan väggarna i ett postdimensionellt utrymme.

En oskyldig åskådare till mitt eget sorgliga spektakel.

Kom och ta min hand. 

Åtminstone, din bov.

Hjälp mig dilatera min själ 

så att den kan rymma lite till.

Jag behöver mindre determinisium i mitt recept, doktorn.

*****

Ur mitt moderna material:

 Fitta