Utflykt till dessvärre 1B

Perché perkelä.
                   

,,,,

Les mots sont contre moi.

  Det är inte jag som skriver bloggen, det är bloggen som (be)skriver mig. Jag är inte ett subjekt, inte ens ett predikat, här inne i mitt existentiella  meningsbygge.  I bästa fall ett adverb. Mest troligt ett simpelt adjektiv. Som det där. Jag är inte den jag en gång var. Jag är inte ens skugga av mitt forna jag. Mitt forna jag var en skugga. Mitt nuvarande jag är en skugga av den jag en gång ville bli, men men men inte kunde, varken då eller nu.

 Ja, när man blir lite trött o lessen. O lite analogisk.
I min egen skugga, som sagt: Hallo Dunkelheit!

"Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man inte en människa utan bara en liten lort". 

(Jonatan Lejonhjärta). 

  Min pappa var en pistol, en försvunnen Mockfjärdsrevolver.  Jag blev hans osynliga Tytäri Soturi Ninja, som bara blödde fostervatten som snabbt avdunstade, utan att lämna några synliga spår efter sig. Jag kunde bara göra saker som jag inte vågade. Det fanns inget annat. Att göra. När en är rädd för allt. Men jag förblev ändå blott en minimal lort.   
En be-be-besudling i beviskedjan. Albeit seriously circumcised evidence only, your honour.

  Ja, du ser ju; själva orden är emot mig. Jag försökte en gång beskriva mig fri från bojorna. Men beskrivningarna, särskilt adjektiven, vände sig snabbt emot mig, deras skapare. Jag som bara ville att dom skulle göra mig lite älskad. Och kanske lite stolt(a). Men jag föll på eget begrepp. Vilket skulle bevisas:

Bulan är inte ett knä, utan en svullnad på skenbenet.

Jag förtog mig.

::+::

Det börjar bli varmt. (I prövningarnas ugn)

Frestarn lägger ut försåt,

snaror på vårt levnadsstråt,

hjärtat gråter för vart fåfängt ord

och tanklös gärning här,

och i prövningarnas ugn

är ej lätt att vara lugn.

Vi förstår hans vägar bättre... ovan där.

(Just don't look down)

 

Tonio K, Practically invisable. Yugoslavia 1999 album

 

**///~
,

(Don't look down.)

Minnen, vet inte om jag minns något som hände eller om jag bara minns att jag kände något om det som hände.

Jag tänkte t.ex. på hur varmt det var i fjol, men när jag tänker tillbaka minns jag ju inte de varma dagarna, i sig, bara att jag kände o tyckte något om vädret. Dagarna i sig är bortblekta för evigt. I efterhand försöker vi fylla i konturerna o lägga till detaljerna, men dessa konturer o detaljer hämtar vi från idag o från vårt generiska arvs-arkiv. I verkligheten är vi praktiskt taget osynliga, redan dagen efter. 

Don't look down.

Praktiskt taget är även länken till låten (Don't look down) "osynlig".

Numera. Kanske går det att fixa. Av en kompis. 

Det börjar bli kallt

  Nytt lägsta rekord, ånyo... 35,5! Snart är jag väl nere på rumstemperaturnivå. Antingen zombie eller död; dårå.

  Men jag förstår inte varför jag inte fryser. Eller varför jag inte blir överhettad. Kanske har jag helt enkelt blivit en reptil, kallblodig.

  Men å andra sidan; min gamla Dovado Tiny började till slut krångla (Efter 5 år). Så jag blidde tvungen att rycka upp mig ur handlingsförlamningens kallblodsdjup och installera min på hyllan väntande nya router Dovado Pro Ac, min julklapp från mig själv. (Fast självet tar inget ansvar.)
  Men jag kunde i alla fall säga att jag följt en gammal jobb-princip; If it's not broken, don't "fix" it.

  Den var lätt att installera o den e ju lite snabbare o lite stabilare, vad det verkar. Dessutom har den möjligheten att ansluta en NAS-disk. (Network Attached Storage).  Vilket inte var så roligt som det verkade, förutom att en fick tillfälle att bittert kalla mig (sig) "nasist". Den kulan visste var den tog. Mitt i självet.
NAS är i princip att jag har ett eget lilla 500 GB "moln" att lagra saker i. Fast bara inom räckhåll från mitt wifi förstås. Nu uppgraderat till 587 Mbit/s.
  Så min värld är liten. Två datorer o en mobil.
Fast.. det ska gå att komma åt Nasen via internet också om jag skulle behöva. Men jag vet inte hur än.
Det verkar komplicerat, kompis. Eftersom routerns IP-adress ändras varje gång den startar om, vilket i mitt fall sker varje dag eftersom jag slår av den under natten.. Men gissar att det går att få routern att skicka ett mail till mig själv med aktuell IP-adress och sen kan jag kanske logga in på den o komma åt mina molnlagrade filer. Jag vet inte. Hur. Det verkar onödigt/komplicerat.
  Aja. Jag kan än. Jag lever än. Mitt testamente är nu registrerat på Fonus. Allt ska sen ske automatiskt när jag död. Dvs jordfästning o eventuell fördelning av eventuell kvarlåtenskap. Jag vet inte hur jag känner inför detta faktum. Det är både en lättnad o en ångest o en sorglig ensamhet. Alltsammans kostar 2450 kr, inklusive bevittning o bevakning o förvaring.
En existentiell musfälla som slår igen.
  Hallo dunkelheit.
Note to self: Vad är skillnaden mellan jaget och självet?

Jag har blivit nasist

Inte nog med att jag har en fake-son som är nazist. Nu är jag själv... nasist. Med ett eget moln, fullt av mörker. Typ Hallo, Dunkelheit.

Separerad entitet

..

Jag vill vara en separat entitet. 

Inte en separerad entitet, en reservskojt. 

Dom är ju sämre utrustade. 

(Får t.ex. ingen nattkräm när dom går och lägger sig.)

Sagan om de nio systrarna.

Sinead-Sinead..

Sagan om De Nio Systrarna:

Det var en gång en aminosyra som var en kemisk förening av molekyler. Den var en slags råvara för det interna kroppssystemets eh, fabriker.

Essentiella aminosyror var aminosyror som kroppen inte kunde tillverka, själv, internt, genom att bygga om andra aminosyror och som därför måste tillföras utifrån, via munnen. Eller via dropp.

Di nio aminosyrror som voro essentiella för vuxnas existens voro:

Fenylalanin

Histidin

Isoleucin

Leucin

Lysin

Metionin

Treonin

Tryptofan 

Valin

En vacker samling namn på vacker samling vackra systrar på min ära.

Jag vet bara att jag får mitt lystmäte av Syster Tryptofan, för hon finns i min stapelvara havregryn.

Resten är, som man säger, historia.
Historia:

I feel a disturbance in the force. Del 08:

Översvämningen kommer.

YLFL meddelade att hösten(kollektionen) har kommit.

Kollapsens kompani är på väg.

Det kan redan ha landstigit.

Och min stridsvagn har körförbud.

En grundbult har brustit.

Jag har en ny, men jag får inte ur den gamla, fastrostad i sitt hål, sen 30 år. Utan bultskalle, utan mutter. (Ungefär som jag själv, haha...)

Men vad bryr sig ett krig om förbud?

Bild..

Närstrid väntar, förr eller senare.

Jag klarar mig inte undan. 

Trollen som kommer är inte charmiga alls.

Förstår du inte. Dom hatar mig verkligen.

Min gamla consigliere säger att jag, ensam, borde dra mig tillbaka upp i bergen, in i skogen, krypa in i en djup håla och gå in i dvala därinne i mörkret, tills faran är över.

Och min kärntemperatur har nu idag sjunkit till 35,9!

Ännu ett nytt lägsta rekord. Är jag redan obevekligt på väg in i Den Stora Dvalan? Le grande dormir.

Men går jag in där är det ju inte säkert att jag kan vakna igen - Ett evigt bekymmer. Jag får helt enkelt knäppa min proverbiala kofta. Och försöka elda på.

För börjar jag väl dvälja överlämnar jag mig åt krafter jag inte kan kontrollera.

Och jag är dessutom ett lätt byte där. Någon av Ödets Nio Hundar hittar mig säkert. Och då kan inte ens alla de Nio Systrarna rädda mig.

Och The Benefit-bandits har redan hört av sig. Om arvet.

(Servus Fritz.)

Jag orkar inte fly längre. 

Kroppen är för tung att bära.

Rättelse: Det är jag som är för tung för kroppen.

Jag ser inga kullar att springa upp på,

inga träd att klättra upp i,

inga båtar att borda, vad jag kan se.

Vattnet kommer. Obönhörligt. Kanske kan jag trampa det virtuella vattnet en liten stund. Det är allt. Orkar inte längre vara beredd, orkar bara vara rädd.

Djävulen syns i detaljerna..

Hallo dunkelheit. Video.

Stridsvagnen Fury..

Can you hear me now, Musta Vaara?

Det måste väl så vara.
Eller så bli.
Det har väl varit så långt om länge, kära vän-nä.