Snögubbar o tomteskor

   Mina gamla fina exklusiva italienska Rivalstövlar har till slut spruckit lite för mycket för att kunna lagas. Men jag klippte helt sonika av de häftiga pälsskaften och trädde dem på ett par ickeexklusiva vinterboots från lågpris-Skopunkten för 199:-. Och vips, di lever än, pälsjävlarna. Och nu även bekvämare, för di att di är bredare i tårna. 
Eh, en fin framgång att notera i marginalen.

Eh, ett internt skämt:

Lördag, pas beaucop,

mon pous-pous.

Apropå mulet:

Mulet, apropos.

**
  På morronprollen mötte jag Stavsläparn som sprack upp i ett glatt leende och skämtade på sin trevliga skånska om att jag hade försovit mig eftersom jag var lite sent ute idag.

Eh, och det rullar på så. Jag är seg och ängslig. 

Och zen och änglalik.

  -Backdated…
På en kulle en imponerande snögubbe, som kärleksfullt tittade ut över det gråa landskapet. 

***  

  På eftermiddagen en god fisksoppa hos anförvant.

Köpte lapsang souchong inne i den lilla trånga affären vid torget. Alldeles för folk-packat där inne. Skulle inte förvåna mig om jag drog på mig en förkylning till, så här på slutet av året. Var nära att vända i dörren när jag såg hur trångt det var. Men jag ville så gärna ha mitt kära lapsang, som förr fanns i vanliga matbutiker, men nu måste köpas dyrt i specialbutiker.

106 kr för 200 gram! Aja.
****
På förkommen anledning som jag straxt förglömde sååå kom den här mastiga texten upp i huvet igen. Men lite tål den att upprepas ändå.

Vän!

I förödelsens stund,

när ditt inre av mörker betäckes,

när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,

tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,

hjärtat ej sucka kan,

ögat ej gråta förmår;

när från din nattomtöcknade själ eldvingarna falla,

och du till Intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,

säg, vem räddar dig då?

— vem är den vänliga ängel,

som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,

bygger på nytt din störtade värld,

uppreser det fallna altaret,

tändande där flamman med prästerlig hand?

Endast det mäktiga Väsen,

som först ur den eviga natten

kysste Serafen till liv,

solarna väckte till dans.

Endast det heliga Ord,

som ropte åt världarna:

»Bliven!» —

och i vars levande kraft världarna röras ännu.

Därföre gläd, o vän!

och sjung i bedrövelsens mörker:

Natten är dagens mor,

Kaos är granne med Gud.

Erik Johan Stagnelius 1793-1823

Pansarplåt och sakrament

  Fredag, pas peu, mon dieu.
Jag fick två kallelser till idag. Den ena till bilbesiktning.

(Jag är väl en av de så kallade kallade. Än ska en hit, än ska en dit)

  Den andra kallelsen var dock en frikallelse, från ytterligare ultraljudsunderökningar, eftersom polypen inte växt. Det var ju bra det.

Much good, that did.

  Det är väldigt isigt nuförtiden. Jag är tvungen att använda dubbar på dojorna annars vore det omöjligt att gå med kraft.

 

Den snidade stock-räven på lekplatsen sitter vackert.     
   

Stockbjörnen har bara halvt täcke nu. Men våren är långt borta.

***

Här ett dagboks-inlägg från 1986. Skriven på en Commodore 64, utskrift på en primitiv 7-nålars printer, därav de ”uppskjutna” gjpy.

Kuriosa. Jag har i alla fall hämtat mig något från gårdagens pärs, med lite medicinhjälp dårå.

Experimentfilm: En vän i solen
   

Dan efter...

(Having fun yet?)

Men, vad jag är tom tunna ikväll! Utan skräll eller med.

Jag vandrade på stadens gator idag, 2 x 30 minuter, som om vore jag en vanlig människa.  Men jag gick inte in på en bar och beställde ett glas mjölk. 

  

Lyckades fånga min undflyende skugga/alter ego på bild:

En kall och bitter vind svepte in genom mina tomma ögonhålor och omslöt mig i en frostbiten skrud av skuld och och och förskräckelse. My quilted guilt, as it were. Som straff halkade jag till och råkade ut för en kotglidningsattack, så nu har jag ont i ryggen också. Pinligt.

Åh, gårdagen var den sämsta årsdagen på 6 år. Ångest och drang och hjärtklappning. En kopp glögg, en princessbakelse och en frukt och mandel. Sällan har det smakat så lite. Och magen tyckte illa vara.

***

Dan före

0bemärkelsedagen.

*

Tog en lagom runda. Det var vackert snöigt och behagligt torrt. Men det gick trögt, väldigt trögt. Jag kände mig seg och trött.

Stockbjörnen sover.

Vildmarkskänsla.

**

Jag hörde sirener på håll och kom, som så ofta då, att tänka på Eric Burdons Hotel Hell, från det vassa albumet Winds of Change, 1967.
Typ:

In the dark I hear a siren

It screams across the night

Someone else is in trouble

I am not the only one…
***

Det värker i själen.

Har jag en själsporre?

Fantomsmärtor från en länge sedan amputerad… tvilling.

****

Jag fick ännu en  k a l l e l s e ,  tar di aldrig slut?

Ska jag gå dit? Jag förväntar mig ändå ingen hjälp. Men det är ju ett tillfälle att förnya recepten. Sååå jag vet inte. Den torsdan, den sorgen.

Ultraljud, i och för sig.

2016 12 12 Ultraljud; i och för sig...

  Säsongens kallaste dag, minus tolv. Men nöden har ingen lag, jag var tvungen att skotta fram den myggfria bilen och åka till sjukhuset för min gallblåsepolypkontroll, kanske den sista. Jag var den enda patienten i väntrummet, det var skönt i och för sig. Ganz schnell fick jag komma in ultra-rummet, och den här gången var det inte den hemskt stora salen på säkert 100+ kvadratmeter, utan den lilla intima salen på cirka 75 kvm. Där fick jag vänta länge, länge, halvnaken, i all min bleka fethet. Efter 50 minuter började jag dessutom oroa mig för att parkeringstiden skulle gå ut och jag var just på väg att ta min mats ur skolan och gå därifrån när fonografen, doktorn kom in. Nå, det visade sig att polypen inte hade växt på 6 månader, utan låg kvar på 4-5 millimeter. Det var skönt i och för sig. Mindre skönt var att doktorn tryckte väldigt hårt på gallblåsan med scannern, så nu värker den lite grann. Hoppas att den inte har spruckit.

 

 
***

  Aja, jag hann i alla fall precis tillbaka till bilen nere i det underjordiska garaget innan p-tiden gick ut, vilket hade kunnat kosta mig 800 kr.

  Jag tog inte nån promenad idag för hela sjukhusupplevelsen var så mentalt ansträngande att jag kollapsade när jag kom hem. Och när jag kollapsade fick jag ju en släng av förtvivlanskniven, som dock har klingat ut nu. Blodet har stillat sig.
  Eh, det kommer nog att visa sig att 2016 var ett överlevnadsbart år trots allt. En får va gla för de lilla.

  Hjälp mig. I och för mig.

   4_18807

Snösöndag, pretraumatik

  Det lider allt emot jul. Kanske en vit en. Kanske en sorglig en.

  Och imorron ska jag till ultraljudsundersökning, som varje halvår. .Det är ganska jobbigt, och pretraumatiskt stressigt, som en scen ur Brazil av Terry Gilliam.

Frågan är om polypen har vuxit till en storlek där operation är nödvändig eller om den fortfarande håller sig till 5 mm?.

  Är min julklapp en ga-ga-gallblåseoperation?

En polyp är en "slags" tumör som kan utvecklas till cancer, tror jag.
  (Det här 2017, är det ett ö-år? Ett å-år?)

Under tiden är det vintrigt i reservatet, fast det är ju bara 5-6 cm snö och det kan vara borta inom en vecka. Men just nu är det ljust och vackert.

Snödagssyndare i småtto

Idag såg det ut så här i reservatet.

(Halvlyckad evighetsanimation, 2 sekunders loop)

 Det snöade sen lätt hela dagen och hela kvällen.

En fin träbjörn i reservatet, uthuggen ur en stock.

***

Jag bakade en sats saffransbullar och dom var vackrast så här, innan gräddningen. Dom ville inte jäsa ordentligt och smakade inte så mycket saffran, men annars gick det bra. Dårå.

****

Mitt ljuva 90-tal.  Jag hade två svåra saker att kämpa med; äktenskapet och chefsrollen. Bara det ena av dom hade varit en övermäktig uppgift. Båda två på en gång; naturligtvis fullständigt omöjligt att klara av.

Jag borde ha tagit båda dessa Matsar ur sina skolor på en gång, de var dömda att misslyckas.
But when i said hello to the devil,

I said hello/goodbye to the angels too.
That being said.

Idag har jag ont i ryggen och halsbränna och förresten: det här med det militära, är det egentligen så lyckat?  Pang och bom och dunder, det skapar ju bara otrivsel.

(Citat från profeten Skojten)