Überlebenz dieze Zeitez.
Permutationen.
Meine prädisponierte kameraden,
Die Patologische Humle und Dumle.
And Humpty Dumpty shat on a wall.
Caveat lector > mortum voluntaris.
Verklighetens dagar fulla av… nascalinjer,
men ingen Johnson-linje i sikte.
Livet versus döden är inte ett nollsummespel.
Det finns ju så mycket mera död än liv.
En varelse är ju död i evigheter men
bara levande ett ögonblink.
Annars en icke-varelse, som trots allt pratar.
Genom tiden, genom generationer av genom.
Säger: Jag är blott en slarv-sparv.
En liten fattig,
som ätit upp sitt sommar-arv.
Pajtim Statovci, Tiranas Hjärta:
” Det var en gång någon som frågade mig hur döden känns. Jag
bad honom låta bli att tänka på sådant, för vi var båda mycket unga då, vackra
också, och världen väntade. Senare svarade jag att livets slut alltid känns
svårt, för jag hade sett en död människa och hört mängder av berättelser om
döda, men nu skulle jag inte svara på det sättet utan att säga att döden är ett
namn. Döden är att inte få plats i sitt eget namn, i sitt eget yttre, som om
någon ritade in en annan människas miner i ens ansikte.
Att dö och vara död
är två olika saker, skulle jag förklara, och också att man kan vara död på
flera sätt. Att vara död är att inte komma ihåg att äta eller hälsa på sin
granne, att inte märka när det slår om till rött, inte känna hunger eller
törst, att vilja dö men inte våga, eftersom man skäms för mycket för att dö
inför allas ögon och dö utan att någon annan vet om det har man inte mod till,
så på det viset är döden egentligen att hålla sig vid liv, att vänta på döden,
snarare än att den kommer, känslan av att sitta fast.
Om inte förr så när
världens undergång står för dörren, den dag då solen inte längre går upp och
jordklotet fryser till is eller klyvs i bitar, då upphör allt liv på jorden,
och förr eller senare kommer det att hända, och då slutar varje människas och
djurs hjärta att slå, allt skapat i världen, allt det som då fortfarande är
kvar, varje skrivet brev och varje människas berättelse och alla nationer
upphör att finnas till och det tröstar mig tillräckligt för att jag ska orka
resa mig och börja om från början.”
V a l a r m o r g h
u l i s
Zakarias Topelius:
Sparven om Julmorgonen:
Nu så föll den vita snö,
föll på björk och lindar.
Frusen är den klara sjö,
väntar vårens vindar.
Liten sparv,
fattig
slarv,
ätit upp sitt sommararv.
Frusen är den klara sjö,
väntar vårens vindar.
Vid den röda stugans dörr
stod en liten flicka:
”Sparvelilla, kom som förr,
kom ett korn att picka!
Nu är jul
i vart
skjul.
Sparvelilla, grå och ful,
sparvelilla, kom som förr,
kom ett korn att picka!”
Sparven flög till flickans fot,
flög på glada vingar:
”Gärna tar jag kornet mot,
kornet, som du bringar.
Gud skall än
löna den,
som är här de armas vän.
Gärna tar jag kornet mot,
kornet, som du bringar.”
– Jag är icke den du tror,
ty ditt öga tåras.
Jag är ju din lilla bror,
som dog bort i våras.
När du bjöd
glad ditt bröd
åt den
fattige i nöd,
bjöd du åt din lilla bror,
som dog bort i våras.
**///~
